fördomar om bisexualitet

Som jag tidigare nämnt skrev jag min kandidatavhandling om bisexualitet. Under arbetet med den gjorde jag djupdykningar i en mängd facklitteratur, men också mer informella och oseriösa diskussioner och debatter om ämnet. Både då, och vid olika tillfällen tidigare i livet, har jag reagerat på att det finns några bifobiska kommentarer och fördomar som är rätt ofta förekommande när diskussionen kretsar kring bisexualitet och jag tänkte bemöta några av dem.

”Bisexuella finns egentligen inte”

Det stämmer inte. Bisexuella är högst existerande. Ett problem för bisexuella är att bisexualiteten i princip blir osynlig så fort personen ifråga är i en monogam relation, eftersom utomstående då ser personen som antingen hetero- eller homosexuell beroende på partnerns kön. Den här kommentaren osynliggör bisexualiteten genom att neka dess existens.

”Alla är bisexuella”

Det här är andra sidan av myntet jämfört med den föregående. Att påstå att alla människor är bisexuella är också det att osynliggöra människor som faktiskt identifierar sig som bisexuella, eftersom det tar ifrån dem deras identitet och gör den till något allmänt. Jag skrev mer om det här för någon månad sedan.

”Bisexualitet är en fas” 

Oftast inte. Bisexualitet kan för vissa vara ett steg på vägen till att identifiera sig som exempelvis homosexuell, men majoriteten av dem som identifierar sig som bisexuella kommer troligen också fortsätta att göra det. Om en känner dragning enbart till det egna könet kan det kännas lättare att först komma ut som bisexuell, både för sig själv och för andra, för att sedan efter en tid ta steget till att identifiera sig som homosexuell. Men det är också många som livet ut identifierar sig som bisexuella (livet ut kan förvisso också ses som en fas, om än en ganska lång och beständig sådan). Även den här kommentaren förnekar att bisexualiteten som sådan existerar och förminskar den i stället till ett stadium i vissa människors sexualitet.

”Bisexuella är översexuella/promiskuösa/opålitliga”

Nej. Vissa bisexuella stämmer det såklart in på, precis som på vissa heterosexuella, homosexuella, pansexuella, polysexuella, queers och så vidare. Den här fördomen hänger ofta ihop med följande.

”Bisexuella måste alltid ha flera partners av olika kön, de kan inte vara monogama”

Det finns bisexuella som mycket riktigt gärna har samtidiga (sexuella och/eller romantiska) relationer med personer av olika kön, men det gäller långt ifrån alla. Att en inte är monosexuell (känner attraktion till endast ett kön) betyder inte att en inte skulle kunna vara monogam eller monoamorös (endast ha en sexuell och/eller romantisk relation åt gången).

är alla bisexuella?

Svenska Yle skrev förra veckan om en ny forskning som kommit fram till att alla egentligen är mer eller mindre bisexuella, speciellt kvinnor. Eftersom jag inte hunnit undersöka och ta till mig av forskningen ännu tänker jag inte gå in på den alls, utan istället fokusera på det där (ganska vanliga) uttalandet att ”alla är bisexuella”.

Människans sexualitet är oerhört komplex. Att fler än de som identifierar sig som bisexuella kan tänkas ha en bisexuell potential någonstans inne i sig själv, det kan jag gå med på. Vi har en väldigt stark heteronorm i samhället och den torde vara helt tillräckligt för att trycka ner och begrava små stänk av samkönad attraktion under en tid, speciellt om det handlar om en ganska flyktig och kortvarig känsla. Att alla människor egentligen skulle vara bisexuella köper jag däremot inte.

Att hålla på hävda att alla är bisexuella är andra sidan av myntet till fördomen om att bisexualitet inte finns. Båda osynliggör de människor som faktiskt definierar sig som bi, den ena genom att påstå att deras läggning inte existerar och den andra genom att göra den till något allmängiltigt. Samtidigt är ett hävdande att alla är bisexuella orättvist mot monosexuella personer (=individer som bara känner attraktion till ett kön, alltså homo- och heterosexuella) eftersom det påstår att deras självupplevda läggning inte är på riktigt. Genom att gå runt och säga att monosexuella personer egentligen är bisexuella kör en totalt över deras sexuella identitet.

