share the happiness! – revisited

Ni som hängt med länge här på bloggen kanske minns att jag för sisådär tre år sedan körde igång ett litet projekt jag kallade för ”Share the happiness!”, där jag efterlyste positiva HBTQ+ läsarberättelser, vilka jag sedan publicerade (här, här och här). Såhär i Pride-tider (och som lite motvikt till det grymma dåd som nyligen skedde i Orlando, Florida, och andra brott som dagligen begås mot HBTQ+ personer runtom i världen) tänkte jag ge det här projektet en ny chans och se om fler berättelser ramlar in.

I dag finns det en hel del litteratur och filmer med HBTQ+ tema. Tyvärr fokuserar en stor del av dem rätt mycket på det negativa och olika problem en stöter på när en befinner sig utanför det som är norm. Också här på bloggen blir det tyvärr rätt mycket fokus på det negativa. Fördomar och orättvisor mot HBTQ+ personer måste absolut belysas och diskuteras, men det måste också det positiva som gör livet värt att leva.

Jag har alltså en önskan till er läsare: Tänk på situationer och händelser när en icke-normativ sexualitet eller könsidentitet inte varit ett problem. Situationer med lycka och sprudlande glädje, eller bara situationer där någon reagerat väldigt positivt eller kanske inte alls. Situationer där det helt enkelt inte varit en big deal att identifiera sig som något annat än hetero eller ha en könsidentitet som inte följer normen, utan där det varit helt nice att vara homo, bi, trans*, poly, queer eller just det du (eller din kompis) definierar dig som.

Skicka jättegärna in era berättelser till mig på ettritstiftidinrumpa[at]gmail.com, så publicerar jag dem här på bloggen. Hjälp till att visa den positiva sidan av att bryta normen.

PS. Läs också gärna Ylvas kolumn på samma tema.

Annonser

julkalender – lucka 14

oj ja kom på en till (efter att ha läst kommentarer på artiklar om könsneutrala äktenskapslagen) flera drar liknelser till polygami och försöker få det till att homopar diskriminerar polygamister eftersom det inte ännu är lagligt med månggifte och de inte arbetat för den saken samtidigt. Äpplen och päron tycker jag men vad tycker du? Beror ju förstås på om det är den klassiska en man flera fruar och inget förhållande fruarna emellan, eller flera vuxna i förhållande med varandra. Ja, är allt okej? Förvirrande för barnen i såna familjer? Tror du en sån lag kommer bli möjlig i Finland?
Förstår inte alls varför det ska jämföras då tvåsamhet oberoende kön inte kan likställas med polygamister, men likväl är de så nöjda med sig själva då ingen vill svara på frågan de så fiffigt kommit på ;) haha!

Har otaliga gånger själv sett i kommentarsfält hur motståndare mot en könsneutral äktenskapslag drar upp frågan om månggifte och tycker det är en ganska intressant frågeställning.

Jag tycker kanske inte heller att en könsneutral äktenskapslag och månggifte är helt jämförbara, men kan faktiskt inte riktigt lägga fingret på varför. Jag tror faktiskt att jag måste ta mig en funderar på det här och återkomma när jag fått klarhet i mina tankar. För rent logiskt är de visst helt jämförbara. De som strävar efter en könsneutral äktenskapslag vill ge samkönade par samma möjligheter att gifta sig som olikkönade, medan de som förespråkar månggifte vill att polyamorösa* ska ha likadana möjligheter att gifta sig som (olikkönade) monoamorösa. Att inte tycka att de är jämförbara eftersom det ena handlar om tvåsamhet medan det andra handlar om polyamori är ju faktiskt ganska samma sak som att säga att äktenskap mellan olikkönade och samkönade par inte är jämförbara eftersom det ena handlar om två av olika kön och det andra om två av samma. Och jag tycker ju att äktenskap mellan olik- och samkönade par är helt jämförbara, så… Jag måste återkomma till det här.

Jag tror på att varje vuxen människa själv ska få bestämma hur hen vill leva, så länge det inte skadar någon annan, och det här gäller förstås också kärleksrelationer. Vill man leva monogamt så gör man det, vill man hellre ha flera partners, och alla inblandade är okej med det, lever man så. Det finns otaliga olika sätt att ha kärleksrelationer på och inget är mer rätt eller fel än något annat (så länge det inte skadar någon, som sagt).

