vad en kan undvika att säga till någon med endometrios

Eftersom mars är den internationella endometriosmånaden kommer här några tips på kommentarer det kan vara bra att inte kläcka ur sig åt någon med endometrios (vissa av dem kan också passa många andra sjukdomar). Tipsen är (som alla annat i den här bloggen) baserade på min högst personliga åsikt och ska därför inte tas som att varenda kotte med endometrios garanterat håller med om allt.

”Jag brukar också ha mensvärk, så jag vet vad du går igenom.”

För det första är smärta högst individuell och det är alltså omöjligt att veta hur någon annans smärta känns, till och med om den är orsakad av precis samma sak som ens egen. För det andra finns det personer som har väldigt kraftiga menssmärtor utan att det beror på endometrios, precis som att det finns personer med endometrios som knappt har smärtor alls. Med det sagt är det ändå en viss skillnad på mensvärk och sjukdomen endometrios, och att jämföra dem rakt av är att förringa de, ibland helt grymma, smärtor och övriga problem personer med endometrios kan drabbas av.

”Men du ser ju frisk ut.”

Att höra att en ser frisk ut trots att det känns som att en går sönder på insidan kan visserligen vara uppmuntrande och trevligt att höra ibland. Om det sägs med undertonen ”du som ser så frisk ut kan nog inte vara så sjuk som du påstår” är det däremot oftast mindre trevligt att höra. Jag har blivit misstrodd många gånger inom sjukvården när jag berättat om mitt mående, helt enkelt för att jag inte sett ut att må så dåligt som jag påstått mig göra. Vi har en bild av hur en sjuk person ser ut – hen kanske har mörka ringar under ögonen, går krokigt eller haltande, är blek i ansiktet och ser allmänt trött ut – och någon som inte passar in i den bilden kan väl inte vara sjuk? Att en person ser pigg och frisk ut behöver inte betyda att hen är det, det syns inte nödvändigtvis på utsidan hur en mår på insidan. Det är också, för en som kan och vill, ganska snabbt fixat att med hjälp av lite smink trolla så att en plötsligt ser mycket piggare ut än en känner sig.

”Vad du ser sjuk ut.”

Det borde säga sig själv varför den här kommentaren är opassande. Det kan i vissa fall vara bekräftande och skönt att höra av andra att en inte ser så pigg och frisk ut, och att de därför tror på ens smärtor eller dåliga mående (som hos läkaren när en söker hjälp och endast blir trodd om en passar in i bilden av hur en sjuk person ser ut), men rent generellt tror jag det är få som vill höra att de ser sjuka ut. Det är inte direkt en uppmuntrande kommentar som gör en på gott humör. Det bästa är kanske att helt enkelt låta bli att kommentera huruvida någon ser frisk/sjuk/pigg/trött/whatever ut.

”Tänk positivt så mår du bättre.”

Jag är så otroligt allergisk mot den här kommentaren att jag knappt vet vad jag ska säga. Ja, det är sant att det mesta känns bättre om en tänker positivt, det kan också stämma att det går att påverka måendet genom att undvika negativa tankar och istället fokusera på att tänka positivt, och det är säkert även bra att bli påmind om de här sakerna med jämna mellanrum. Men att få höra att en borde tänka positivt när en mår hemskt dåligt hjälper knappast. Snarare kan det få en att må ännu sämre och känna skuldkänslor för att en inte tänker tillräckligt positivt.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 3

Jag började i höstas en serie med boktips på lätt feministisk litteratur och här kommer den tredje delen (de två tidigare hittas här och här). Tredje boktipset för den unga feministen eller soon-to-be-feministen är Livet och patriarkatet (2016) skriven av Peppe Öhman.

