dammen har brustit, vad händer nu?

Efter #metoo och #dammenbrister, vad kan vi rent konkret göra för att skapa ett bättre samhälle?

Sluta se åt andra hållet om du ser trakasserier eller övergrepp. Säg till. Många av vittnesmålen visar att det finns människor som sett vad som hänt, men valt att ignorera det. Sluta ignorera, agera.

Lär barn från tidig ålder att ingen får röra dem om de inte själva vill, men att de inte heller får röra någon annan mot deras vilja. Det är också viktigt att komma ihåg att inte tvinga barn att kramas med välmenande släktingar och bekanta. Vill barnet inte kramas bör det respekteras, oberoende hur gärna fammo vill ha en kram. Lär dem att alltid berätta åt en trygg vuxen om någon tar på dem på ett otrevligt sätt eller gör något åt dem som de inte gillar. För att de ska kunna berätta är det dessutom viktigt att ge dem ord för sina kroppsdelar, också könsorganen, för det är väldigt svårt att prata om något en inte har ett ord för. (Resurser för hur en kan prata med barn om kropp, sexualitet och gränser hittas bland annat hos Befolkningsförbundet här och här, samt hos Rädda Barnen.)

Våga vara en killjoy och säga nej till sexistiska skämt. Sexistiska skämt kan verka harmlösa men bidrar till att legitimera trakasserier och våld. Våga därför förstöra stämningen när det behövs.

Avfärda inte bråk eller oönskade närmanden mellan barn med kommentarer i stil med ”hen bara bråkar för att hen tycker om dig”. Dels rättfärdigar den här kommentaren beteendet och lär barnen att de kan komma undan med det, dels lär den dem att det kan vara kärlek att bli slagen, knuffad eller dragen i håret, vilket är en farlig grund att bygga sin förståelse av kärlek på. Kärlek börjar inte med bråk, utan med respekt.

Prata med unga om sex, att säga nej, att säga ja, och att respektera andras vilja och gränser. Låt dem förstå att de kan komma och berätta om något otrevligt eller hemskt händer dem. Våga också fråga om det är något som verkar vara fel.

Tro på och stötta den som berättar för dig om sexuella trakasserier eller övergrepp hen utsatts för. Vifta inte bort det med att ”hen var full och menade säkert inget illa” eller ”ta det som en komplimang”. Det är otroligt viktigt att bli trodd och tagen på allvar när en vågar berätta om trakasserier och övergrepp.

Var en förebild. Gå själv inte över gränsen, acceptera nej första gången det kommer, ta inte på någon utan hens lov (en person som sover kan inte ge sitt lov, ta därför aldrig på någon som sover), låt bli att dra kränkande eller sexistiska skämt, lyssna och ta till dig när du får höra att du gått över gränsen, ha respekt för andra människor och deras gränser.

Sprid #dammenbrister, samt andra upprop och vittnesmål, se till att människor tar del av dem och hjälp till att öppna deras ögon för hur vanligt förekommande sexuella trakasserier och övergrepp är, och hur viktigt det är att de får ett slut.

Har du fler förslag på vad en kan göra? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

#dammenbrister

Bild: Lina Raunio

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar. Därför vill vi blottlägga de trakasserier och övergrepp som sker. Ankdammen är liten och många av våra partners, kollegor, pappor, bröder, söner, släktingar, vänner, bekanta, chefer, lärare och anställda är bästa broder med varandra. I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.

Idag publicerades #dammenbrister, ett finlandssvenskt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp (uppropet kan läsas i sin helhet här). Över 6000 kvinnor (och icke-binära) kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Över 800 vittnesmål om trakasserier och övergrepp delas för att bryta den tystnadskultur som råder och lyfta fram vad som sker på arbetsplatser, i skolor, på fester, i idrottssammanhang, i föreningslivet och i hemmen.

Nu får det vara nog. Nu har vi slutat tiga.

Mängden vittnesmål visar att det inte handlar om några enstaka händelser då och då, utan att det här händer hela tiden, överallt omkring oss, också i vår ”trygga” lilla ankdamm. Det är dags att det får ett slut. Det är dags att bryta tystnaden och lyfta fram trakasserierna och övergreppen i ljuset. Det är dags att sluta se åt andra hållet. Det är dags att förövare börjar stå till svars för sina handlingar. Det är dags för förändring.

victim blaming at its finest

Tidigare i veckan hade Kalla Fakta ett reportage där de tog upp det ökade antalet anmälda våldtäkter på partykryssningarna över Östersjön. I reportaget uttalar sig Tallink Siljas personaldirektör Vahur Ausmees med den numera klassiska kommentaren att ”kvinnor bör tänka på hur mycket de dricker”.

