Bloggåret 2018 lär väl inte gå till historien som ett av mina mest produktiva med det ofattbara antalet sex publicerade inlägg. Det är inte som att det funnits brist på bloggvärda tankar, diskussioner eller rants i mitt liv, de har bara inte tagit sig hela vägen fram. Saker som jag däremot har gjort under 2018 är:
…skrivit en nästan klar gradu om ett ämne som jag är så otroligt taggad över att jag misstänker att jag kommer att bli ledsen när gradun väl är färdig och jag inte längre behöver gräva ner mig i ämnet. Det här är utan tvekan det tyngsta, men absolut roligaste arbete jag har gjort under studietiden.
…vuxit ur en del av mina kläder och därför sprungit på loppis ovanligt mycket för att försöka hitta ersättande plagg som ryms inom den bestämda klädbudgeten för året.
…kämpat med hälsoproblem som ätit största delen av min ork och vardag, speciellt under våren.
…deltagit i en bokklubb som berikar mitt liv med diskussioner om böcker, feminism och livet i allmänhet.
…fotat så många solnedgångar att mitt ena Instagram-konto nästan nischats till ett solnedgångskonto.
Det är dags att vända blad i kalendern och välkomna det nya året. Jag har några av mina tidigare år som bloggare valt att vid årsskiftet sammanfatta det gångna årets bloggåstadkommanden i ett inlägg (se till exempel år 2015 och 2016) och tänkte göra en favorit i repris. Eftersom 2017 var ett väldigt lamt bloggår, med i genomsnitt ett och ett halvt inlägg per månad, kommer jag den här gången istället för att göra en månadsvis redovisning som tidigare, bara att presentera de fyra inlägg jag tycker bäst om från året som gått. So, here goes.
I mars publicerade jag inlägget ”Vad en kan undvika att säga till någon med endometrios”, där jag svarade på olika kommentarer jag personligen fått höra eller kommentarer jag på olika sätt råkat på när endometrios diskuterats. Endometrios som sjukdom har fått (och får) alldeles för lite synlighet med tanke på hur vanlig den är (den drabbar ungefär en tiondel av alla födda med livmoder) och jag bidrar mer än gärna till att öka kunskapen om den, och, som i det här fallet, minska risken för jobbiga och/eller obekväma frågor.
I augusti uppdaterade jag er om min definition av feminism med inlägget ”Vad är feminism?”. Det blev ett ganska kort inlägg med en lista av meningar som beskriver vad feminism är för mig. Eftersom det här är något som lever och utvecklas hela tiden blir det intressant att se hur samma lista kommer att se ut om ett eller två eller fem år. Hur ser din lista ut?
I oktober hakade jag på #metoo-kampanjen och skrev lite om mina egna erfarenheter av sexuella trakasserier i inlägget ”#metoo”. Det här är en oerhört viktig diskussion och i december fortsatte jag på temat med ”Dammen har brustit, vad händer nu?”. Inlägget innehåller en lista på saker vi alla kan göra för att försöka skapa ett samhälle där sexuella trakasserier och övergrepp är historia. Sexuella trakasserier och övergrepp har genom #metoo, #dammenbrister och alla de andra upprop som publicerats fått väldigt stor uppmärksamhet och diskussionen kring ämnet har äntligen vaknat på allvar. Nu gäller det bara att vi inte låter den dö ut och falla i glömska, utan att vi smider medan järnet är varmt och faktiskt gör något för att få till en förändring.
Det var Best of Bloggåret 2017. Vad bloggåret 2018 för med sig återstår att se. Kanske blir det året när jag skriver inlägget om att eleverna nu får lära sig om endometrios under hälsokunskapslektionerna i högstadiet eller inlägget om hur sexuella trakasserier och övergrepp minskat radikalt runtom i världen. Gott nytt år!
