raining blood

Den senaste veckan har den finlandssvenska bloggvärlden fullkomligt exploderat av inlägg om mens tack vare x3m:s temavecka x3mens och Menskligts blogglista. Bland annat har Nanó, EllenLina, Victoria, Linnea, AndreaCajsaCarolaElisabethSara och Isabelle delat med sig av sina tankar kring ämnet (tipsa gärna i kommentarsfältet om ni har fler mensiga inlägg och texter på lager). Jag tycker så klart det är superbra att mens lyfts fram och pratas om, och kan väl inte vara sämre än att jag slänger upp ett inlägg på temat jag också.

Jag har tidigare tagit upp mens-relaterade ämnen flera gånger här på bloggen. Bland annat har jag skrivit om mens som människorätts- och jämställdhetsfråga och hur tacksam jag är över att vara en mensande individ i just Finland, skillnaden mellan mensvärk och endometrios, menskoppar och menskoppar som läcker. I dag tänkte jag skriva lite mer personliga mens-relaterade tankar, löst baserade på Menskligts blogglista.

Jag fick min första mens för tolv-tretton år sedan och jag hade redan gått runt och väntat på den en tid när den äntligen kom. Flera av mina kompisar hade fått mens och jag kände att hela den där grejen med att blöda med jämna mellanrum, det var något ganska spännande och vuxet över det. Därav längtan efter min första mens. När den väl kom hade den sällskap av ett konstigt magont jag varken kände igen, eller kunde beskriva, och jag blev rätt förvånad över blodfläcken trots att jag fattade vad det var. Men mest blev jag nöjd. Nu tillhörde jag också dem som hade fått sin mens.

Jag har aldrig (vad jag kan minnas åtminstone) varit blyg för att prata om mens och har också kunnat prata om den med de flesta i min omgivning. Jag är glad att mens inte varit något hysch-hysch-ämne, varken hemma eller i min närmaste bekantskapskrets, utan att det varit ett helt naturligt samtalsämne bland andra. I sällskap av kompisarna var mensen, speciellt i tonåren, ett återkommande samtalsämne och jag minns att jag en gång pysslade ihop en mensbok med information åt en kompis som just fått sin första mens. Boken var förstås röd.

De flesta andra av mina mensrelaterade minnen har tyvärr att göra med smärta och obehag, eftersom det i princip är vad som kännetecknat mens för mig genom åren. Jag och mensen har aldrig varit bästa vänner och i dag har jag tack vare endometrios-behandling ingen mens, vilket jag är väldigt glad och tacksam över.

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft mycket mensvärk, vilket för några år sedan konstaterades vara sjukdomen endometrios. De första dagarna av mensen har jag kunnat ha en bedövande smärta som sträckt sig från magen och korsryggen upp till axlarna och ner till knäna. Otaliga gånger har jag också svimmat och/eller spytt av hur ont det gjort. Det här trodde jag ändå länge var helt ”normalt”, för det jag fick höra från olika håll var att ”det gör ont att ha mens”. Det gör mig ledsen att tänka på att också många andra kanske går runt och tror att deras hemska smärtor vid mens är ”normala”. Smärta och smärttolerans är visserligen något väldigt subjektivt och det kan vara svårt att veta vad som är ”normalt” eller inte. Mens kan göra ont, speciellt i tonåren, men om smärtorna gör att en inte alls kan leva sitt liv som vanligt är det en bra idé att gå och kolla upp dem. De kan bero på endometrios och det finns (oberoende orsak) hjälp att få.

I en perfekt värld skulle mens inte vara ett problem. Det skulle finnas olika typer av skydd tillgängliga för alla som menstruerar, toaletter och rinnande vatten likaså, bra mediciner och andra hjälpmedel och/eller behandlingar för att lindra problematiska menstruationer skulle finnas att fås för alla dem som behöver och mens skulle inte omgärdas av ett tabu, utan behandlas som vilken annan kroppslig funktion som helst. I dag är vi ännu inte där, men för att göra mensen till ett lite mindre problem kan vi åtminstone prata om den och låta den ta plats bland allt annat utan att skyfflas till en undanskymd vrå av skam.

PS. Det är bra att komma ihåg att trots att ungefär hälften av jordens befolkning mensar någon gång under sitt liv så är det inte ett faktum att alla kvinnor har mens. Det finns kvinnor som av olika orsaker inte får mens, kanske saknar de livmoder och/eller äggstockar, har sjukdomar som gör att mensen försvinner, eller aldrig kommit till att börja med, eller kanske får de behandling mot någon sjukdom, vilket kan göra att mensen upphör. Att ständigt få höra att mens är något alla kvinnor har, kan för en kvinna som saknar mens vara rätt så jobbigt att höra.

PPS. Mens är förresten inte bara något kvinnor har, det finns också män som mensar. Transmän som inte är under hormonbehandling kan till exempel ha mens.

Annonser

En reaktion till “raining blood

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s