vad en kan undvika att säga till någon med endometrios

Eftersom mars är den internationella endometriosmånaden kommer här några tips på kommentarer det kan vara bra att inte kläcka ur sig åt någon med endometrios (vissa av dem kan också passa många andra sjukdomar). Tipsen är (som alla annat i den här bloggen) baserade på min högst personliga åsikt och ska därför inte tas som att varenda kotte med endometrios garanterat håller med om allt.

”Jag brukar också ha mensvärk, så jag vet vad du går igenom.”

För det första är smärta högst individuell och det är alltså omöjligt att veta hur någon annans smärta känns, till och med om den är orsakad av precis samma sak som ens egen. För det andra finns det personer som har väldigt kraftiga menssmärtor utan att det beror på endometrios, precis som att det finns personer med endometrios som knappt har smärtor alls. Med det sagt är det ändå en viss skillnad på mensvärk och sjukdomen endometrios, och att jämföra dem rakt av är att förringa de, ibland helt grymma, smärtor och övriga problem personer med endometrios kan drabbas av.

”Men du ser ju frisk ut.”

Att höra att en ser frisk ut trots att det känns som att en går sönder på insidan kan visserligen vara uppmuntrande och trevligt att höra ibland. Om det sägs med undertonen ”du som ser så frisk ut kan nog inte vara så sjuk som du påstår” är det däremot oftast mindre trevligt att höra. Jag har blivit misstrodd många gånger inom sjukvården när jag berättat om mitt mående, helt enkelt för att jag inte sett ut att må så dåligt som jag påstått mig göra. Vi har en bild av hur en sjuk person ser ut – hen kanske har mörka ringar under ögonen, går krokigt eller haltande, är blek i ansiktet och ser allmänt trött ut – och någon som inte passar in i den bilden kan väl inte vara sjuk? Att en person ser pigg och frisk ut behöver inte betyda att hen är det, det syns inte nödvändigtvis på utsidan hur en mår på insidan. Det är också, för en som kan och vill, ganska snabbt fixat att med hjälp av lite smink trolla så att en plötsligt ser mycket piggare ut än en känner sig.

”Vad du ser sjuk ut.”

Det borde säga sig själv varför den här kommentaren är opassande. Det kan i vissa fall vara bekräftande och skönt att höra av andra att en inte ser så pigg och frisk ut, och att de därför tror på ens smärtor eller dåliga mående (som hos läkaren när en söker hjälp och endast blir trodd om en passar in i bilden av hur en sjuk person ser ut), men rent generellt tror jag det är få som vill höra att de ser sjuka ut. Det är inte direkt en uppmuntrande kommentar som gör en på gott humör. Det bästa är kanske att helt enkelt låta bli att kommentera huruvida någon ser frisk/sjuk/pigg/trött/whatever ut.

”Tänk positivt så mår du bättre.”

Jag är så otroligt allergisk mot den här kommentaren att jag knappt vet vad jag ska säga. Ja, det är sant att det mesta känns bättre om en tänker positivt, det kan också stämma att det går att påverka måendet genom att undvika negativa tankar och istället fokusera på att tänka positivt, och det är säkert även bra att bli påmind om de här sakerna med jämna mellanrum. Men att få höra att en borde tänka positivt när en mår hemskt dåligt hjälper knappast. Snarare kan det få en att må ännu sämre och känna skuldkänslor för att en inte tänker tillräckligt positivt.

Annonser

fulljouren vid Vasa centralsjukhus

Otaliga gånger under den tid som hittills gått av den sittande regeringens regeringsperiod har jag känt mig besviken, upprörd och stundvis riktigt förbannad. Nu senast har det gällt fulljouren vid Vasa centralsjukhus. Jag har länge tänkt skriva om det här ämnet, men haft väldigt svårt att såväl formulera mina egna tankar som att få någon klarhet i vad som egentligen händer. Nu känns det dock som att det får bära eller brista, så här kommer inlägget.

I regeringens planer på jourreform kommer tolv sjukhus att få ha fortsatt fulljour, medan de resterande i fortsättningen kommer att ha en mer begränsad jour. Vasa centralsjukhus är ett av dem som kommer att tappa sin fulljour om allt går som regeringen vill. Vad det här exakt betyder i praktiken verkar inte helt klart ännu, men det som är klart är åtminstone att vissa typer av sjukdomsfall i framtiden kommer att slussas vidare till Seinäjoki centralsjukhus, eftersom vård inte längre kommer att kunna ges vid VCS. Det största problemet jag ser med det här, är hur det egentligen kommer att gå med svenskspråkiga medborgares rätt till vård på sitt eget modersmål. För det här innebär alltså att en hel del helt svenskspråkiga patienter från Österbotten kommer att slussas iväg till det (i nuläget) enspråkigt finska sjukhuset i Seinäjoki.