Jag har tidigare reflekterat kring att många av de inlägg som är publicerade i början av den här bloggens existens inte längre är något jag kan stå för och att jag rent ut sagt skäms för vissa av dem. Tidigare har jag ändå alltid bestämt mig för att låta dem finnas kvar och låta andra få ta del av hur mitt tänkande och skrivande har förändrats under de sju år som gått sedan bloggen såg dagens ljus. I och med de senaste årens aktiva rensningar på andra områden i mitt liv, mest bland fysiska prylar, men också i olika digitala förvaringsställen och sociala medier, har det dock börjat kännas alltmer rätt att också rensa i bloggens arkiv. Den här bloggen har genom åren gett mig väldigt mycket, och jag har periodvis skrivit hit nästan varje tanke jag fått, såväl stor som liten. Idag framstår mycket av det här mest som ett brus som distraherar en från det mer väsentliga innehållet. Därför har jag nu raderat en stor del av bruset. Och det känns bra. Riktigt bra.
Saknaden efter mitt bloggarkiv blev för stor (trots angstandet över alla de skämmiga texter som finns där) och därför har jag nu sagt hej då till Ratata och återvänt hit. För att göra arkivet komplett har jag dessutom tagit med mig de få inlägg jag publicerade på Ratata. Så, hej igen.
För bloggåret 2017 finns ännu inga planer. Kanske blir bloggen ett välutnyttjat klotterplank när graduskrivandet står mig upp i halsen, kanske börjar jag skriva om mina kulinariska färdigheter eller kanske allt fortsätter som vanligt. Det återstår att se.
Jag har en längre tid känt ett sug efter att existera i någon form av gemenskap när det kommer till min blogg, i stället för att sitta ensam på ett wordpress-moln någonstans ute i cyberspace. Därför tänkte jag ta mitt pick och pack till Ratata för att se om den till synes trevliga gemenskapen där har plats för någon fler. Åtminstone för en tid framöver hittar ni mig alltså här: yllestrumpa.ratata.fi.
Jag har rätt mycket prestationsångest gällande den här bloggen för tillfället. Det känns som att inläggen borde hålla så hög nivå när det kommer till innehåll att jag bara ger upp och sparar allt jag skriver i utkast-mappen i stället för att publicera och det känns ju faktiskt rätt onödigt. Det här är en blogg, ingen vetenskaplig uppsats eller artikel i någon snofsig tidskrift, det finns faktiskt inga andra krav på innehåll än dem jag själv ställer, så varför gör jag det så jobbigt för mig själv? Förr i tiden kunde jag skriva nonsens-inlägg om lite vad som helst, som till exempel hundskit, och det borde jag väl rimligtvis kunna klara av i dag också.
Ibland när jag känner mig nostalgisk brukar jag gå tillbaka i mitt bloggarkiv och läsa inlägg jag skrev för några år sedan. Ibland skäms jag dock ögonen ur mig när jag konfronteras med texter jag skrev och tankar jag tänkte då. Jag skäms över sätt jag uttryckt mig på och åsikter jag yttrat. Och jag tänker tanken ”vad ifall folk tror att jag ännu tycker så där”. Ibland skäms jag så mycket att jag får lust att radera hela bloggen och börja om helt från noll. Men samtidigt är det ju, som jag konstaterat tidigare, rätt så tillfredsställande att svart på vitt se hur mycket mina tankar och åsikter utvecklats.
Jag kan inte säga att jag i dag står för allt som hittas i den här bloggens arkiv, men jag kan med säkerhet säga att jag en gång gjorde och det är väl orsak nog att låta det finnas kvar. Jag tänker att den här bloggen väl ändå kan få vara ett helt öppet arkiv över hur mina tankar, prioriteringar och sätt att skriva har förändrats sedan 2010, när det första inlägget är daterat. Det kan ju vara intressant också för andra att se. Och jag tänker det ända tills jag nästa gång råkar på ett inlägg vars innehåll återigen får mig att dra skämskudden till mig och låta muspekaren dansa över knappen där det står ”Radera webbplats”.
Bättre sent än aldrig, här kommer de sista frågorna och svaren från frågestunden i februari.
Det bästa med Österbotten? Och det sämsta?
