tankar om tro

I våras var det några finlandssvenska bloggare (Karin, Jean, Jenna, Lina och Malin, del 1, 23 och 4) som skrev om sin relation till kyrkan och tron, och för en tid sedan kom igen en liten våg med liknande inlägg (Jessica, Liisa, Carola, Linnea och Carola igen). Eftersom det har varit så intressant att läsa andras inlägg om ämnet tänkte jag själv nu också hoppa på tåget.

Jag är döpt och konfirmerad i den evangelisk-lutherska kyrkan, men religiositet har aldrig varit en norm i min omgivning. Jag kommer inte från någon troende familj eller släkt och vi har aldrig aktivt gått i kyrkan. Den har snarare varit något en vistas i någon gång då och då, vid dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Och skolavslutningar. Förstås.

När jag var liten gick jag i söndagsskola. Jag misstänker att det att jag skulle få träffa kompisar och att föräldrarna skulle få lite lugn och ro någon timme på söndagsförmiddagarna kan ha varit betydligt större orsaker till deltagandet än att jag skulle bli mer bekant med den kristna tron. Nåja, i söndagsskolan var vi en grupp kids som satt och målade bilder av Jesus, klistrade in djur i Noaks ark och drack saft. Det starkaste minne jag har från de här söndagarna var när ett av barnen klippte loss en hårtuss och limmade fast den igen med Erikeeper-lim. Något desto större intryck gjorde söndagsskolan med andra ord inte.

I lågstadiet hade vi en gång i veckan en gemensam morgonsamling med lite program och en psalm. En kunde hålla tummarna för (eller ibland till och med föreslå!) att veckans psalm skulle vara nummer 553, så att vi fick sjunga om Guds kärlek, för det var ju lite fnissigt och pinsamt. Innan maten bad vi alltid bordsbön. I de lägre klasserna varierades det mellan några olika, ganska långa och tråkiga böner, medan en i de högre klasserna fick be en kort och rolig liten bön som jag inte längre kommer ihåg. Både morgonsamlingarna och bordsbönen var ändå mest något av ett nödvändigt ont en ville få undan så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta med mer intressanta saker.

Att bli konfirmerad var något som hörde till. Majoriteten av oss som blev konfirmerade sommaren för 10 år sedan hade nog knappast så tajt relation till Gud, utan gjorde det mest för att en ”skulle”. En av våra ledare visade fingret åt oss i kyrkan och på konfirmationslägret hade vi Sagan om ringen-maraton. Konfirmationen var varm och svettig i en fullsatt kyrka och efteråt blev det kaffe och tårta hemma på gården där ingen pratade om Gud.

Sedan flera år tillbaka är jag utskriven ur kyrkan. Jag har aldrig känt mig som en del av den kristna tron och heller aldrig varit bekväm i religiösa sammanhang. Inte heller någon annan trosinriktning känns mer rätt. Det närmsta jag kommit till en relation med någon gud är ett fåtal gånger i lågstadieåldern när jag provade knäppa händerna och be lite i smyg innan jag skulle sova. Det blev ingenting långvarigt eftersom jag inte för mitt liv ens kunde inbilla mig att någon lyssnade och därför bara kände mig dum. Religion och tro är nog helt enkelt ingenting för mig. Och jag saknar det inte heller i mitt liv.

Annonser

julkalender – lucka 19

Hur ser du på kristendom/religösa samfund och hbtq frågor, borde det vara självklart att kyrkan följer med tiden och blir mer accepterande eller ska vi acceptera läget..? Det skrevs så överraskande (för mig) många kommentarer på vbl när jeppis pride var aktuellt om hur kyrkan ska lämnas ifred av hbtq personer att jag förstod att det inte är så självklart för alla att alla borde rymmas med. Så borde de som tycker så respekteras i sin önskan? Ja, kanske du förstår vad jag är ute efter :)

Jag anser att alla har rätt att vara sig själv, utan att diskrimineras på grund av till exempel en sådan faktor som vem de blir kära i eller sexuellt attraherade av. Jag anser också att alla har rätt att tro på vad de vill och att ingen ska varken påtvingas en tro de inte håller med om eller tvingas avsäga sig en tro de har.

När det gäller de här två sakerna, HBTQ-acceptans och kyrkan, verkar de tyvärr ibland ligga lite på kollisionskurs med varandra. Och ifall jag måste välja tycker jag ändå det är viktigare att en person accepteras i sin sexualitet eller könsidentitet och inte diskrimineras på grund av dessa, än att en kristen (och konservativ) person får ha sin kyrka ifred från personer hen anser lever syndigt. Därför lutar jag nog mer mot att kyrkan kanske borde följa med tiden lite och bli mer accepterande. En väldigt negativ och diskriminerande inställning mot HBTQ-personer drabbar inte bara utomstående ”syndare”, utan också deras egna medlemmar.

Dock tycker jag ändå att kyrkan själv kan få bestämma huruvida man vill viga samkönade par eller inte när den jämlika äktenskapslagen träder i kraft. Eller ännu hellre (vilket var på tapeten nyligen) att kyrkan helt avsäger sig rätten att viga och istället välsignar borgerligt vigda par.

Och slutligen är det kanske värt att poängtera att en konservativ inställning mot HBTQ-personer är något långt ifrån alla religiösa bär på, vilket också har kommit ganska tydligt fram under debatten om nämnda äktenskapslag.