Vad gör du när du kommer in till sjukhuset och behöver akut vård, men den specialitet som krävs inte längre finns på det sjukhus där du kan klara dig på ditt eget modersmål, och du därför skickas 100 kilometer inåt landet till ett sjukhus som nästan uteslutande fungerar på finska, ett språk du inte nödvändigtvis ens kan? Att i en så undergiven position som när en är riktigt sjuk vara tvungen att kommunicera på ett språk som inte är ens modersmål, och som en kanske inte alls behärskar, är inte bara jobbigt och skrämmande, utan kan dessutom vara direkt livshotande.

Jag vet hur det är att vara intagen på sjukhus och ha så ont och vara i så dåligt skick att en på allvar inte vet om en kommer att överleva. Jag vet också hur det är vara i just den situationen och mötas av ett helfinskt vårdteam. Att jag i vanliga fall kan kommunicera helt okej på finska spelade i just den situationen ingen roll, för i det skedet var all finska jag någonsin lärt mig som bortblåst ur huvudet och det enda jag klarade av att förmedla på ett sätt vårdpersonalen förstod var att vråla så högt jag kunde när det gjorde som mest ont. Att i den här situationen vara utlämnad till ett vårdteam jag inte kunde kommunicera med kändes både skrämmande och väldigt, väldigt otryggt, oberoende hur kompetent vårdpersonalen än var.

Om jag, som ändå i vanliga fall klarar mig helt bra på finska, kände mig så här i den situationen, hur är det då inte med någon som inte alls kan finska? Hur går det när en åldring, från någon av Österbottens små byar, som aldrig lärt sig säga mer än kiitos, kyllä och ei på det andra inhemska språket ska få vård på finska? Hur går det om någon av mina äldre, rakt igenom svenskspråkiga, släktingar hamnar i ett akut vårdbehov och skickas till Seinäjoki där de tas emot av vårdpersonal som inte kan kommunicera på deras modersmål? Hur ska en kunna förmedla vad som i den situationen kan vara livsviktig information för att kunna få bästa möjliga vård så fort som möjligt, om en inte pratar samma språk som vårdpersonalen? Att knaggla sig fram på ett språk en inte behärskar är upplagt för missförstånd, speciellt när det handlar om något så komplext som ens mående, vilket inte alltid är det enklaste att beskriva ens på sitt eget modersmål. Och när en som patient, trots sin lagstadgade rätt att få vård på sitt eget modersmål, är utlämnad till hemsnickrade finskakunskaper och yvigt kroppsspråk för att göra sig förstådd, då är det mycket som kan gå fel.

I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades att de svenskspråkigas rätt till vård på sitt eget modersmål måste kunna garanteras för att jourförslaget ska gå vidare, vilket i praktiken innebär att Seinäjoki centralsjukhus åtminstone till viss del borde bli tvåspråkigt. Det låter fint till pappers, men hur det skulle fungera i praktiken är en helt annan sak. Att ett sjukhus, eller för övrigt vilken inrättning som helst, i teorin är tvåspråkigt och garanterar att såväl finsk- som svenskspråkiga ska kunna få betjäning, i det här fallet vård, på sitt eget modersmål är verkligen ingen garanti för att det fungerar i praktiken. Och att få det att fungera i Seinäjoki, som är över 97% finskspråkigt och med ynka 0,2% svenskspråkiga invånare, låter lite för optimistiskt. Jag har en hel del tvivel på att det på ett sjukhus som Seinäjoki centralsjukhus, beläget i ett nästan helfinskt område och med förhållandevis liten andel svenskspråkiga patienter, klarar av att upprätthålla en tillräckligt bra servicenivå på svenska för att en som svenskspråkig patient faktiskt ska kunna prata sitt eget modersmål. Jag vet dessutom av erfarenhet att tvåspråkighet på pappret inte betyder tvåspråkighet i praktiken, och otaliga är de gånger när jag, i vårdsituationer vid det tvåspråkiga universitetssjukhuset jag besökt regelbundet de senaste åren, tvingats byta från svenska till finska för att överhuvudtaget göra mig förstådd. Den fina tvåspråkigheten som finns på pappret kan alltså i praktiken vara så gott som obefintlig.