Ju längre tid jag bott i en annan del av landet, desto fler saker har jag insett att jag tycker om med Österbotten. Ibland krävs det tydligen lite distans för att en ska inse vad en egentligen tycker om något. Jag gillar närheten till naturen, speciellt vattnet. Loppisarna är något av en höjdare, speciellt i Vasa-trakten. Jag är ett stort fan av de olika dialekterna, mina öron njuter när jag här nere i Åbo råkar höra någon som talar riktigt bred dialekt härstammande från någon av Österbottens små byar. Sist men inte minst har jag (nästan) hela tjocka släkten och flera nära vänner uppe i Österbotten, vilket ju i sig gör hela området så mycket bättre.
Jag har suttit länge och funderat på vad det egentligen var som jag var så trött på med Österbotten där någon gång under tonåren, men inte kunnat dra mig till minnes nästan någonting. Kanske det där med att längta bort från hemknutarna egentligen bara var något en skulle göra och att det därför blev så. Nå, något jag ogillade då och fortfarande ogillar med området är hur stark jantelagen och attityden att en ska vara och göra som alla andra är. Fast när jag tänker efter har jag faktiskt inte sett så mycket av den attityden den senaste tiden, kan det vara så att det håller på att ändras eller beror det bara på att jag oftast rör mig i en liten bubbla när jag är uppe på visit i Österbotten?
Vet du om några bra loppis i Helsingfors? Jag har liksom inte hittat ett enda jag blivit kär i ännu.
Det är några år sedan jag varit på loppis i Helsingfors, så jag minns tyvärr inte vilka som var bra och vilka som var mindre bra, eller ens vad de hette. Var dock tidigare i år på en loppisrunda i Esbo och fastnade lite för loppisen Toinen Kierros (trots att jag inte gjorde något fynd). Jag tycker om loppisar som känns fräscha och inte är fulla med skräp. Eftersom jag inte brukar vara på jakt efter vintagekläder eller -prylar lockar loppisar med huvudsakligen äldre saker inte alls. Vet att många riktar in sina loppisrundor på just äldre kläder och prylar, och vi brukar därför av förståeliga orsaker inte gilla samma ställen…
Vad lagar du till middag då du är som latast/inte har tid/inte orkar fundera vad du skall äta?
Min go to mat när jag har brist på tid/ork/lust att stå i köket är utan tvekan havregrynsgröt (kokad i mikron förstås, så att jag inte ens behöver stå och röra i en kastrull). Skäms nästan för att skriva det här, men jag har ätit havregrynsgröt till middag ungefär 90% av dagarna de senaste månaderna (för att inte göra er helt förfärade kan jag meddela att jag som en flitig besökare av Åbos studentrestauranger äter betydligt mer varierande till lunch).
En annan go to rätt (som ändå kräver lite mer ansträngning än havregrynsgröten) är sallad, varierad med olika grönsallader, gurka, tomat, rödlök, champinjoner, nötter, frön, fetaost, cous cous och annat spännande som för tillfället finns i köket.
Och så klassikern — du ordnar en middagsbjudning för dig själv + fem personer. Vilka skulle du bjuda? Spelar ingen roll om de lever, är döda, är verkliga personer eller fiktiva. Men du måste förklara varför du skulle välja just dem!
Den här var klurig och jag kan erkänna att det är den här frågan som gjort att inlägget dröjt så länge. Det finns ju en hel massa typer som skulle vara oerhört intressanta att ha med på en middagsbjudning. Jag misstänker att jag skulle kunna sitta och fundera på gästlistan ännu i flera veckor (och antagligen ändra mig kort därefter), så det är väl lika bra att bara slå fast den nu en gång för alla. Den får se ut något i stil med det här:
Tove Jansson, för att jag gärna skulle träffa skaparen av barndomsfavoriterna i Mumin och höra om hennes liv och tankar bakom mumintrollen. Lisa Simpson, eftersom hon är en av mina feministiska förebilder (är också lite nyfiken på att se hur hon skulle se ut i verkligheten). Simone de Beauvoir, på grund av hennes inflytande över feminismen och för att det skulle vara hemskt intressant av att höra vad hon har att säga om samhället som det ser ut idag. Elizabeth II, för tänk vad mycket intressanta historier hon måste samlat på sig under sina 64 år på tronen. Och slutligen Joan Jett, för min middagsbjudning är knappast komplett utan det här:
Du börjar ju relativt snart vara klara med dina studier. Har ju hört att man kan jobba med VADSOMHELST, men vad skulle vara ditt absoluta drömmjobb som då relaterar till genusvetenskap?