Huruvida (nästan) alla är bisexuella eller inte har egentligen mest med hur en väljer att definiera bisexualitet. Definierar en det som att en person någon gång i sitt liv känt en ynka pytteliten millisekund av attraktion till personer av fler än ett kön är det klart att ganska många kan passa in under definitionen. Väljer en istället att gå efter mer använda definitioner, som till exempel att en person vet att hen har förmåga att känna attraktion (romantisk och/eller sexuell) till fler än ett kön minskar antalet bisexuella antagligen. Väljer en dessutom att ta i beaktande den, när det kommer till sexualitet, oerhört viktiga faktorn hur en definierar sig själv börjar vi vara vid det egentliga antalet bisexuella.

Det är dessutom skillnad på att identifiera sig som bisexuell och att utöva bisexuellt beteende utan att anse sig vara just bisexuell. Många som identifierar sig själva som homo- eller heterosexuella har någon gång känt attraktion till eller haft sexuella upplevelser med ett annat kön än vad som är deras preferens, men det betyder inte att de för den skull identifierar sig som bisexuella. De har förvisso kanske agerat bisexuellt, men känner sig trots det inte bisexuella.

Och det här är lite grejen. Vem som helst kan inte gå runt och säga vilken sexuell läggning en annan person har. Det är bara en själv som kan sätta den etiketten. Om en person säger att hen är bisexuell, då är hen det. Om hen säger att hen inte är det, då är hen inte det. As simple as that. Och just därför är alla inte bisexuella.

update

Här kommer två (tre) HBTQ-relaterade nyheter från den gångna veckan, ifall någon missat dem:

I fredags ordnades i Irland en folkomröstning angående att tillåta samkönade äktenskap. Ja-sidan vann med 62,1% av rösterna och landet blir det första i världen att genom en folkomröstning godkänna samkönade äktenskap!

Stafettkarnevalen gick av stapeln under helgen och några dagar innan blev det rabalder i medierna om Ekenäs högstadieskolas hejarklack som inte skulle få flagga med regnbågsflaggor eftersom det ansågs vara för politiskt. Militärkläder var dock okej. Nåja, beslutet omprövades hur som helst och skolledningen tillät regnbågsflaggorna. Och angående idrott och att visa på och stöda mångfalden inom den har Seta unga startat kampanjen ”Sporta helt homo mycket” (”Urheile ihan homona”), vilken ni kan bekanta er med här.

julkalender – lucka 19

Hur ser du på kristendom/religösa samfund och hbtq frågor, borde det vara självklart att kyrkan följer med tiden och blir mer accepterande eller ska vi acceptera läget..? Det skrevs så överraskande (för mig) många kommentarer på vbl när jeppis pride var aktuellt om hur kyrkan ska lämnas ifred av hbtq personer att jag förstod att det inte är så självklart för alla att alla borde rymmas med. Så borde de som tycker så respekteras i sin önskan? Ja, kanske du förstår vad jag är ute efter :)

Jag anser att alla har rätt att vara sig själv, utan att diskrimineras på grund av till exempel en sådan faktor som vem de blir kära i eller sexuellt attraherade av. Jag anser också att alla har rätt att tro på vad de vill och att ingen ska varken påtvingas en tro de inte håller med om eller tvingas avsäga sig en tro de har.

När det gäller de här två sakerna, HBTQ-acceptans och kyrkan, verkar de tyvärr ibland ligga lite på kollisionskurs med varandra. Och ifall jag måste välja tycker jag ändå det är viktigare att en person accepteras i sin sexualitet eller könsidentitet och inte diskrimineras på grund av dessa, än att en kristen (och konservativ) person får ha sin kyrka ifred från personer hen anser lever syndigt. Därför lutar jag nog mer mot att kyrkan kanske borde följa med tiden lite och bli mer accepterande. En väldigt negativ och diskriminerande inställning mot HBTQ-personer drabbar inte bara utomstående ”syndare”, utan också deras egna medlemmar.

Dock tycker jag ändå att kyrkan själv kan få bestämma huruvida man vill viga samkönade par eller inte när den jämlika äktenskapslagen träder i kraft. Eller ännu hellre (vilket var på tapeten nyligen) att kyrkan helt avsäger sig rätten att viga och istället välsignar borgerligt vigda par.