Jag ser själv inget problem i en lagstiftning som tillåter fler parter än två att gifta sig med varandra, så länge alla är med på det. Jag tvivlar dock på att en sådan lag kan bli allvar i Finland, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Polyamorösa förhållanden är fortfarande väldigt tabu och socialt stigmatiserade. Jag har dessutom fått uppfattningen att människor överlag förknippar månggifte med hemskt patriarkala kulturer, där mannen tar sig så många fruar han vill utan att bry sig i vad dessa tycker om det, vilket i sig antagligen gör attityden mot månggifte ännu mer negativ.

Att det skulle vara förvirrande för barn i en polyfamilj tror jag egentligen inte, eftersom det är vad de växer upp med och det är det normala för dem. Såklart kommer de att märka att andra människor lever på ett annat vis och med andra familjekonstellationer, vilket ju kan vara aningen förvirrande i sig (typ ”varför ser vår familj ut så här, när så få andra gör det?”). Dock tror jag inte att den ”förvirringen” skiljer sig så mycket från densamma hos barn i andra familjer som på olika sätt bryter mot normen.

*Polyamori innebär att man har (eller vill ha) kärleksrelationer med flera inblandade (med samtycke från alla förstås), medan polygami å andra sidan betyder giftermål mellan fler än två parter. Polyamori är med andra ord helt okej enligt lagen (dock inte så socialt accepterat), medan polygami inte är det.

julkalender – lucka 5

Hurra, vilken bra idé! Jag föreslår ett inlägg om att beakta HBTQ-frågor och regnbågsfamiljer i skolan och dina tips kring hur man kunde göra det i praktiken. (Med ”skolan” menar jag alltså lågstadiet/högstadiet, och med ”man” menar jag lärare och annan skolpersonal. Känner att jag formulerade mig lite dåligt i min iver.)

Först och främst skulle jag säga att det är viktigt att själv vara medveten om heteronormen*, ge akt på den och försöka undvika att automatiskt utgå från den. Kanske läsa på lite om hur just heteronormen tar sig uttryck i helt vardagliga situationer och hur man kan motverka den. Heteronormen är väldigt stark i vårt samhälle och vi påverkas allihopa av den, oberoende om vi vill det eller inte. Ju mer medveten man är om den, desto lättare är det också att upptäcka när den smyger sig på och att då försöka styra åt ett annat håll.

Kom ihåg att inte utgå från att alla elever framför dig är cis och hetero. Undvik att framställa HBTQ-personer som ”de andra” eller en odefinierbar grupp någonstans där ute i världen. Gör det inte till ”vi och de” eftersom det enligt statistiken högst antagligen sitter personer som befinner sig under HBTQ-paraplyet i ditt klassrum.

Det är också tror jag viktigt att när man pratar om HBTQ-frågor och liknande, att låta det komma in naturligt utan att göra det till någonting speciellt eller till en stor grej. Ju bigger deal man gör det till, desto bigger deal blir det ju också. Försök att få med representation av HBTQ-personer i undervisningen på ett naturligt sätt, till exempel på någon bild bland andra bilder eller genom icke-normativ läsning.

Dessutom tror jag det kan vara bra att också komma ihåg att inte alltid låta normen vara det ”normala” utan att någonsin bli ifrågasatt (t.ex. ”hur känner man igen en heterosexuell person?” eller ”hur känns det att vara hetero?” som motvikt till dylika diskussioner som kan dyka upp om t.ex. homosexualitet).

Låt inte kränkande kommentarer där man till exempel använder HBTQ-termer som något nedsättande gå förbi utan att bli ifrågasatta. Om kommentarer i stil med ”jävla bög” kommer upp, bemöt dem och fundera kring varför ordet används på det sätt det görs och varför det inte är en bra idé. Att använda ord som bög och flata som skällsord eller annars i negativ mening ger orden en negativ laddning, vilket såklart speglar av sig på synen på just homosexuella.