”Feminism – så här funkar det” skriver förlaget om boken och det är just vad den är, en lättläst och lättsmält bok om feminism. Den är grundläggande och tar upp olika aspekter av feminismen på ett sätt som är begripligt också för den som inte alls är bekant med feminismen sedan tidigare. Boken passar därför utmärkt till den som är i början av sitt feministiska uppvaknande eller ännu inte riktigt förstått grejen med feminism. För en som redan varit med en tid i den feministiska svängen, och har koll på det mest grundläggande, bidrar boken knappast med så mycket ny information, men är ändå en intressant läsupplevelse.

Olika teman som tas upp i boken är bland annat olika relevanta begrepp (som patriarkat och cis-person), arbetsliv, löneskillnader och oavlönat arbete, jämställdheten som ”gått för långt”, olika förutsättningar trots lagstiftning om jämställdhet, mäns våld, skuld, sexism, samt rätt mycket om jämställdhet i olikkönade förhållanden med och utan barn, familjeliv och föräldraledighet. I boken presenteras och besvaras olika feminism-relaterade frågor människor ställt på författarens blogg, och läsare får ta del av lite statistik en kan ha nytta av i debatten om jämställdhet. Utöver det här delar Öhman även med sig av en del personliga exempel och egna erfarenheter, för att belysa olika problem och frågeställningar.

Boken är skriven ur ett vitt cisheteroperspektiv och kunde eventuellt varit lite mer inkluderande av till exempel icke-vita, icke-heterosexuella och så vidare, men eftersom Öhman i början av boken positionerar sig och berättar att hon kommer att skriva ur just ett vitt cisheteroperspektiv är en som läsare redan från början medveten om vad som gäller. Samtidigt är det ju också bra att, just som Öhman gör, inte skriva för mycket om en kamp en själv inte har tolkningsföreträde inom och på så sätt undvika att ta talutrymme från dem som har.

Om en är inne på det där med att ge presenter åt människor i sin närhet är det här ett utmärkt presenttips till kompisen som ibland drar höhö:iga skämt om kvinnan i köket, till släktingen som tycker att feministerna ska sluta göra barn könlösa, eller varför inte till den som redan är bekant med feminismen och helt enkelt bara behöver lite mer feminist-pepp i vardagen och bokhyllan. Hur som helst, en mycket bra bok för att introducera feminismen eller ge nyblivna feminister lite mer kött på benen.

Boken får 4 patriarkat-krossar-hammare av 5.

ett inlägg om allt

Sådant jag haft lust att blogga om den senaste tiden, när jag varken hunnit eller orkat knåpa ihop inlägg:

  • Mannen som pissade på en kvinna på en nattklubb i Åbo och det där med att inte kunna ta ett nej och att se sig själv ha rätt att straffa en person som inte vill ha ens närhet.
  • Stress och hur ett samhälle där var och varannan är stressad eller utbränd inte kan vara hållbart i längden.
  • Att den nya äktenskapslagen trätt i kraft så att det nu är möjligt för par av samma kön att gifta sig på samma villkor som par av olika kön och hur viktigt steg till ett jämlikare samhälle det här är.
  • Hur många bra och intressanta böcker jag läst den senaste tiden. Jag läste bland annat Maria Svelands Hatet som februari-bok i den finlandssvenska läsutmaningen (”en bok som gör mig upphetsad”, intellektuellt upphetsad i det här fallet) och andra läsvärda böcker jag slukat den senaste månaden är till exempel Ylva Pereras Dödsdalsdansösen, Christel Sundqvists Vonne och Marie och Abigail Tarttelis Golden boy.
  • Den icke-existerande dialektala varianten av ordet hen och problemen som uppstår när en försöker använda ordet så smidigt som möjligt när en pratar dialekt (värt att poängtera här är (a) att jag självklart använder ordet i de fall det passar bäst eller önskas trots att det inte alltid är så smooth på dialekt, och (b) att dialekt-problemen som uppstår är så otroligt, otroligt obetydliga jämfört med att till exempel inte få bli kallad sitt pronomen, att jag överväger att ta bort den här punkten helt).
  • #ekofasta, köpstopp, loppis och hållbar klädkonsumtion.
  • Internationella kvinnodagen (slussar er istället vidare till inlägget jag skrev den 8 mars för två år sedan eftersom det ännu känns relevant).
  • Endometrios. Mars är den internationella endometriosmånaden och jag brukar se till att uppmärksamma sjukdomen under den tiden (här hittas alla tidigare inlägg). Mars är dock inte slut än, så det finns ännu en chans att ett nytt inlägg dyker upp.