Alltså. Ja, man är mer sårbar om man är hemskt full och ens omdöme är betydligt sämre än som nykter. Men oberoende hur jävla full man är har ingen, absolut INGEN, rätt att utnyttja en och tvinga en till något man inte vill. Ansvaret ligger aldrig på den som blivit utnyttjad, utan på det jävla rövhål som fått för sig att gå över gränsen. Och till alla er som precis som herr Ausmees går runt och säger att kvinnor ”ska tänka på hur mycket de dricker eftersom de vet vart det kan leda”: Håll käften.

Edit: Här finns en färsk artikel från Svenska Yle om attityderna mot våldtäkt.  

våldtäktsmannaprofilen

Den här (och förra) veckans tema för Fannys och Schmenus bloggutmaning är våldtäkt, ett viktigt och väldigt tungt ämne. Jag är lite sent ute men ska försöka samla ihop mina tankar till ett inlägg.

Jag vet inte om ni råkat på dem, men det finns personer som är av åsikten att man kan se på någon att han* är en våldtäktsman. Att man utgående från någons utseende eller beteende skulle kunna utläsa att just han är kapabel att våldta, eller redan gjort det. Dessa människor anser helt enkelt att det finns något sådant som en våldtäktsmannaprofil, något jag ställer mig väldigt kritiskt till.

Det är nämligen inte bara en viss typ av män som våldtar. Vore det så vore livet kanske lite enklare, men det är inte så. Det finns ingen mall som alla våldtäktsmän skulle vara stöpta ur. Det är helt enkelt inte möjligt att se vem som är en (potentiell) våldtäktsman och vem som inte är det. En våldtäktsman kan se ut hur som helst. Han kan ha vilket jobb som helst och bo var som helst. Han kan ha hur många eller hur få vänner som helst. Han kan vara precis vem som helst.

Nu vill jag poängtera att min mening inte är att skrämma någon eller starta en häxjakt på alla män, verkligen inte. Däremot vill jag att folk ska sluta gå runt och tro eller påstå att det bara är en viss sorts män som våldtar. Att intala sig själv (och andra) det är nämligen inte bara naivt utan också förödande. Det gör det hemskt svårt, om inte omöjligt, för kvinnor som våldtagits av någon som inte passar in i mallen att bli trodda. Och att bli trodd när man berättar om ett sexuellt övergrepp är otroligt viktigt, inte bara för den som anmäler utan också för den som bara söker stöd eller vill berätta om sina upplevelser åt någon. Att mötas av misstro när man berättar om ett sexuellt övergrepp kan göra att man börjar tvivla på sig själv, att man slutar lita på sina egna känslor och minnen, att man stänger av inombords eller att man lägger skulden på ett ställe den inte hör hemma, nämligen hos sig själv. Och framförallt gör det ont.

Jag kan ändå förstå varifrån idén om våldtäktsmän som en homogen grupp bottnar. Jag fattar om man som man inte vill ses som eller överhuvudtaget klumpas ihop med (potentiella) våldtäktsmän. Jag fattar om man inte ens i sina värsta mardrömmar vill tänka sig att ens bror eller bästa vän skulle kunna våldta någon. Jag fattar om man önskar att det gick att se vem som är en våldtäktsman, så man visste precis vilka män man bör akta sig för och vilka man kan känna sig säkra med. Jag fattar det. Men jag inser också att en våldtäktsman faktiskt kan vara vem som helst och att det inte bara är osant, utan också farligt, att inte förstå det.

De facto är det ju ändå en väldigt liten del av alla män som faktiskt våldtagit någon (eller kommer att göra det), så att gå runt och vara livrädd för alla män man möter är kort sagt att slösa bort sitt liv.

* Jag pratar om våldtäktsförövarna som män, eftersom det stämmer på 98% av alla anmälda våldtäktsfall.

”alla män är potentiella våldtäktsmän”

Läste nyligen Maria-Pia Boëthius’ bok ”Patriarkatets våldsamma sammanbrott & Varför våldtäkt finns” och hittade några stycken som tål att reflekteras över både en och två gånger (har fetstilat de viktigaste poängerna).

”Alla män är potentiella våldtäktsmän.”

Det är det påstående som gör män mest rasande av allt. Män som aldrig skulle drömma om att våldta en kvinna blir djupt förolämpade och vänder sig i vrede från hela debatten. Det ges en föreställning om att det är kvinnorna som hittat på detta uttryck för att sätta dit alla män: Alla män är potentiella våldtäktmän. 

Men jag vill påstå att det inte alls är kvinnor som grupp som påstår detta. Jag vill påstå att det är den allmänna moralen som myntat detta uttryck, en moral som också de oskyldiga männen ansluter sig till om de tänker efter. 

Jag vill tvärtom påstå att det är kvinnorna som mest hårdnackat sätter sig upp mot detta påstående och i handling ständigt visar att de inte tror att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”.