Och slutligen är det kanske värt att poängtera att en konservativ inställning mot HBTQ-personer är något långt ifrån alla religiösa bär på, vilket också har kommit ganska tydligt fram under debatten om nämnda äktenskapslag.

homo- och heterosexuella och den könsneutrala äktenskapslagen

Jag vill inte vara en party pooper och sprida skugga över glädjen efter riksdagens beslut i fredags, men en grej bara…

När vi nu ändå diskuterar jämlikhet och en könsneutral äktenskapslag som inte skulle diskriminera någon på grund av sexualitet, kunde vi väl komma överens om att undvika termerna ”homosexuella” och ”heterosexuella” i just det här sammanhanget (as in t.ex.: ”homosexuella borde få gifta sig på samma villkor som heterosexuella”). Att göra den här indelningen blir nämligen återigen ett osynliggörande av andra sexuella läggningar (till exempel bi- och pansexualitet) som de facto också berörs av en lagändring. Alla som är i ett förhållande med någon av samma kön är ju faktiskt inte homosexuella och alla som är tillsammans med någon av annat kön är inte heterosexuella. Så använd hellre termerna samkönade och olikkönade par, istället för att stämpla på någon en identitet hen kanske inte alls känner sig bekväm med. Tack.

tahdon!

Idag är dagen när Finlands riksdag sade ja till en könsneutral äktenskapslag. Ännu är projektet inte i hamn, eftersom det fortfarande krävs ytterligare behandlingar innan det är slutgiltigt, men att beslutsfattarna tog ställning för den könsneutrala äktenskapslagen är ett otroligt stort steg på vägen. Den här fredagen kan vi finländare vara riktigt stolta, för idag visade våra folkvalda hurdant land det är vi vill leva i. Ett land där kärleken är jämlik och ingen diskrimineras på grund av vem deras hjärta bankar för.

imorgon gäller det

Eftersom lagutskottet i förra veckan röstade emot lagförslaget om en könsneutral äktenskapslag (med rösterna 9-8) är det imorgon riksdagens tur att ta ställning till lagutskottets avvisande. Ifall riksdagen förkastar lagutskottets beslut och istället röstar för en könsneutral äktenskapslag kommer lagförslaget att gå upp till behandling i stora utskottet. Ifall rösterna mot lagförslaget blir i majoritet är det över för den här gången.

I Helsingfors ordnas innan morgondagens omröstning en kärleksdemonstration för den könsneutrala äktenskapslagen, så ni som är i närheten och har möjlighet att delta, gör det! Och alla ni andra, håll tummarna för att riksdagen röstar för jämlikhet och emot fortsatt diskriminering av samkönade par.

det där med mänskliga rättigheter och äktenskap

Det här är på gång: Räsänen förklarade igår i en intervju (kan höras här på finska) sitt motstånd mot en könsneutral äktenskapslag med att denna inte går hand i hand med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta eftersom deklarationen enligt Räsänens tolkning (enligt henne också den enda rätta tolkningen) säger att äktenskapet är mellan en man och en kvinna.

Nåja, artikel 16, som gäller äktenskap börjar så här (i översättningen från 2000-talet): ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.”

Vi kan ju först och främst konstatera att det ingenstans står att män och kvinnor uttryckligen måste ingå äktenskap med varandra eller att rättigheten endast skulle gälla män och kvinnor som ämnar gifta sig just med någon av annat kön. Sedan kan vi visserligen konstatera att det 1948 när deklarationen antogs antagligen underförstått syftade till kvinnor som gifte sig med män och vice versa. Därefter konstaterar vi att det inte längre står 1948 i vår kalender. Efter det här kan vi konstatera att vi alltid kommer att tolka saker olika eftersom vi kommer från olika bakgrund, har olika värderingar och förstår världen på olika sätt. Och eftersom motstridiga tolkningar verkar kunna debatteras in i evigheten utan att komma till något slut känns det som att vi behöver finna stöd i något annat. Till exempel första artikeln ur just FN:s deklaration om mänskliga rättigheter:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Inte vet jag, men nog känns det ju lite som att det är vår nuvarande äktenskapslagstiftning och inte lagförslaget som går emot det här.