Sedan tänker jag lite på problematiken i att alltid dela upp elever enligt kön. Samtidigt som jag kan förstå varför man gör det, är det viktigt att komma ihåg att en sådan situation för en transperson kan bli väldigt jobbig och ångestfylld.

Angående att beakta regnbågsfamiljer kan man framför allt undvika att prata om ”mamma och pappa” som en paketdeal som alltid kommer i just den uppsättningen. Istället kan man kanske prata om ”förälder/föräldrar” eller ”vårdnadshavare”, även om det senare kanske känns lite för svårt när det gäller yngre barn. Att använda andra ord istället för frasen ”mamma och pappa” är ju till fördel inte bara för elever med föräldrar av samma kön, utan också till exempel för dem som har skilda föräldrar eller har mist någon förälder.

Slutligen rekommenderar jag verkligen alla som är lärare, ska bli lärare, jobbar med barn och unga eller bara är intresserade av HBTQ-frågor att gå in på bloggen ”Det öppna klassrummet” och läsa Sannas otroligt viktiga och givande inlägg om bland annat normkritik och HBTQ-främjande arbete i skolor.

*Den norm enligt vilket heterosexualitet är det normala och förväntade.

jeppis pride 2014

Igår kulminerade den två dagar långa Jeppis Pride i en färgglad och festlig parad genom staden. Otroligt många fler än väntat deltog i paraden och glada åskådare var det inte heller brist på. Stämningen var på topp när alla färgglada paraddeltagade påhejade av en applåderande publik tågade genom stan och Österbotten visade sig från sin allra bästa sida. En helt underbar parad blev det och jag vill skicka ett stort TACK till alla som deltog, hejade på eller på annat sätt har visat sitt stöd!

Eftersom jag själv deltog i paraden har jag inga bilder på hur den såg ut från åskådarplats, men det har bland annat Maria och Sara (och på instagram finns också en hel del).

pride pride2

Min familj, tillsammans med många andra, visade sitt stöd genom att hänga upp tvätt i regnbågens färger. Här är farmors tvättlina på villan.

pride3

varför vill vissa homo-/bisexuella/queers inte ha en könsneutral äktenskapslag?

När en könsneutral äktenskapslag diskuteras kan man ibland få höra motargument som låter något i stil med ”men det finns ju massa homon som också är emot en könsneutral äktenskapslag!”. Och visst finns det det (en del åtminstone), men orsaken till varför dessa motsätter sig är ofta en annan än för de flesta heteron som sitter och spottar på lagförslaget om en ändrad äktenskapslagstiftning.

Det beror (oftast) på något helt annat än att de tycker äktenskapet ska vara ett kontrakt mellan kvinna och man, att samkönade par skulle vara sämre och mindre värda än olikkönade, eller att dessa av någon annan orsak helt enkelt inte bör ha samma rättigheter som olikkönade par. Istället sitter problemet för de flesta i äktenskapet som institution, vilket genom tiderna har varit (och till viss del fortfarande är) såväl patriarkalt och rasistiskt, som homofobiskt.

Att sträva efter en könsneutral äktenskapslag och möjligheten att som samkönat par få gifta sig kan ses som kontraproduktivt och till och med ett svek mot HBTQ-rörelsen, eftersom man så att säga spelar den heterosexuella majoriteten rakt i händerna genom att efterapa deras livsstil och normer, samt söker acceptans på deras villkor och inte sina egna. Tankegången går ungefär så att samkönade par och personer som inte definierar sig som heterosexuella accepteras endast om, och bara så länge, de lever enligt de normer hetero-majoriteten lagt upp (= det är okej att vara ”annorlunda” så länge man är det på rätt sätt och så långt som möjligt eftersträvar att vara ”lika”). Istället för att se och behandla den traditionella heteronormativa livsstilen som ett ideal upphöjt på en piedestal, eftersöker man istället alternativa sätt att till exempel se på vad en familj är eller vem som kan bo eller skaffa barn tillsammans.

För att öppna upp äktenskapet så att också samkönade par har rätt att gifta sig ändrar egentligen ingenting, det bara utökar vem äktenskapet gäller, men förändrar inte äktenskapet i sig. Man håller fortfarande fast vid samma strukturer, bara inkluderar en ny grupp av människor i dem.