För det är kvinnor som framhärdar i att följa med nystiftade bekantskaper hem på fika, det är kvinnor som framhärdar i att låta sig skjutsas hem av relativt okända män, det är kvinnor som släpper in sin exsambo eller exmake även om relationen är känslig, det är kvinnor som låter en nyfunnen vän följa med upp. 

Tusentals gånger varje dygn framhärdar kvinnor i sin tro att män är människor att respektera och känna tillit till. 

Och nästan alltid har de självfallet rätt. 

Men när kvinnan tog fel, när mannen hon framhärdade i att lita på plötsligt förvandlades till en våldtäktsman, då är det den samhälleliga moralen som är där och dömer:

– Du borde inte ha liftat!

– Du borde inte ha låtit honom köra dig hem. Du kände ju honom knappast!

– Hur fasen kunde du vara så dum att du följde med honom hem? 

– Men herregud, varför släppte du in honom? 

– Jamen varför lät du honom kyssa dig? 

Det syns inte utanpå en man om han är en tänkbar – en potentiell – våldtäktsman. Därför menar jag att det är den samhälleliga moralen – och inte alls kvinnorna – som med sina häpnadsväckande och ogenomtänkta förebråelser säger: Alla män är potentiella våldtäktsmän.

Den människa som påstår att en kvinna får skylla sig själv om hon blev våldtagen eftersom hon steg upp i en främmande mans bil, det är den människan som påstår att alla män är tänkbara våldtäktsmän. 

det är så här näthat mot kvinnor ser ut

det där med våldtäkt…

Både den här bilden och kommentarerna till den är så vidriga att jag bara vill kräkas. Hur kan man på riktigt resonera att ”så länge hon inte kan göra motstånd är vad som helst okej”? Eller tro att man har 100% rätt till någons kropp all of the time bara för att man är i ett förhållande? Eller upprätthålla klassikern att män är kåta små svin som inte kan hålla kuken i byxan när en halvnaken kvinna ligger bredvid honom och att hon i så fall får skylla sig själv?

(Bilden blir större om man klickar på den)

sexuella övergrepp på män

Sexuella övergrepp på män är betydligt mer stigmatiserat än sexuella övergrepp på kvinnor och många vägrar inse eller erkänna att ett sådant problem ens existerar. Att män inte alltid är förövare när det gäller sexualbrott, utan att män faktiskt också kan hamna offer för sådana (i de flesta fall är också förövaren en man, men mörkertalet för hur ofta förövaren är kvinna kan vara mycket stort).

Att sexuella övergrepp på män inte ses som ett existerande problem beror långt på rådande normer. Mannen ses som en väldigt sexuell varelse som är aktiv, dominerande och förstås alltid villig. Med ett sådan syn på mansrollen är det inte alls konstigt att det råder viss tvekan och skepsis till att män skulle kunna hamna offer för till exempel en våldtäkt. Män är inte offer, helt enkelt.

Verkligheten ser dock lite annorlunda ut. De flesta av oss vet att män inte alltid är kåta. Att deras sexlust varierar och att de inte alltid vill, fast deras partner är sugen. Att de ibland också säger nej. Ändå är det nästan omöjligt för många att kunna acceptera att det efter ”nej” är ett sexuellt övergrepp också fast den som säger nej är man. Att en man som mot sin vilja tvingats utföra eller delta i en sexuell handling har blivit utsatt för ett övergrepp.

Sexuella övergrepp är alltid, oberoende kön, mer eller mindre traumatiserande och alla som blir utsatta borde få den hjälp och det stöd de behöver för att kunna lägga händelsen bakom sig. Men för att kunna få hjälp och stöd krävs det att man vågar berätta att man utsatts för ett sexuellt övergrepp, och det är allt annat än enkelt i ett samhälle som stigmatiserar våldtäktsoffer och inte ens erkänner män som potentiella sådana.

män kan fortfarande inte våldtas

I en film jag tittade på för några dagar sedan förekom en scen där en kvinna tvingade en man att ha sex med henne. Hon tryckte ner honom mot underlaget, informerade om att hon nu skulle knulla honom och att han bara skulle försöka slappna av och tänka på något annat tills det var över. Mannen som absolut inte ville ha sex med henne försökte tala sig ur situationen men gick slutligen med på det ändå.

Scenen fick mig att tänka på hur mycket det i filmer (och litteratur) romantiseras kring när kvinnor tvingar män till sex. Hur okej det verkar vara, eftersom han är man och män som vi vet alltid är redo. Hur mycket obehag människor skulle känna om det vore ombytta roller. Om det inte vore kvinnan som våldtog mannen, utan tvärtom. Hur budskapet att män inte kan våldtas hela tiden fortsätter att matas in i våra hjärnor.

ibland vill jag bara spy

Hittade det här på bloggen One-way communication.