long time no see

Saknaden efter mitt bloggarkiv blev för stor (trots angstandet över alla de skämmiga texter som finns där) och därför har jag nu sagt hej då till Ratata och återvänt hit. För att göra arkivet komplett har jag dessutom tagit med mig de få inlägg jag publicerade på Ratata. Så, hej igen.

#fisvläsutmaningen2017

Eftersom jag älskar att läsa hoppade jag självklart på den finlandssvenska läsutmaningen (och sju andra läsutmaningar) i början av året. Jag tänkte dessutom, så långt det går, försöka lägga en feministisk prägel på utmaningen. I januari skulle det läsas en gul bok, och jag valde den gulaste bok jag hittade i min bokhylla, nämligen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit.

Boken är en essäsamling som behandlar teman som makt, våld och jämställdhet. Den börjar med den hyllade ”Män förklarar saker för mig”, som blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades. Därefter följer åtta andra essäer på olika teman, men vilka alla mer eller mindre kretsar kring just makt, våld och jämställdhet. Solnit väver smidigt ihop det lilla med det stora och presenterar gott om exempel och statistik. Essäsamlingen var en intressant och givande läsupplevelse, och trots att jag emellanåt tappade tråden lite (det kan eventuellt ha berott på trötthet), rekommenderar jag den verkligen!

fulljouren vid Vasa centralsjukhus, del 2

Regeringens lagförslag, enligt vilket Vasa centralsjukhus skulle bli utan fulljour, klubbades efter en del hetsiga diskussioner igenom i slutet av förra året. Presidenten stadfäste också lagen, men med en kommentar om att det bara är möjligt att överföra jourtjänsterna från Vasa till Seinäjoki om de språkliga rättigheterna kan tryggas.

Kampen för fulljour är ändå inte över. I måndags startade ett medborgarinitiativ som föreslår en ändring av hälso- och sjukvårdslagen så att också Vasa centralsjukhus i fortsättningen har fulljour. Förslaget till ändring av lagen motiveras, utöver språkfrågan, med faktorer som sjukvårdsdistriktets befolkningsunderlag, det stora avståndet till närmaste universitetssjukhus, sjukvårdsdistriktets ekonomi och kvaliteten på vården.

Röstberättigade finländska invånare kan skriva under medborgarinitiativet här.

bloggåret 2016

Så övergick 2016 till 2017 och vad passar väl bättre på en blogg än att sammanställa en lista över (en del) av det gångna årets blogginlägg.

I januari var blogglusten stor och jag skrev bland annat om feministiska böckermin relation till prylar, minimalism och frivillig enkelhet, samt sökfrasen ”är du rädd för män blir du straffad litar du på män får du skylla dig själv” som någon hittat till min blogg med. Utöver det skrev jag ett inlägg om fördomar om bisexualitet, vilket delades ganska flitigt på Facebook. Gjorde också upp planer på att fokusera mina musiktips på håriga och vrålande kvinnor under 2016 (sist och slutligen blev det inte fler än tre tips: Crucified BarbaraLita Ford och Skew Siskin).

I februari tog bloggivern slut och det enda jag åstadkom var en frågestund, som det sedan tog evigheter för mig att svara på.

I mars skrev jag om endometrios-myter och svarade på de första frågorna från frågestunden, bland annat hur en kommer igång med läsandet igen efter en paus och vilket bär jag skulle vara om jag vore ett bär.

I april fortsatte jag att svara på frågestunden och funderade där kring vad jag skulle skapa för att göra världen lite bättre om jag hade obegränsade resurser. Skrev också ner mina tankar om att slopa inträdesproven till tredje stadiets utbildning.

