När jag var yngre gjorde jag ofta upp storslagna planer inför det nya året. Jag skulle förbättra mig själv på alla möjliga sätt genom den långa lista nyårslöften jag knåpade ihop. De flesta av nyårslöftena bröts redan i januari och det blev aldrig någon massiv förändring som jag planerat. Nu ger jag inte längre nyårslöften, för min erfarenhet har lärt mig att det ändå inte fungerar för just mig. Men ett och annat mål att uppnå har jag formulerat de senaste åren. Dock är det ju inte alltid de lyckas heller. Mitt enda egentliga mål för 2018 var att skriva klart gradun och få min examen. Livet hände och jag sitter fortfarande på en halvfärdig gradu men ingen magisterexamen.
I år har jag samma mål.
Jag kunde ge mig själv en lång lista med nyårslöften, precis som förr, för det finns massor jag kunde börja med, sluta med och bli bättre på. Det finns en massa löften jag kunde ge som alla kunde göra mitt liv lite bättre om jag lyckades hålla fast vid dem. Men varje litet löfte leder också till lite mer stress, lite mer press på mig själv. Att till exempel gå ut på en promenad varje dag, äta minst en frukt per dag eller att inte använda telefonen efter klockan 21 på kvällen är inga stora saker var för sig, men tillsammans börjar alla dessa små saker kräva ganska mycket. Och det är just det, att de där punkterna på den där listan med löften aldrig är ensamma, de står alltid tillsammans. Och det stressar. Och därför är jag nöjd med mitt enda mål, som inte är ett löfte, för jag kan inte lova att livet inte kommer emellan och att jag faktiskt lyckas skriva klart gradun och ta ut min examen det här året. Jag kan bara försöka så gott jag kan och ha det som mål att lyckas.
ett ritstift i din rumpa 
<3