Och språkfrågan, varför är det just den som är så viktig när det finns också andra aspekter som kunde diskuteras gällande fulljouren vid VCS? Jo, om det börjar tummas på svenskspråkigas rättigheter när det gäller något så livsviktigt som vård, då kommer det tyvärr att vara betydligt lättare att tumma på svenskan också på andra områden. Snart sitter vi kanske där och undrar vad fan det egentligen var som hände när HBL, Kulturfonden och Åbo Akademi plötsligt blev finska.

raining blood

Den senaste veckan har den finlandssvenska bloggvärlden fullkomligt exploderat av inlägg om mens tack vare x3m:s temavecka x3mens och Menskligts blogglista. Bland annat har Nanó, EllenLina, Victoria, Linnea, AndreaCajsaCarolaElisabethSara och Isabelle delat med sig av sina tankar kring ämnet (tipsa gärna i kommentarsfältet om ni har fler mensiga inlägg och texter på lager). Jag tycker så klart det är superbra att mens lyfts fram och pratas om, och kan väl inte vara sämre än att jag slänger upp ett inlägg på temat jag också.

Jag har tidigare tagit upp mens-relaterade ämnen flera gånger här på bloggen. Bland annat har jag skrivit om mens som människorätts- och jämställdhetsfråga och hur tacksam jag är över att vara en mensande individ i just Finland, skillnaden mellan mensvärk och endometrios, menskoppar och menskoppar som läcker. I dag tänkte jag skriva lite mer personliga mens-relaterade tankar, löst baserade på Menskligts blogglista.

Jag fick min första mens för tolv-tretton år sedan och jag hade redan gått runt och väntat på den en tid när den äntligen kom. Flera av mina kompisar hade fått mens och jag kände att hela den där grejen med att blöda med jämna mellanrum, det var något ganska spännande och vuxet över det. Därav längtan efter min första mens. När den väl kom hade den sällskap av ett konstigt magont jag varken kände igen, eller kunde beskriva, och jag blev rätt förvånad över blodfläcken trots att jag fattade vad det var. Men mest blev jag nöjd. Nu tillhörde jag också dem som hade fått sin mens.

Jag har aldrig (vad jag kan minnas åtminstone) varit blyg för att prata om mens och har också kunnat prata om den med de flesta i min omgivning. Jag är glad att mens inte varit något hysch-hysch-ämne, varken hemma eller i min närmaste bekantskapskrets, utan att det varit ett helt naturligt samtalsämne bland andra. I sällskap av kompisarna var mensen, speciellt i tonåren, ett återkommande samtalsämne och jag minns att jag en gång pysslade ihop en mensbok med information åt en kompis som just fått sin första mens. Boken var förstås röd.

De flesta andra av mina mensrelaterade minnen har tyvärr att göra med smärta och obehag, eftersom det i princip är vad som kännetecknat mens för mig genom åren. Jag och mensen har aldrig varit bästa vänner och i dag har jag tack vare endometrios-behandling ingen mens, vilket jag är väldigt glad och tacksam över.

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft mycket mensvärk, vilket för några år sedan konstaterades vara sjukdomen endometrios. De första dagarna av mensen har jag kunnat ha en bedövande smärta som sträckt sig från magen och korsryggen upp till axlarna och ner till knäna. Otaliga gånger har jag också svimmat och/eller spytt av hur ont det gjort. Det här trodde jag ändå länge var helt ”normalt”, för det jag fick höra från olika håll var att ”det gör ont att ha mens”. Det gör mig ledsen att tänka på att också många andra kanske går runt och tror att deras hemska smärtor vid mens är ”normala”. Smärta och smärttolerans är visserligen något väldigt subjektivt och det kan vara svårt att veta vad som är ”normalt” eller inte. Mens kan göra ont, speciellt i tonåren, men om smärtorna gör att en inte alls kan leva sitt liv som vanligt är det en bra idé att gå och kolla upp dem. De kan bero på endometrios och det finns (oberoende orsak) hjälp att få.

I en perfekt värld skulle mens inte vara ett problem. Det skulle finnas olika typer av skydd tillgängliga för alla som menstruerar, toaletter och rinnande vatten likaså, bra mediciner och andra hjälpmedel och/eller behandlingar för att lindra problematiska menstruationer skulle finnas att fås för alla dem som behöver och mens skulle inte omgärdas av ett tabu, utan behandlas som vilken annan kroppslig funktion som helst. I dag är vi ännu inte där, men för att göra mensen till ett lite mindre problem kan vi åtminstone prata om den och låta den ta plats bland allt annat utan att skyfflas till en undanskymd vrå av skam.