I maj kom de sista svaren på frågestunden och där avslöjade jag bland annat vilken maträtt jag åt till middag 90% av dagarnaUppmanade också mina läsare att skriva under medborgarinitiativet Äitiyslaki (vilket uppnådde tillräckligt många underskrifter för att gå vidare) och skrev om det där med att likställa könsorgan med kön när en för en feministisk diskussion.

I juni angstade jag över vad som hittas i mitt bloggarkiv och blev intervjuad om endometrios av Caroline.

I juli skrev jag inget, men delade med mig av ett musiktips (som tyvärr inte längre finns tillgängligt).

I augusti vilade bloggen.

I september startade jag en serie boktips på lätta böcker om feminism och skrev om min bloggångest.

I oktober förvandlades min blogg till en reseblogg för en dag, och jag funderade kring både mens och könsneutrala toaletter.

I november delade jag med mig av boktips om mens och trans*. Jag skrev också ett inlägg om garderobsrensningar och att ändra sitt konsumtionsbeteende.

I december flyttade jag bloggen till Ratata och delade med mig av mina tankar om regeringens planer för fulljouren vid Vasa centralsjukhus.

För bloggåret 2017 finns ännu inga planer. Kanske blir bloggen ett välutnyttjat klotterplank när graduskrivandet står mig upp i halsen, kanske börjar jag skriva om mina kulinariska färdigheter eller kanske allt fortsätter som vanligt. Det återstår att se.

fulljouren vid Vasa centralsjukhus

Otaliga gånger under den tid som hittills gått av den sittande regeringens regeringsperiod har jag känt mig besviken, upprörd och stundvis riktigt förbannad. Nu senast har det gällt fulljouren vid Vasa centralsjukhus. Jag har länge tänkt skriva om det här ämnet, men haft väldigt svårt att såväl formulera mina egna tankar som att få någon klarhet i vad som egentligen händer. Nu känns det dock som att det får bära eller brista, så här kommer inlägget.

I regeringens planer på jourreform kommer tolv sjukhus att få ha fortsatt fulljour, medan de resterande i fortsättningen kommer att ha en mer begränsad jour. Vasa centralsjukhus är ett av dem som kommer att tappa sin fulljour om allt går som regeringen vill. Vad det här exakt betyder i praktiken verkar inte helt klart ännu, men det som är klart är åtminstone att vissa typer av sjukdomsfall i framtiden kommer att slussas vidare till Seinäjoki centralsjukhus, eftersom vård inte längre kommer att kunna ges vid VCS. Det största problemet jag ser med det här, är hur det egentligen kommer att gå med svenskspråkiga medborgares rätt till vård på sitt eget modersmål. För det här innebär alltså att en hel del helt svenskspråkiga patienter från Österbotten kommer att slussas iväg till det (i nuläget) enspråkigt finska sjukhuset i Seinäjoki.

Vad gör du när du kommer in till sjukhuset och behöver akut vård, men den specialitet som krävs inte längre finns på det sjukhus där du kan klara dig på ditt eget modersmål, och du därför skickas 100 kilometer inåt landet till ett sjukhus som nästan uteslutande fungerar på finska, ett språk du inte nödvändigtvis ens kan? Att i en så undergiven position som när en är riktigt sjuk vara tvungen att kommunicera på ett språk som inte är ens modersmål, och som en kanske inte alls behärskar, är inte bara jobbigt och skrämmande, utan kan dessutom vara direkt livshotande.

Jag vet hur det är att vara intagen på sjukhus och ha så ont och vara i så dåligt skick att en på allvar inte vet om en kommer att överleva. Jag vet också hur det är vara i just den situationen och mötas av ett helfinskt vårdteam. Att jag i vanliga fall kan kommunicera helt okej på finska spelade i just den situationen ingen roll, för i det skedet var all finska jag någonsin lärt mig som bortblåst ur huvudet och det enda jag klarade av att förmedla på ett sätt vårdpersonalen förstod var att vråla så högt jag kunde när det gjorde som mest ont. Att i den här situationen vara utlämnad till ett vårdteam jag inte kunde kommunicera med kändes både skrämmande och väldigt, väldigt otryggt, oberoende hur kompetent vårdpersonalen än var.

