boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen

Jag jobbade på bibliotek under sommaren och överväldigades av det enorma utbudet intressanta böcker som bara ramlade över mig (inte bokstavligen). Bland annat släpade jag hem en del facklitteratur från barn- och ungdomsavdelningen och tänkte nu dela med mig av en serie boktips för den unga feministen eller den som balanserar där på gränsen och inte riktigt bestämt sig för om hen är feminist eller inte.

Först ut är Feminism pågår (2016) av Sassa Buregren och Elin Lindell. Det här är en kort och lättsmält bok som ger en introduktion till vad feminism egentligen innebär. Den riktar sig till personer i 9-13 års åldern, men kan självklart också läsas av personer i andra åldrar.

Boken tar bland annat upp feminismens historia, viktiga feminister och kvinnor genom tiden, olika typer av feminism, kön, kropp, våld, arbetslivet och feminism inom kultur och språk. Dessutom innehåller den några korta berättelser där unga feminister (i åldern 12-13 år) berättar om egna erfarenheter relaterade till jämlikhet.

Några minus med boken var att den gick ganska ytligt genom de olika frågeställningarna och det kändes som att vissa saker skulle varit bra att utveckla en aning. Det skulle också varit bra med en ordlista med förklaringar på svårare ord som kan vara obekanta för läsaren (som exempelvis patriarkat och interkönad). Utöver det var boken väldigt vit och tog egentligen inte alls upp rasaspekter, inte heller problematiserades tvåkönsnormen (förutom ett snabbt nämnande av interkönade), utan det behandlades mer som ett faktum att flickor har snippa och pojkar snopp. Dock måste en hålla i bakhuvudet att boken riktar sig till en ganska ung publik som kanske inte ens hört om feminism tidigare och då kan det vara lite overkill att ta upp alla diskussioner under feminismens stora paraply.

Trots minusen gillade jag ändå boken och tror att den kan fungera riktigt bra för att introducera ett barn/snart tonåring till feminism. Den presenterar grundtanken och gör det på ett enkelt och (rätt så) tydligt sätt. Boken innehåller också illustrationer och har överlag en luftig layout och lätt språk, vilket gör den till en ganska trevlig läsupplevelse.

Boken får 3,5 kvinnosymboler av 5.

share the happiness! – revisited

Ni som hängt med länge här på bloggen kanske minns att jag för sisådär tre år sedan körde igång ett litet projekt jag kallade för ”Share the happiness!”, där jag efterlyste positiva HBTQ+ läsarberättelser, vilka jag sedan publicerade (här, här och här). Såhär i Pride-tider (och som lite motvikt till det grymma dåd som nyligen skedde i Orlando, Florida, och andra brott som dagligen begås mot HBTQ+ personer runtom i världen) tänkte jag ge det här projektet en ny chans och se om fler berättelser ramlar in.

I dag finns det en hel del litteratur och filmer med HBTQ+ tema. Tyvärr fokuserar en stor del av dem rätt mycket på det negativa och olika problem en stöter på när en befinner sig utanför det som är norm. Också här på bloggen blir det tyvärr rätt mycket fokus på det negativa. Fördomar och orättvisor mot HBTQ+ personer måste absolut belysas och diskuteras, men det måste också det positiva som gör livet värt att leva.

Jag har alltså en önskan till er läsare: Tänk på situationer och händelser när en icke-normativ sexualitet eller könsidentitet inte varit ett problem. Situationer med lycka och sprudlande glädje, eller bara situationer där någon reagerat väldigt positivt eller kanske inte alls. Situationer där det helt enkelt inte varit en big deal att identifiera sig som något annat än hetero eller ha en könsidentitet som inte följer normen, utan där det varit helt nice att vara homo, bi, trans*, poly, queer eller just det du (eller din kompis) definierar dig som.

Skicka jättegärna in era berättelser till mig på ettritstiftidinrumpa[at]gmail.com, så publicerar jag dem här på bloggen. Hjälp till att visa den positiva sidan av att bryta normen.

PS. Läs också gärna Ylvas kolumn på samma tema.

endometrios-relaterat

Caroline uppmärksammar i dag endometrios på sin blogg och i inlägget finns en intervju med undertecknad, där jag berättar lite om mina erfarenheter av sjukdomen. Rekommenderar er också att bläddra bakåt i Carolines bloggarkiv, där finns en hel del läsvärda inlägg!

Tidigare inlägg jag skrivit om endometrios hittas här.