Nu kan jag inte personligen helt hålla med om de här tankarna, för trots att jag anser målet vara eftersträvansvärt känner jag att jag vill gå en annan väg för att nå dit, och därför kan mina resonemang i inlägget också halta lite. Så om någon av er som läser det här känner att det var just ni som beskrevs i rubriken får ni mer än gärna dela med er av era tankar om ämnet! (och ni andra också förstås)

det normativa tänkandet

När jag ser barn i tydligt könade kläder (det ena iklätt rosa och det andra blått) vill jag dra mig själv i kragen lite när jag suckar åt den så tydliga könsuppdelningen. För vänta nu lite, ingenting säger att barnen inte kunde vara klädda helt tvärtemot normen, att den i rosa är pojke och den andra flicka, ingenting förutom det normativa tänkandet i mitt eget huvud.

eurovision song contest 2014

Som bekant hölls finalen i Eurovision Song Contest i helgen och tävlingen vanns av österrikiska Conchita Wurst med låten ”Rise like a Phoenix”. Vad som är speciellt med segern, förutom att det gått nästan 50 år sedan Österrike senast vann, är att Conchita är drag queen och uppträdde i aftonklänning och skägg. I ett ideal-samhälle skulle det här inte spela någon roll, men eftersom vi inte riktigt är där än gör det. Och det spelar en stor roll. Att någon med normbrytande könsuttryck vinner musiktävlingen är en seger större än Eurovisionen själv.

Att Conchita inte gav upp trots kraftig homo- och transfobi, samt namninsamlingar för censur och hot om bojkott från flera Östeuropeiska länder, och gick hela vägen till vinst, visar att det finns hopp för andra normbrytare. Att Europa röstade fram en drag queen till vinnare för en så välkänd tävling, visar att det finns en enorm mängd människor som inte håller med de extremistiska homo- och transfobiska åsikter som cirkulerar. Det visar att stora delar av Europa vill ha en framtid där alla kan vara sig själva fullt ut och att en sådan framtid faktiskt inte är en omöjlighet.

hej lidl, hur tänkte ni riktigt där?

image

Jag förstår att det är viktigt att göra tydlig skillnad på kläderna för de olika könen, för tänk vad pinsamt om man skulle ta fel! Och att flickor som drar klädstorlek 98/104 har figursydda t-skjortor som framhäver deras midja är väl självklart! Att ni använder er av färgen rosa, istället för till exempel röd (som ju är alltför obvious med tanke på Spidermans kläder) på dam- och flickkläderna är uppfriskande och visar att ni tänker utanför boxen! Ert val att använda stora och maskulina tryck på herr- och pojktröjorna, medan motsvarande för damer och flickor är också det ett tecken på att ni vet vad som gäller! Dessutom gillar jag hur tydligt ni fått fram både vikten av heterosexualitet och att små flickor i egenskap av just flickor ska älska Spiderman, men absolut inte identifiera sig med honom!

I stora drag tycker jag ni har lyckats riktigt bra, för er tanke var väl att framställa er själv som en bakåtsträvande upprätthållare av osunda och unkna stereotyper?

humor på bekostnad av transpersoner

Kvinnor med snopp är som bekant ett oerhöööööört roligt inslag i mainstream tv-komedi. Eftersom jag roar mig med att slötitta på groteska mängder serier råkar jag också på det här med jämna mellanrum, nu senast i serien ”Friends with benefits” (nedan). Och varför det är en dålig idé att göra humor på bekostnad av transpersoner kan ni läsa om här.

friends with benefits

vithetsnormen

Blev igår obehagligt medveten om hur fast förankrad vithetsnormen är i mitt huvud. Läste en artikel som diskuterade en mejlinglista för sydasiatiska kvinnor och blev förvånad när skribenten beskrev sig själv som just en sydasiatisk kvinna. Fram till dess hade jag helt kallt antagit att hon var av västerländskt ursprung och hur mycket jag än vill kan jag inte påstå att mitt antagande skulle vara en engångsföreteelse. Fan vad jag måste skärpa mig.