Om jag, som ändå i vanliga fall klarar mig helt bra på finska, kände mig så här i den situationen, hur är det då inte med någon som inte alls kan finska? Hur går det när en åldring, från någon av Österbottens små byar, som aldrig lärt sig säga mer än kiitos, kyllä och ei på det andra inhemska språket ska få vård på finska? Hur går det om någon av mina äldre, rakt igenom svenskspråkiga, släktingar hamnar i ett akut vårdbehov och skickas till Seinäjoki där de tas emot av vårdpersonal som inte kan kommunicera på deras modersmål? Hur ska en kunna förmedla vad som i den situationen kan vara livsviktig information för att kunna få bästa möjliga vård så fort som möjligt, om en inte pratar samma språk som vårdpersonalen? Att knaggla sig fram på ett språk en inte behärskar är upplagt för missförstånd, speciellt när det handlar om något så komplext som ens mående, vilket inte alltid är det enklaste att beskriva ens på sitt eget modersmål. Och när en som patient, trots sin lagstadgade rätt att få vård på sitt eget modersmål, är utlämnad till hemsnickrade finskakunskaper och yvigt kroppsspråk för att göra sig förstådd, då är det mycket som kan gå fel.

I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades att de svenskspråkigas rätt till vård på sitt eget modersmål måste kunna garanteras för att jourförslaget ska gå vidare, vilket i praktiken innebär att Seinäjoki centralsjukhus åtminstone till viss del borde bli tvåspråkigt. Det låter fint till pappers, men hur det skulle fungera i praktiken är en helt annan sak. Att ett sjukhus, eller för övrigt vilken inrättning som helst, i teorin är tvåspråkigt och garanterar att såväl finsk- som svenskspråkiga ska kunna få betjäning, i det här fallet vård, på sitt eget modersmål är verkligen ingen garanti för att det fungerar i praktiken. Och att få det att fungera i Seinäjoki, som är över 97% finskspråkigt och med ynka 0,2% svenskspråkiga invånare, låter lite för optimistiskt. Jag har en hel del tvivel på att det på ett sjukhus som Seinäjoki centralsjukhus, beläget i ett nästan helfinskt område och med förhållandevis liten andel svenskspråkiga patienter, klarar av att upprätthålla en tillräckligt bra servicenivå på svenska för att en som svenskspråkig patient faktiskt ska kunna prata sitt eget modersmål. Jag vet dessutom av erfarenhet att tvåspråkighet på pappret inte betyder tvåspråkighet i praktiken, och otaliga är de gånger när jag, i vårdsituationer vid det tvåspråkiga universitetssjukhuset jag besökt regelbundet de senaste åren, tvingats byta från svenska till finska för att överhuvudtaget göra mig förstådd. Den fina tvåspråkigheten som finns på pappret kan alltså i praktiken vara så gott som obefintlig.

Och språkfrågan, varför är det just den som är så viktig när det finns också andra aspekter som kunde diskuteras gällande fulljouren vid VCS? Jo, om det börjar tummas på svenskspråkigas rättigheter när det gäller något så livsviktigt som vård, då kommer det tyvärr att vara betydligt lättare att tumma på svenskan också på andra områden. Snart sitter vi kanske där och undrar vad fan det egentligen var som hände när HBL, Kulturfonden och Åbo Akademi plötsligt blev finska.

”ett ritstift i din rumpa” goes ratata?