PS. Det är bra att komma ihåg att trots att ungefär hälften av jordens befolkning mensar någon gång under sitt liv så är det inte ett faktum att alla kvinnor har mens. Det finns kvinnor som av olika orsaker inte får mens, kanske saknar de livmoder och/eller äggstockar, har sjukdomar som gör att mensen försvinner, eller aldrig kommit till att börja med, eller kanske får de behandling mot någon sjukdom, vilket kan göra att mensen upphör. Att ständigt få höra att mens är något alla kvinnor har, kan för en kvinna som saknar mens vara rätt så jobbigt att höra.

PPS. Mens är förresten inte bara något kvinnor har, det finns också män som mensar. Transmän som inte är under hormonbehandling kan till exempel ha mens.

endometrios-relaterat

Caroline uppmärksammar i dag endometrios på sin blogg och i inlägget finns en intervju med undertecknad, där jag berättar lite om mina erfarenheter av sjukdomen. Rekommenderar er också att bläddra bakåt i Carolines bloggarkiv, där finns en hel del läsvärda inlägg!

Tidigare inlägg jag skrivit om endometrios hittas här.

myter om endometrios

Mars är internationella endometriosmånaden och här i Finland firas endometriosveckan nästa vecka, den 14-20.3 (här hittas Endometrioosiyhdistys program för veckan om ni är intresserade). Jag har tidigare skrivit några inlägg om sjukdomen i sig (här och här) och tänkte därför i dag ta hål på några endometrios-relaterade myter och påståenden.

Endometrios ger bara besvär i samband med mens.

Vissa har besvär av sin endometrios ”bara” när de har mens, andra också i samband med ägglossning och många har tyvärr kroniska smärtor och problem på grund av sjukdomen. Det finns också dem som inte besväras alls av sin endometrios. När det gäller olika besvär finns det förutom den traditionella mag/rygg-smärtan också andra symptom som hör till sjukdomen, men inte nödvändigtvis uppkommer i samband med (eller enbart i samband med) mens. Hit hör bland annat trötthet, smärtor när en kissar eller bajsar, diarré och/eller förstoppning och samlagssmärtor.

Tonåringar kan inte ha endometrios.

Eftersom endometrios har en tendens att bli värre med tiden om den inte behandlas tror många att unga livmoderbärare som nyligen fått sin första mens inte kan ha några besvär av sjukdomen. Det är dock så att en stor del av de med endometrios har haft problem sedan tonåren och vissa redan från sin allra första menstruation.

Endometrios leder alltid till infertilitet.

Största delen av dem med endometrios får de barn de önskar, men många av dessa kan ha svårigheter att på egen hand bli gravida och därför behöva hjälp exempelvis i form av provrörsbefruktning.

Endometrios botas av graviditet.

Tvärtemot vad många läkare antyder blir en inte botad från endometrios genom en graviditet. Symptomen blir för många lindrigare under graviditeten och kanske en tid efter den, eftersom en då inte har mens och endometriosen inte får nytt färskt blod att leva rövare av. Dock är endometriosen så lömsk att cystorna och härdarna kan skapa sig helt egen blodtillförsel, vilket innebär att sjukdomen kan fortsätta leva och frodas trots att en inte menstruerar. En graviditet är alltså ingen garanti för att endometriossymptomen lindras, och den botar definitivt inte sjukdomen.

Endometrios försvinner efter klimakteriet.

Av samma orsak som endometriosen kan bli lugnare vid en graviditet lindras den också för många efter klimakteriet. Dock finns det inte heller här någon garanti för att det blir så. En slumrande endometrios kan dessutom vid östrogenbehandling mot klimakteriebesvär ta ny fart eftersom den stimuleras av just östrogen.

Endometrios drabbar bara kvinnor.

Endometrios är en sjukdom som innebär att livmoderslemhinnan finns på andra ställen i kroppen än bara i livmodern. Eftersom de flesta med livmoder är kvinnor betraktas endometrios som en kvinnosjukdom, men det är bra att komma ihåg att också transmän kan vara drabbade av sjukdomen. (För övrigt har det också funnits fall där endometrioshärdar hittats hos cis-män.)

hej mens

Det här inlägget började jag med i våras och tänkte publicera i samband med Internationella mensdagen som firades den 28 maj för att uppmärksamma hälso- och jämställdhetsproblem mens orsakar världen över. På grund av olika omständigheter har inlägget dock inte lyckats bli klart förrän nu fem månader senare. Men bättre sent än aldrig, ni vet.

