Otaliga gånger under den tid som hittills gått av den sittande regeringens regeringsperiod har jag känt mig besviken, upprörd och stundvis riktigt förbannad. Nu senast har det gällt fulljouren vid Vasa centralsjukhus. Jag har länge tänkt skriva om det här ämnet, men haft väldigt svårt att såväl formulera mina egna tankar som att få någon klarhet i vad som egentligen händer. Nu känns det dock som att det får bära eller brista, så här kommer inlägget.
I regeringens planer på jourreform kommer tolv sjukhus att få ha fortsatt fulljour, medan de resterande i fortsättningen kommer att ha en mer begränsad jour. Vasa centralsjukhus är ett av dem som kommer att tappa sin fulljour om allt går som regeringen vill. Vad det här exakt betyder i praktiken verkar inte helt klart ännu, men det som är klart är åtminstone att vissa typer av sjukdomsfall i framtiden kommer att slussas vidare till Seinäjoki centralsjukhus, eftersom vård inte längre kommer att kunna ges vid VCS. Det största problemet jag ser med det här, är hur det egentligen kommer att gå med svenskspråkiga medborgares rätt till vård på sitt eget modersmål. För det här innebär alltså att en hel del helt svenskspråkiga patienter från Österbotten kommer att slussas iväg till det (i nuläget) enspråkigt finska sjukhuset i Seinäjoki.
Vad gör du när du kommer in till sjukhuset och behöver akut vård, men den specialitet som krävs inte längre finns på det sjukhus där du kan klara dig på ditt eget modersmål, och du därför skickas 100 kilometer inåt landet till ett sjukhus som nästan uteslutande fungerar på finska, ett språk du inte nödvändigtvis ens kan? Att i en så undergiven position som när en är riktigt sjuk vara tvungen att kommunicera på ett språk som inte är ens modersmål, och som en kanske inte alls behärskar, är inte bara jobbigt och skrämmande, utan kan dessutom vara direkt livshotande.
Jag vet hur det är att vara intagen på sjukhus och ha så ont och vara i så dåligt skick att en på allvar inte vet om en kommer att överleva. Jag vet också hur det är vara i just den situationen och mötas av ett helfinskt vårdteam. Att jag i vanliga fall kan kommunicera helt okej på finska spelade i just den situationen ingen roll, för i det skedet var all finska jag någonsin lärt mig som bortblåst ur huvudet och det enda jag klarade av att förmedla på ett sätt vårdpersonalen förstod var att vråla så högt jag kunde när det gjorde som mest ont. Att i den här situationen vara utlämnad till ett vårdteam jag inte kunde kommunicera med kändes både skrämmande och väldigt, väldigt otryggt, oberoende hur kompetent vårdpersonalen än var.
Om jag, som ändå i vanliga fall klarar mig helt bra på finska, kände mig så här i den situationen, hur är det då inte med någon som inte alls kan finska? Hur går det när en åldring, från någon av Österbottens små byar, som aldrig lärt sig säga mer än kiitos, kyllä och ei på det andra inhemska språket ska få vård på finska? Hur går det om någon av mina äldre, rakt igenom svenskspråkiga, släktingar hamnar i ett akut vårdbehov och skickas till Seinäjoki där de tas emot av vårdpersonal som inte kan kommunicera på deras modersmål? Hur ska en kunna förmedla vad som i den situationen kan vara livsviktig information för att kunna få bästa möjliga vård så fort som möjligt, om en inte pratar samma språk som vårdpersonalen? Att knaggla sig fram på ett språk en inte behärskar är upplagt för missförstånd, speciellt när det handlar om något så komplext som ens mående, vilket inte alltid är det enklaste att beskriva ens på sitt eget modersmål. Och när en som patient, trots sin lagstadgade rätt att få vård på sitt eget modersmål, är utlämnad till hemsnickrade finskakunskaper och yvigt kroppsspråk för att göra sig förstådd, då är det mycket som kan gå fel.
I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades att de svenskspråkigas rätt till vård på sitt eget modersmål måste kunna garanteras för att jourförslaget ska gå vidare, vilket i praktiken innebär att Seinäjoki centralsjukhus åtminstone till viss del borde bli tvåspråkigt. Det låter fint till pappers, men hur det skulle fungera i praktiken är en helt annan sak. Att ett sjukhus, eller för övrigt vilken inrättning som helst, i teorin är tvåspråkigt och garanterar att såväl finsk- som svenskspråkiga ska kunna få betjäning, i det här fallet vård, på sitt eget modersmål är verkligen ingen garanti för att det fungerar i praktiken. Och att få det att fungera i Seinäjoki, som är över 97% finskspråkigt och med ynka 0,2% svenskspråkiga invånare, låter lite för optimistiskt. Jag har en hel del tvivel på att det på ett sjukhus som Seinäjoki centralsjukhus, beläget i ett nästan helfinskt område och med förhållandevis liten andel svenskspråkiga patienter, klarar av att upprätthålla en tillräckligt bra servicenivå på svenska för att en som svenskspråkig patient faktiskt ska kunna prata sitt eget modersmål. Jag vet dessutom av erfarenhet att tvåspråkighet på pappret inte betyder tvåspråkighet i praktiken, och otaliga är de gånger när jag, i vårdsituationer vid det tvåspråkiga universitetssjukhuset jag besökt regelbundet de senaste åren, tvingats byta från svenska till finska för att överhuvudtaget göra mig förstådd. Den fina tvåspråkigheten som finns på pappret kan alltså i praktiken vara så gott som obefintlig.
Och språkfrågan, varför är det just den som är så viktig när det finns också andra aspekter som kunde diskuteras gällande fulljouren vid VCS? Jo, om det börjar tummas på svenskspråkigas rättigheter när det gäller något så livsviktigt som vård, då kommer det tyvärr att vara betydligt lättare att tumma på svenskan också på andra områden. Snart sitter vi kanske där och undrar vad fan det egentligen var som hände när HBL, Kulturfonden och Åbo Akademi plötsligt blev finska.
ett ritstift i din rumpa 