”tänk om folk tror att jag ännu tycker så där”

Ibland när jag känner mig nostalgisk brukar jag gå tillbaka i mitt bloggarkiv och läsa inlägg jag skrev för några år sedan. Ibland skäms jag dock ögonen ur mig när jag konfronteras med texter jag skrev och tankar jag tänkte då. Jag skäms över sätt jag uttryckt mig på och åsikter jag yttrat. Och jag tänker tanken ”vad ifall folk tror att jag ännu tycker så där”. Ibland skäms jag så mycket att jag får lust att radera hela bloggen och börja om helt från noll. Men samtidigt är det ju, som jag konstaterat tidigare, rätt så tillfredsställande att svart på vitt se hur mycket mina tankar och åsikter utvecklats.

Jag kan inte säga att jag i dag står för allt som hittas i den här bloggens arkiv, men jag kan med säkerhet säga att jag en gång gjorde och det är väl orsak nog att låta det finnas kvar. Jag tänker att den här bloggen väl ändå kan få vara ett helt öppet arkiv över hur mina tankar, prioriteringar och sätt att skriva har förändrats sedan 2010, när det första inlägget är daterat. Det kan ju vara intressant också för andra att se. Och jag tänker det ända tills jag nästa gång råkar på ett inlägg vars innehåll återigen får mig att dra skämskudden till mig och låta muspekaren dansa över knappen där det står ”Radera webbplats”.

”kvinnor kör visst lika bra som män, förmågan att hantera bilen sitter inte i snoppen”

Det här inlägget kommer inte att handla om huruvida kvinnor eller män kör bättre, vilket ni kanske lurades att tro av rubriken. I stället kommer jag att fundera på något som en längre tid skavt när det kommer till feministiska diskussioner, nämligen tendensen att likställa könsorgan med könstillhörighet.

Då och då när könsroller eller jämställdheten mellan kvinnor och män diskuteras dyker dylika kommentarer som det här inläggets rubrik upp. Kommentarer där det syftas till endera könet genom en benämning av det könsorgan som associeras med just den könstillhörigheten. Det känns också som att de här kommentarerna har blivit vanligare, om det då handlar om att på något sätt avdramatisera orden som beskriver kön (vilket i grund och botten är en bra sak) eller om det bara blivit ett nytt sätt att föra diskussion på låter jag vara osagt, men oberoende orsak är det problematiskt att dra dylika paralleller när en för en feministisk diskussion.

Att automatiskt dra paralleller mellan ett visst könsorgan och en viss könstillhörighet är något som görs hela tiden: ”har du fitta är du kvinna, har du kuk är du man, punkt”. Och för majoriteten stämmer det ju. Men det finns också dem som inte alls passar in i den här normen. Det finns till exempel kvinnor med kuk och män med fitta och det finns ickebinära* som kanske har kuk eller fitta men inte identifierar sig som varken man eller kvinna. Att de här grupperna, som går under paraplybegreppet transpersoner, är en liten minoritet betyder inte att de inte finns. Och eftersom de finns borde de också tas i beaktande, framförallt i den feministiska diskussionen.

Något av det viktigaste med feminismen för mig är att den är inkluderande. Den feministiska ideologi jag tyr mig till och den feministiska kamp jag för inkluderar inte bara kvinnor, utan också andra som kämpar mot olika former av maktstrukturer i vårt samhälle, som sexuella minoriteter, rasifierade**, människor med funktionsnedsättningar, och transpersoner. Om jag i min feministiska kamp skriver eller pratar om jämställdhetsfrågor i termer av könsorgan för att syfta till något av de två kön vi i Finland erkänner, då är min feminism plötsligt inte inkluderande för transpersoner. Om jag uttryckligen likställer en viss typ av könsorgan med en viss juridisk könstillhörighet ignorerar jag och kör över den grupp av människor vars könsorgan och könsidentitet inte följs åt på det sätt majoriteten är van vid. Genom att använda den här typen av uttryck agerar jag cissexistiskt*** och låter återigen transpersoner få höra att de är fel.