Mens är ju kanske inte det mest uppskattade samtalsämnet vid söndagsmiddagen eller släktträffen, eller på så många andra ställen för den delen. Det är fortfarande lite av ett tabu att prata högljutt om mens (för att inte tala om ifall en börjar visa upp mens-konst och olika spännande mens-alster, då bryter helvetet lös) och många anser att det är ett ämne en inte talar om utan något en ska hålla för sig själv. Jag håller inte med, jag gillar mens-prat.

Jag har dock aldrig varit något fan av själva mensen. Mest för att den redan från början gav mig så mycket problem i form av helvetisk värk (vilket jag skrivit om tidigare här). Men även om jag och mensen inte riktigt kommit överens alla gånger har jag ändå varit glad åt att den dykt upp med jämna mellanrum, eftersom det är ett tecken på att min kropp fungerar någorlunda som den ska.

Trots att jag inte tycker om mensen i sig eller det tabu som omger den här i samhället är jag ändå väldigt tacksam att jag är en menstruerande individ just i Finland. Att ha mens i det här landet är så otroligt mycket lättare än på många andra ställen i världen. Jag är glad att jag bor i ett land där jag aldrig behövt missa skola och studier under min menstruation på grund av hygieniska orsaker som brist på toaletter eller rinnande vatten. Jag är glad att jag bor i ett land där mitt liv inte begränsas totalt under de dagar jag blöder på grund av en allmän brist på kunskap om mens eller på grund av det enorma tabut som fortfarande omgärdar mensen. Jag är glad att jag bor i ett land där det finns många olika sorters hygieniska mensskydd (så att jag till och med kan välja det jag tycker bäst om!) och jag inte tvingas riskera min hälsa med mindre hygieniska lösningar. Jag är glad att jag bor i ett land där jag har möjlighet att få hjälp med mina mensrelaterade besvär. Jag är glad att jag bor i ett land där jag lugnt kan sitta och publicera blogginlägg om mens utan att det på något sätt utgör en risk för mig.

Mens är inte bara något helt naturligt som de flesta med livmoder får lov att leva med, något som kan vara allt från lite besvärligt till rent helvetiskt. Den är inte bara ett tecken på att kroppen fungerar och att en kanske kan bli gravid*. Och inte heller är den bara det där ämnet som är lite tabu och som får människor att rynka på näsan eller rodna. Nej, utöver allt det här är mens en väldigt viktig jämställdhets- och människorättsfråga vi verkligen inte kan ignorera.

*Nej, att en har mens betyder inte automatiskt att en med säkerhet kan bli gravid.

om gift

Jag kan inte hjälpa att bli sjukt provocerad när människor berättar om hur de minsann undviker läkemedel och bara använder sig av det naturen har att erbjuda ifall de blir sjuka eller får något sår. Speciellt provocerad blir jag när det där att undvika läkemedel framställs som att det gör en till en lite bättre människa än alla de som tar en kemiskt framställd värktablett då och då. Alltså, det är SKITBRA att kunna klara sig på vad naturen har att erbjuda, att finta en förkylning med ingefära, honung och citron eller undvika magsjuka genom andra små husmorsknep. Det är hur bra som helst om en genom att använda vad naturen har att erbjuda kan hålla sig frisk och slipper inta gift praktiskt förpackat till små piller. Men jag hoppas innerligt att ni människor som kan göra det, ni som inte intagit en värktablett på många många år och förespråkar naturliga grejer framför regelrätt medicin, att ni förstår att ni är privilegierade. Det är nämligen inte alla förunnat.

Förra sommaren åt jag dagligen mer än maxdosen på mitt NSAID-preparat mot endometriosvärk för att kunna fungera någorlunda normalt. Att trycka i sig medicin på det sättet är allt annat än hälsosamt och jag skulle gärna sluppit om det bara varit möjligt, vilket det inte var. Jag lade om min kost för att minska på smärtorna, jag började undvika att inta sådant som förvärrade dem, jag försökte på olika naturliga sätt lindra smärtorna för att slippa äta så mycket medicin, men det räckte inte. För att ta mig genom dagen var jag ändå tvungen att inta både en och två och tre starka tabletter, ibland flera olika sorter i kombination med varandra. I augusti fick jag istället utskrivet en medicin som lyckligtvis lindrade mina endometrios-smärtor så pass mycket att jag slapp knapra värkmedicin dag ut och dag in.