äktenskap och underhållning

Från och med januari får finländska tevetittare njuta av ett underhållningsprogram vid namn ”Ensitreffit alttarilla” (om ni vill läsa mer får ni googla för jag tänker inte länka skiten), där okända personer gifter sig med varandra på första dejten och man sedan får följa deras liv i fem veckor. Alltså what the actual fuck?

Samtidigt som medborgarinitiativet som strävar efter jämlikhet mellan samkönade och olikkönade par i äktenskaps- och adoptionsfrågan debatteras och noga övervägs under bittra hmm:ande ska vi alltså få njuta av underhållning i form av totala främlingar som säger ”ja” till varandra lite sådär på random och sedan ser vad som händer.

Samtidigt som ”Tahdon 2013” möter motstånd bland annat på grund av att ”äktenskapet tappar sin betydelse” om, ve och fasa, homosexuella får börja gifta sig, är äktenskapets betydelse tydligen inte hotat av att totala främlingar gifter sig med varandra i teverutan.

Samtidigt som samkönade par kämpat i åratal för att få samma rätt som olikkönade att ingå äktenskap anser man att det är en toppen-idé att låta två för varandra obekanta människor göra just det och utnyttja just den rätten, bara för underhållningens skull.

Samtidigt som vi som kämpar för en icke-diskriminerande äktenskapslag sitter och håller tummarna tills de blir blå för att lagförslaget ska gå genom, kommer nu det här programmet och pissar oss i ögat.

bi visibility day

I call myself bisexual because I acknowledge that I have in myself the potential to be attracted – romantically and/or sexually – to people of more than one sex, and/or gender, not necessarily at the same time, not necessarily in the same way, and not necessarily to the same degree. 

(citat av Robyn Ochs, citerad av Eisner 2013: 21)

Idag, den 23 september, infaller Bi Visibility Day/Celebrate Bisexuality Day, vilken uppmärksammas för att såväl ge större synlighet åt bisexualiteten som att fira densamma. Bisexuella räknas enligt en färsk amerikansk rapport utgöra lite mer än hälften av alla som definierar sig själva som något annat än heterosexuella, men trots detta är gruppen relativt osynlig både i heterosexuella sammanhang och i mer queera kretsar.

Bisexuella finns inbakade i den ofta använda akronymen HBTQ, men faller precis som transpersoner lite i skymundan när termen används, eftersom den skrämmande ofta blir nästan synonym med H:et, homosexuella. Överlag verkar bisexuella ses som tillhörande samma paket som homosexuella (jag gör mig också skyldig till det här ibland, förlåt) och den bifobi bisexuella drabbas av bakas också den ihop under den mer kända termen homofobi. Detta trots att bisexuellas erfarenheter ofta skiljer sig väldigt mycket från homosexuellas och den fobi de olika grupperna utsätts för är långt ifrån identisk.

Homo- och bifobi ser olika ut och behöver diskuteras som skilda företeelser istället för att klumpas ihop till en enda (termen homofobi är ju redan i sig osynliggörande av den specifika bifobin). Såväl fördomar som bifobiska uttalanden är relativt vanliga, trots att de ofta inte ens känns igen som bifobiska. Många människor är inte alls medvetna om att det finns något sådant som bifobi.

Utöver fördomar och fobiska kommentarer finns det en annan viktig aspekt som bör tas upp gällande bisexualitet. Detta är det faktum att bisexuella är en mer utsatt grupp än såväl hetero- som homosexuella gällande bland annat hälsotillstånd, erfarenheter av våld och självdestruktivt beteende. Detta gäller framförallt unga bisexuella kvinnor.

Det är dags att frågor och diskussioner kring den osynliga bisexualiteten förs upp till ytan och diskuteras på allvar. Vi måste prata om bifobin och varför gruppen bisexuella är så osynlig och marginaliserad. Vi måste problematisera den syn på bisexualitet som är rådande och vi måste fundera på varför just den gruppen mår sämre än hetero- och homosexuella, så vi kan göra något åt saken. Och vi måste börja nu.

Ni kan vänta er fler inlägg om bisexualitet inom närmaste framtiden. Jag är för tillfället mitt uppe i skrivandet av min kandidatavhandling om ämnet och kommer ta upp en del olika frågor till diskussion.