Att inte ha reflekterat över det här är helt förståeligt. Alla feminister är inte super-pålästa om varenda fråga som ens har lite med feminism att göra och alla har inte super-koll på just transfrågor (jag har det verkligen inte själv heller). Det är helt okej att inte kunna och veta allt. Ingen gör det. Min feminism är ingen elitfeminism där bara de som kan de rätta termerna får ta plats och uttrycka sina åsikter. Min feminism är, som jag skrev tidigare, inkluderande och jag vill att alla ska kunna dela med sig av sina tankar och delta i den feministiska diskussionen. Jag blir så otroligt glad när jag ser hur blogginläggen och debatterna med feministiska undertoner ökar omkring mig och jag hoppas att de fortsätter att göra det. Jag hoppas också att alla reflekterar lite över vem som inkluderas i just er feministiska kamp och kanske i fortsättningen undviker att använda uttryck som likställer könsorgan med könsidentitet om ni kommer fram till att kampen mot förtrycket av transpersoner är en del av er feminism. För genom att använda de där uttrycken är en tyvärr inte en del av kampen, utan en del av förtrycket.

*En ickebinär person identifierar sig själv som något som inte passar in i den binära (tvådelade) uppdelningen av kön i kvinnor och män. Hen kanske känner sig som både kvinna och man, något mittemellan eller ingendera.

**Ordet rasifierad syftar på en person som till exempel på grund av hudfärg tillskrivs en viss rastillhörighet och alla de (stereotypa) egenskaper som förknippas med den.

***Cissexism innebär fördomar mot och/eller diskriminering av transpersoner. En kan bete sig cissexistiskt utan att egentligen mena att göra det.

svar på frågestunden, del 4: Österbotten, loppis och mat

Bättre sent än aldrig, här kommer de sista frågorna och svaren från frågestunden i februari.

Det bästa med Österbotten? Och det sämsta?

Ju längre tid jag bott i en annan del av landet, desto fler saker har jag insett att jag tycker om med Österbotten. Ibland krävs det tydligen lite distans för att en ska inse vad en egentligen tycker om något. Jag gillar närheten till naturen, speciellt vattnet. Loppisarna är något av en höjdare, speciellt i Vasa-trakten. Jag är ett stort fan av de olika dialekterna, mina öron njuter när jag här nere i Åbo råkar höra någon som talar riktigt bred dialekt härstammande från någon av Österbottens små byar. Sist men inte minst har jag (nästan) hela tjocka släkten och flera nära vänner uppe i Österbotten, vilket ju i sig gör hela området så mycket bättre.

Jag har suttit länge och funderat på vad det egentligen var som jag var så trött på med Österbotten där någon gång under tonåren, men inte kunnat dra mig till minnes nästan någonting. Kanske det där med att längta bort från hemknutarna egentligen bara var något en skulle göra och att det därför blev så. Nå, något jag ogillade då och fortfarande ogillar med området är hur stark jantelagen och attityden att en ska vara och göra som alla andra är. Fast när jag tänker efter har jag faktiskt inte sett så mycket av den attityden den senaste tiden, kan det vara så att det håller på att ändras eller beror det bara på att jag oftast rör mig i en liten bubbla när jag är uppe på visit i Österbotten?

Vet du om några bra loppis i Helsingfors? Jag har liksom inte hittat ett enda jag blivit kär i ännu.

Det är några år sedan jag varit på loppis i Helsingfors, så jag minns tyvärr inte vilka som var bra och vilka som var mindre bra, eller ens vad de hette. Var dock tidigare i år på en loppisrunda i Esbo och fastnade lite för loppisen Toinen Kierros (trots att jag inte gjorde något fynd). Jag tycker om loppisar som känns fräscha och inte är fulla med skräp. Eftersom jag inte brukar vara på jakt efter vintagekläder eller -prylar lockar loppisar med huvudsakligen äldre saker inte alls. Vet att många riktar in sina loppisrundor på just äldre kläder och prylar, och vi brukar därför av förståeliga orsaker inte gilla samma ställen…

Vad lagar du till middag då du är som latast/inte har tid/inte orkar fundera vad du skall äta?

Min go to mat när jag har brist på tid/ork/lust att stå i köket är utan tvekan havregrynsgröt (kokad i mikron förstås, så att jag inte ens behöver stå och röra i en kastrull). Skäms nästan för att skriva det här, men jag har ätit havregrynsgröt till middag ungefär 90% av dagarna de senaste månaderna (för att inte göra er helt förfärade kan jag meddela att jag som en flitig besökare av Åbos studentrestauranger äter betydligt mer varierande till lunch).

En annan go to rätt (som ändå kräver lite mer ansträngning än havregrynsgröten) är sallad, varierad med olika grönsallader, gurka, tomat, rödlök, champinjoner, nötter, frön, fetaost, cous cous och annat spännande som för tillfället finns i köket.