I höstas, i samband med ett allvarligt skov, upptäcktes en annan kronisk sjukdom hos mig. Idag äter jag därför 10½ tabletter dagligen (vilket är flera tabletter mindre än för några månader sedan) för att hålla sjukdomarna under kontroll. Jag skulle gärna byta ut alla dessa läkemedel med alla sina biverkningar mot att sitta och trycka i mig örter, ogräs och ekologiskt odlad honung, om det bara hjälpte och höll sjukdomarna i schack. Vilket det förmodligen inte skulle göra. Vilket jag efter skovet i höstas inte heller skulle våga chansa på. Jag skulle gärna vara en av dem som inte har någon Panadol eller Burana hemma eftersom jag ändå kan bota de krämpor som någon gång dyker upp med naturligare alternativ. Jag skulle gärna vara en av dem som sådär i förbifarten nämner att de inte ens tagit en huvudvärkstablett på fem år. Jag skulle gärna vara en av dem som slipper mata kroppen med gift. Jag skulle gärna, men jag har tyvärr inte en kropp som är så samarbetsvillig att de enda mediciner den behöver kan hittas i naturen. Och jag är inte en sämre människa för det. Bara lite mer fylld av gift. Gift som hjälper min kropp att fungera som den borde.

lästips om endometrios

Hej, jag tänkte bara tipsa er om att Charlotte Heimer, en av initiativtagarna till den ganska nystartade föreningen Endometriosforum Sverige, är veckans gästpostare på instagram-kontot Kvinnohat och kommer där att informera om sjukdomen hela veckan lång.

Det har by the way varit något av en endometrios-boom i medierna de senaste månaderna och jag blir så otroligt glad över att fler och fler (också privatpersoner) börjat uppmärksamma och informera om sjukdomen. För ju mer den tas upp, desto större är chansen att de som lider av den får hjälp och slipper gå runt med smärtor i åratal utan att veta vad de beror på.

öppet brev till alla läkare som i sitt jobb har att göra med endometrios-patienter

Hej på er, en liten fråga: Kan ni sluta upp med att råda era patienter att skaffa barn för att lindra smärtorna och minska endometrioshärdarna?

Sluta anta att 1) alla era patienter har en partner som 2) har manlig fortplantningsförmåga, 3) att alla har möjlighet (ekonomiskt, socialt etc.) att skaffa ett barn i den livssituation de för tillfället befinner sig, 4) att alla vill skaffa barn någon gång i livet och att alla ens 5) kan få barn (det är ju faktiskt endometrios-patienter vi pratar om, och en relativt stor andel av dessa har svårigheter att bli gravida).

Att skaffa barn är ingen, och jag menar just INGEN, bra metod att lyfta fram för att lindra en kronisk sjukdom. Att överhuvudtaget försöka intala folk att skaffa barn av den orsaken är helt galet. Det spelar ingen roll hur bra (tillfällig) lindring en graviditet ger mot sjukdomen, det är ändå inte okej att på allvar uppmana sina patienter att sätta ett nytt liv till världen för att lindra en smärta som högst troligt ändå kommer tillbaka inom några år.

Att gång på gång få hintar eller rakt ut bli uppmanad att skaffa barn när en besöker läkaren för att få hjälp med sin smärta, det känns inte bra. Jag vill inte känna press från sjukvården att skaffa barn när det verkligen inte är något jag i nuläget vill eller ens skulle klara av, varken ekonomisk, fysiskt eller mentalt.

Att läkare förklarar att det kunde vara en bra idé att inte vänta för länge med att skaffa barn (om en vill ha), eftersom det ökar risken för att inte kunna bli gravid, det kan jag ta. Det handlar ändå om att informera och förklara riskerna med sjukdomen. Men att läkare gång på gång lyfter fram graviditet som bästa sättet att lindra endometrios, det vägrar jag acceptera.

vaccinationer

Vaccinationsdebatten har gått ganska het den senaste tiden, speciellt i Österbotten. Själv hade jag tänkt hålla mig från ämnet helt och hållet eftersom hela debatten känns så otroligt infekterad och det bara flyger dynga helt okontrollerat från alla håll och kanter, men jag kunde inte hålla mig. Så här får ni ett litet tips på ett läsvärt inlägg skrivet av Hannah på bloggen Rimligheten. Over and out.