Jag har en längre tid känt ett sug efter att existera i någon form av gemenskap när det kommer till min blogg, i stället för att sitta ensam på ett wordpress-moln någonstans ute i cyberspace. Därför tänkte jag ta mitt pick och pack till Ratata för att se om den till synes trevliga gemenskapen där har plats för någon fler. Åtminstone för en tid framöver hittar ni mig alltså här: yllestrumpa.ratata.fi.

den återkommande utrensningen

Det verkar vara en grej att under hösten rensa hemma i skåpen och speciellt efter att Marie Kondos bok hittade ut på marknaden här i Finland tycks det ha blivit något av en utrensnings-boom. De senaste månaderna har jag läst en hel del blogginlägg och andra texter som handlat om att rensa ut (garderoben i de flesta fall) och hur skön känsla det är efteråt när det blir luftigt och städat (vilket jag för övrigt kan hålla med om: jo, det är en skön känsla).

En tanke som hela tiden funnits i bakhuvudet när jag klickat mig runt bland olika texter om garderobsrensningar, är att hur bra det än är att rensa ut överflödiga saker för att låta dem komma till användning någon annanstans, så är det ju samtidigt rätt meningslöst om tanken inte också tar sig ett steg längre, till konsumtionsskedet. Hela den där grejen med att regelbundet rensa ut missar enligt mig lite målet om en inte också tänker över sitt konsumtionsbeteende och sina konsumtionsvanor. Det gör ju helt ärligt ingen skillnad om en rensar garderoben i september och sedan märker att den i december plötsligt är lika full igen, och fylls ytterligare vid mellandagsrean när så mycket fina saker säljs så billigt*. Då är en alldeles snart i samma sits igen, med en ny hög av kläder som bara tar plats utan att alls komma till användning eller ens vara omtyckta eller önskade.

Jag är helt medveten om att det där med att ändra sitt konsumtionsbeteende verkligen inte är a piece of cake**. Det är betydligt lättare sagt än gjort och jag kan ju inte heller påstå att min egen konsumtion är helt hållbar eller genomtänkt alla gånger, men jag jobbar på det. Att en ändrar sitt konsumtionsbeteende och undviker att impuls- och slentrianshoppa kläder, innebär ju i sin tur inte heller att en aldrig mer kommer att behöva rensa garderoben. Med tiden lär både ens kropp och ens klädstil förändras, och då är det ju såklart bättre att låta de oönskade kläderna få ett nytt liv hos någon som har nytta av dem***, än att låta dem fortsätta bo längst bak i ens egen garderob. Att konsumera hållbart och genomtänkt betyder ju inte heller att en måste gå med samma plagg år ut och år in, och aldrig köpa något nytt, utan snarare att en tänker igenom sina eventuella inköp noggrannare.

Alltså, vad jag egentligen vill säga är att regelbundna garderobsrensningar är helt vettigt. Jag tycker det är smart att inte låta ens garderob bli överbelamrad med kläder en inte längre använder eller tycker om. Dock tycker jag det är ännu mer smart att reflektera lite över sin egen konsumtion och hur en egentligen handlar kläder (samma sak gäller förstås allt annat också). Om ens garderob, trots upprepade utrensningar, hela tiden är överfull, och dessutom av kläder en inte har lust att använda, då är det kanske dags att fråga sig själv hur det kommer sig och vad en kan göra åt det. Det säger ju sig själv att det inte kan vara hållbart (varken för ens egen plånbok eller för miljön) att köpa nya kläder som på rullande band och kassera knappt använda plagg till förmån för de nya, som alldeles snart får backa för att ge plats för nästa nya plagg.

*Jag fattar att pointen med en garderobsrensning för många kan vara just det att en ska få plats med nya kläder.

**Är också helt medveten om att alla inte är villiga att ändra sitt konsumtionsbeteende.

***Söndriga, smutsiga eller hemskt urtvättade kläder kan lämnas in till återvinning, hellre än att dumpas vid ett loppis där de på grund av sitt skick och icke-existerande andrahandsvärde inte är önskade.

PS. Maria skrev förresten tidigare i höst ett bra inlägg om varför en borde minska på antalet kläder.