När jag började studera tänkte jag mig ett framtida jobb som något där jag på ett sätt eller annat skulle arbeta med att informera ungdomar om olika jämlikhetsfrågor. Den tanken har jag delvis lagt på hyllan och skulle nu hellre jobba med att skriva om olika jämlikhetsfrågor och på det sättet informera, ifrågasätta, skapa debatt och förhoppningsvis komma lite närmare ett bättre samhälle. Skulle också gärna jobba med något som på ett mer konkret och praktiskt sätt har att göra med jämlikhetsfrågor, men är inte helt säker på exakt vad. Tror egentligen inte att jag har något absolut drömjobb, borde en ha ett sådant?
Om du fick obegränsade resurser att skapa något som du tror världen skulle behöva, vad skulle du göra? Kan vara något konstnärligt, grunda en organisation, (blogga all day, every day! :D) eller dylikt.
Svårt. Det finns ju massa viktiga och spännande saker en kunde göra, men jag tror att jag skulle skapa ett nätverk som runtom i världen erbjuder trygga rum för olika diskriminerade och förtryckta grupper. De trygga rummen skulle ge individerna ett ställe där de kan vara sig själva, få stöd av varandra, umgås, utvecklas och bara finnas till utan rädsla och obehag.
Jag tror egentligen att lösningen på förtryck och diskriminering ligger i att förändra själva problemet, inte i att rikta in sig på dem som påverkas av problemet. När det till exempel gäller våldtäkter tycker jag det är galet att kvinnor uppmanas att göra det ena och det andra för att undvika att bli våldtagna, snarare än att fokus läggs på hur våldtäktsmän ska sluta våldta. Vi kan inte få ett slut på våldtäkterna genom att be dem som utsätts att förändra sitt beteende, bara genom att få dem som begår brotten att sluta. Jag skulle med andra ord gärna skapa en organisation som får slut på all orättvisa, hat och förtryck, men jag har mina misstankar om att obegränsade resurser kanske inte ens räcker till för att lyckas med det…
Så som världen ser ut idag behövs det därför trygga och säkra rum där de som utsätts för olika former av diskriminering, förtryck eller våldshandlingar kan andas ut och vara sig själva utan att behöva vara rädda för vad som kan komma att hända med dem. Samtidigt måste vi ju självklart fortsätta att sträva mot en värld där det inte längre finns behov av de trygga rummen.
Hur jämställda är ni i ert förhållande?
Jag vill ju åtminstone tro att vi är relativt jämställda. Vi delar på kostnaderna (betalar varannan gång när vi åker och veckohandlar, 50/50 på räkningar etc.) och delar så gott det går på hushållsarbetet (diskar varannan vecka, städar resten av lägenheten varannan gång etc.). När det gäller matlagning har vi ganska olika kostvanor (jag äter till exempel huvudsakligen vegetariskt, medan sambon äter kött) och kokar därför i nuläget oftast vår egen mat.
Fastän jag anser att vi är rätt så jämställda finns det ju förstås också områden där det kunde vara bättre. Tror också att det finns många faktorer inom ett förhållande som en blir blind för och inte ens tänker på att inte skulle vara helt jämställda. Sist och slutligen tycker jag ändå att jämställdhet inom förhållanden (och överlag) inte behöver innebära tvång på millimeterrättvisa, så länge arbetsbördan och dylikt ligger någorlunda jämnt, och alla inblandade parter känner sig okej med hur det ser ut.
ett ritstift i din rumpa 