Och så klassikern — du ordnar en middagsbjudning för dig själv + fem personer. Vilka skulle du bjuda? Spelar ingen roll om de lever, är döda, är verkliga personer eller fiktiva. Men du måste förklara varför du skulle välja just dem!

Den här var klurig och jag kan erkänna att det är den här frågan som gjort att inlägget dröjt så länge. Det finns ju en hel massa typer som skulle vara oerhört intressanta att ha med på en middagsbjudning. Jag misstänker att jag skulle kunna sitta och fundera på gästlistan ännu i flera veckor (och antagligen ändra mig kort därefter), så det är väl lika bra att bara slå fast den nu en gång för alla. Den får se ut något i stil med det här:

Tove Jansson, för att jag gärna skulle träffa skaparen av barndomsfavoriterna i Mumin och höra om hennes liv och tankar bakom mumintrollen. Lisa Simpson, eftersom hon är en av mina feministiska förebilder (är också lite nyfiken på att se hur hon skulle se ut i verkligheten). Simone de Beauvoir, på grund av hennes inflytande över feminismen och för att det skulle vara hemskt intressant av att höra vad hon har att säga om samhället som det ser ut idag. Elizabeth II, för tänk vad mycket intressanta historier hon måste samlat på sig under sina 64 år på tronen. Och slutligen Joan Jett, för min middagsbjudning är knappast komplett utan det här:

äitiyslaki

Ni har väl undertecknat medborgarinitiativet Äitiyslaki?

Medborgarinitiativet strävar efter att förenkla processen där kvinnopar som skaffar barn genom assisterad befruktning båda erkänns som juridiska föräldrar och på så sätt garantera barnets rättigheter. I dagsläget kan den av kvinnorna i ett samkönat förhållande som inte bär barnet endast erkännas som förälder genom intern adoption efter barnets födelse. Detta innebär att barnets rättigheter i händelse av exempelvis dödsfall eller att dess mammor väljer att gå skilda vägar är väldigt diffusa innan adoptionsprocessen är färdig. Medborgarinitiativets föreslagna lagändring skulle innebära att den av kvinnorna som inte bär barnet kan erkännas som juridisk förälder redan innan barnets födelse, på samma sätt som mannen i ett olikkönat förhållande erkänner sitt faderskap. Genom en sådan lagändring skulle barnets rättigheter försäkras redan från dess födelse och den långa och kostsamma adoptionsprocessen undvikas.

Medborgarinitiativet kan undertecknas till och med den 28.5 av alla röstberättigade finländska medborgare, antingen på papper eller elektroniskt här. Mer information (tyvärr bara på finska) hittas på Äitiyslakis hemsida.

några tankar om inträdesprov

Jag läste tidigare i veckan att statens ekonomiska forskningscentral Vatt har föreslagit att inträdesproven till tredje stadiets utbildning kunde slopas och att studentbetygen i stället skulle spela en större roll vid antagningen till högskoleutbildningar. I mina öron låter det här en aning korkat. Att processen med inträdesprov är dyr och tidskrävande tvivlar jag inte på, att den är en smula ineffektiv kan jag också tänka mig, men att den skulle vara orättvis håller jag inte med Vatt om. Det som däremot skulle vara orättvist är att låta studentbetygen spela huvudrollen vid antagningarna.

Studentskrivningarna är redan nu en väldigt stor och stressande grej för många, och jag vågar inte ens tänka på hur mycket större press en sådan ändring som Vatt tänker sig skulle lägga på alla dem som ska skriva studenten. När ens framtida utbildning hänger på en lyckad prestation just de dagar studentproven skrivs finns varken utrymme för en dålig dag, en natt med för lite sömn, stressmage som stör ens koncentrationsförmåga eller en omvälvande livssituation som påverkar hela ens existens. Och om en inte lyckats så bra som en önskat, vad gör en då när drömutbildningen inte längre är inom räckhåll eftersom någon bestämt att inträdesproven som skulle kunnat vara ens andra chans är onödiga och orättvisa?

Och hur skulle det bli för alla dem som efter högstadiet valde att utbilda sig till ett yrke men några år senare vill studera vidare mot en högskoleexamen? En som inte har något studentbetyg att ge sig in i leken med, vad ska hen vifta med för att ha en chans vid en antagning där det sigillförsedda pappret med fina bokstäver är guldbiljetten?