äktenskapsfrågan… igen

Medborgarinitiativet Aito Avioliitto, som jobbar emot de lagförändringar som gick igenom i och med Tahdon 2013, har avslutats och samlat tillräckligt med namn för att gå vidare till riksdagen. Medborgarinitiativet vill kort sagt slopa de lagändringar gällande en könsneutral äktenskapslagstiftning som godkändes i november ifjol.

Jag känner mig så otroligt trött och uppgiven av det här att jag inte ens vet vad jag säga. Det känns så fult, småaktigt och så himla onödigt att nästan omedelbart ett medborgarinitiativ går igenom starta ett nytt som ska ogiltigförklara det tidigare. Är det så här vi ska ha det nu?

julkalender – lucka 14

oj ja kom på en till (efter att ha läst kommentarer på artiklar om könsneutrala äktenskapslagen) flera drar liknelser till polygami och försöker få det till att homopar diskriminerar polygamister eftersom det inte ännu är lagligt med månggifte och de inte arbetat för den saken samtidigt. Äpplen och päron tycker jag men vad tycker du? Beror ju förstås på om det är den klassiska en man flera fruar och inget förhållande fruarna emellan, eller flera vuxna i förhållande med varandra. Ja, är allt okej? Förvirrande för barnen i såna familjer? Tror du en sån lag kommer bli möjlig i Finland?
Förstår inte alls varför det ska jämföras då tvåsamhet oberoende kön inte kan likställas med polygamister, men likväl är de så nöjda med sig själva då ingen vill svara på frågan de så fiffigt kommit på ;) haha!

Har otaliga gånger själv sett i kommentarsfält hur motståndare mot en könsneutral äktenskapslag drar upp frågan om månggifte och tycker det är en ganska intressant frågeställning.

Jag tycker kanske inte heller att en könsneutral äktenskapslag och månggifte är helt jämförbara, men kan faktiskt inte riktigt lägga fingret på varför. Jag tror faktiskt att jag måste ta mig en funderar på det här och återkomma när jag fått klarhet i mina tankar. För rent logiskt är de visst helt jämförbara. De som strävar efter en könsneutral äktenskapslag vill ge samkönade par samma möjligheter att gifta sig som olikkönade, medan de som förespråkar månggifte vill att polyamorösa* ska ha likadana möjligheter att gifta sig som (olikkönade) monoamorösa. Att inte tycka att de är jämförbara eftersom det ena handlar om tvåsamhet medan det andra handlar om polyamori är ju faktiskt ganska samma sak som att säga att äktenskap mellan olikkönade och samkönade par inte är jämförbara eftersom det ena handlar om två av olika kön och det andra om två av samma. Och jag tycker ju att äktenskap mellan olik- och samkönade par är helt jämförbara, så… Jag måste återkomma till det här.

Jag tror på att varje vuxen människa själv ska få bestämma hur hen vill leva, så länge det inte skadar någon annan, och det här gäller förstås också kärleksrelationer. Vill man leva monogamt så gör man det, vill man hellre ha flera partners, och alla inblandade är okej med det, lever man så. Det finns otaliga olika sätt att ha kärleksrelationer på och inget är mer rätt eller fel än något annat (så länge det inte skadar någon, som sagt).

Jag ser själv inget problem i en lagstiftning som tillåter fler parter än två att gifta sig med varandra, så länge alla är med på det. Jag tvivlar dock på att en sådan lag kan bli allvar i Finland, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Polyamorösa förhållanden är fortfarande väldigt tabu och socialt stigmatiserade. Jag har dessutom fått uppfattningen att människor överlag förknippar månggifte med hemskt patriarkala kulturer, där mannen tar sig så många fruar han vill utan att bry sig i vad dessa tycker om det, vilket i sig antagligen gör attityden mot månggifte ännu mer negativ.

Att det skulle vara förvirrande för barn i en polyfamilj tror jag egentligen inte, eftersom det är vad de växer upp med och det är det normala för dem. Såklart kommer de att märka att andra människor lever på ett annat vis och med andra familjekonstellationer, vilket ju kan vara aningen förvirrande i sig (typ ”varför ser vår familj ut så här, när så få andra gör det?”). Dock tror jag inte att den ”förvirringen” skiljer sig så mycket från densamma hos barn i andra familjer som på olika sätt bryter mot normen.

*Polyamori innebär att man har (eller vill ha) kärleksrelationer med flera inblandade (med samtycke från alla förstås), medan polygami å andra sidan betyder giftermål mellan fler än två parter. Polyamori är med andra ord helt okej enligt lagen (dock inte så socialt accepterat), medan polygami inte är det.

tahdon!