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’, del 2

Tidigare skrev jag ett inlägg med svar på vanliga kommentarer om homosexualitet. Här kommer nu fortsättningen.

”Det verkar som att det blivit en modefluga att vara homo.”

Jag skulle väl knappast påstå att det blivit en modefluga att vara gay, det är ju inte direkt något man bara en dag bestämmer sig för att vara. Däremot har det blivit lättare än tidigare att vara öppen med sin läggning (för den skull inte sagt att det är lätt). Ju mer accepterande samhället blir och ju fler som vågar vara öppna med sin läggning, desto lättare blir det för dem som fortfarande hänger i garderoben att komma ut. Därför kanske det känns som att det är en ”modefluga” att vara gay, men tror knappast så många hoppar på the gay-train (och allt vad det innebär) bara för att vara lite cool.

”Man kan inte göra homosexualitet till ett ideal! Hur går det om alla blir homosexuella?”

Ingen försöker göra homosexualitet till ett ideal. Snarare till något som inte ens behöver diskuteras. Poängen är inte att försöka få alla människor homosexuella och möjligheten att det skulle bli så är rätt så obefintlig. Att människor som inte är heterosexuella får vara öppna med vem de är, påverkar knappast heterosexuella på ett sådant sätt att de plötsligt en dag vaknar upp och märker att de attraheras av ett annat kön än när de gick och lade sig. En sexuell läggning smittar nämligen inte.

”Barn ska själv få komma på sin läggning när de blir äldre, de behöver ingen homopropaganda som förhärligar den livsstilen.”

SJÄLVKLART ska barnen själv få klura ut sin sexuella läggning och det är just därför icke-heterosexuella personer, reklamer och whatnot måste få synas. Den heterosexuella kärleken syns överallt och kan lätt tas för det enda möjliga ifall inget annat får utrymme. En person som kommer på att hen inte är heterosexuell, men aldrig får se något annat än just det, kommer förmodligen att känna sig jävligt ensam. Att man ser bilder på samkönad kärlek och icke-heterosexuella personer kommer inte att göra någon homosexuell, snarare kommer det att hjälpa den som inte känner sig straight att acceptera sig själv för den hen är och inte försöka tvinga in sig själv i en roll som känns fel.

”Om jag måste acceptera homosexuella, måste väl de acceptera att jag inte gillar dem?”

Det är en hemskt stor skillnad på att acceptera en människa för något hen är och inte kan ändra på, och att acceptera en människa för att hen bara är jävligt trångsynt. Punkt.

”Varför försöker de få gifta sig i kyrkan när de vet vad Bibeln säger om homosexualitet?”

Please, do tell me vad Bibeln säger om homosexualitet! Och svar på frågan om giftermål kan ni läsa här.

om äktenskap

Jag har lagt märke till två vanliga missuppfattningar folk har gällande äktenskap och tänkte reda ut det en gång för alla.

Först och främst har kyrkan inte patent på äktenskapet som många verkar tro. En kvinna och en man kan ingå äktenskap antingen kyrkligt eller borgerligt (det senare gäller om parterna inte hör till kyrkan). Oberoende vilket de väljer är den juridiska innebörden av äktenskapet densamma, enda skillnaden är att man vid en kyrklig vigsel får Guds välsignelse.

Missuppfattning nummer två gäller Tahdon- kampanjen och ”varför homosexuella par ens skulle vilja gifta sig i kyrkan, när Bibeln och Gud fördömer homosexualitet”. Lyssna nu noga. Tahdon- kampanjen handlar inte om att samkönade par ska få gifta sig i kyrkan, utan att de ska få gifta sig överhuvudtaget. I dagsläget får två personer av samma kön endast ingå registrerat partnerskap, vilket skiljer sig från äktenskapet på två punkter: 1. Rätten att ta samma efternamn. 2. Rätten att adoptera externt (ett utomstående barn som ens partner inte är förälder till). Om lagen ändrades så som Tahdon föreslagit skulle samkönade par få rätten att gifta sig borgerligt. Kyrkan skulle sedan i sin tur själv få avgöra om de viger samkönade par eller inte.

Frågor på det?

i guds namn

För att spinna vidare lite på gårdagens inlägg… Först och främst vill jag bara säga att var och en bör få tro på vad de vill. Om det nu sen må vara Gud, Allah, Satan eller Det flygande spaghettimonstret bryr jag mig inte i, så länge tron inte på ett negativt sätt går ut över andra människor.

Att däremot använda religionen som ursäkt för att kunna förtrycka och diskriminera, eller på annat sätt skada andra är allt annat än okej. När religionen står i vägen för alla människors lika rättigheter eller när man i religionens tecken upprätthåller en föråldrad människosyn som skadar andra är det dags att bromsa och se över sina värderingar.

Tro eller religion är aldrig en legitim orsak till förtryck, vare sig det handlar om muslimer som inte låter kvinnor i Saudiarabien köra bil eller kristna som motarbetar abort och homosexuellas rättigheter här hemma i Finland.

religionsfrihet

Rituell omskärelse om något, måste ju var att bryta emot lagen om religionsfrihet. Snacka om att tvinga på barnet en religion.

Och nej, det går inte att jämföra med det kristna dopet, i vilket man inte bygger om barnets könsorgan. Det är dessutom betydligt lättare att skriva ut sig ur kyrkan än att få tillbaka en bortskuren förhud eller klitoris…