Idag är dagen när Finlands riksdag sade ja till en könsneutral äktenskapslag. Ännu är projektet inte i hamn, eftersom det fortfarande krävs ytterligare behandlingar innan det är slutgiltigt, men att beslutsfattarna tog ställning för den könsneutrala äktenskapslagen är ett otroligt stort steg på vägen. Den här fredagen kan vi finländare vara riktigt stolta, för idag visade våra folkvalda hurdant land det är vi vill leva i. Ett land där kärleken är jämlik och ingen diskrimineras på grund av vem deras hjärta bankar för.

imorgon gäller det

Eftersom lagutskottet i förra veckan röstade emot lagförslaget om en könsneutral äktenskapslag (med rösterna 9-8) är det imorgon riksdagens tur att ta ställning till lagutskottets avvisande. Ifall riksdagen förkastar lagutskottets beslut och istället röstar för en könsneutral äktenskapslag kommer lagförslaget att gå upp till behandling i stora utskottet. Ifall rösterna mot lagförslaget blir i majoritet är det över för den här gången.

I Helsingfors ordnas innan morgondagens omröstning en kärleksdemonstration för den könsneutrala äktenskapslagen, så ni som är i närheten och har möjlighet att delta, gör det! Och alla ni andra, håll tummarna för att riksdagen röstar för jämlikhet och emot fortsatt diskriminering av samkönade par.

det där med mänskliga rättigheter och äktenskap

Det här är på gång: Räsänen förklarade igår i en intervju (kan höras här på finska) sitt motstånd mot en könsneutral äktenskapslag med att denna inte går hand i hand med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta eftersom deklarationen enligt Räsänens tolkning (enligt henne också den enda rätta tolkningen) säger att äktenskapet är mellan en man och en kvinna.

Nåja, artikel 16, som gäller äktenskap börjar så här (i översättningen från 2000-talet): ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.”

Vi kan ju först och främst konstatera att det ingenstans står att män och kvinnor uttryckligen måste ingå äktenskap med varandra eller att rättigheten endast skulle gälla män och kvinnor som ämnar gifta sig just med någon av annat kön. Sedan kan vi visserligen konstatera att det 1948 när deklarationen antogs antagligen underförstått syftade till kvinnor som gifte sig med män och vice versa. Därefter konstaterar vi att det inte längre står 1948 i vår kalender. Efter det här kan vi konstatera att vi alltid kommer att tolka saker olika eftersom vi kommer från olika bakgrund, har olika värderingar och förstår världen på olika sätt. Och eftersom motstridiga tolkningar verkar kunna debatteras in i evigheten utan att komma till något slut känns det som att vi behöver finna stöd i något annat. Till exempel första artikeln ur just FN:s deklaration om mänskliga rättigheter:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Inte vet jag, men nog känns det ju lite som att det är vår nuvarande äktenskapslagstiftning och inte lagförslaget som går emot det här.

äktenskap och underhållning

Från och med januari får finländska tevetittare njuta av ett underhållningsprogram vid namn ”Ensitreffit alttarilla” (om ni vill läsa mer får ni googla för jag tänker inte länka skiten), där okända personer gifter sig med varandra på första dejten och man sedan får följa deras liv i fem veckor. Alltså what the actual fuck?

Samtidigt som medborgarinitiativet som strävar efter jämlikhet mellan samkönade och olikkönade par i äktenskaps- och adoptionsfrågan debatteras och noga övervägs under bittra hmm:ande ska vi alltså få njuta av underhållning i form av totala främlingar som säger ”ja” till varandra lite sådär på random och sedan ser vad som händer.

Samtidigt som ”Tahdon 2013” möter motstånd bland annat på grund av att ”äktenskapet tappar sin betydelse” om, ve och fasa, homosexuella får börja gifta sig, är äktenskapets betydelse tydligen inte hotat av att totala främlingar gifter sig med varandra i teverutan.

Samtidigt som samkönade par kämpat i åratal för att få samma rätt som olikkönade att ingå äktenskap anser man att det är en toppen-idé att låta två för varandra obekanta människor göra just det och utnyttja just den rätten, bara för underhållningens skull.

Samtidigt som vi som kämpar för en icke-diskriminerande äktenskapslag sitter och håller tummarna tills de blir blå för att lagförslaget ska gå genom, kommer nu det här programmet och pissar oss i ögat.

varför vill vissa homo-/bisexuella/queers inte ha en könsneutral äktenskapslag?

När en könsneutral äktenskapslag diskuteras kan man ibland få höra motargument som låter något i stil med ”men det finns ju massa homon som också är emot en könsneutral äktenskapslag!”. Och visst finns det det (en del åtminstone), men orsaken till varför dessa motsätter sig är ofta en annan än för de flesta heteron som sitter och spottar på lagförslaget om en ändrad äktenskapslagstiftning.

Det beror (oftast) på något helt annat än att de tycker äktenskapet ska vara ett kontrakt mellan kvinna och man, att samkönade par skulle vara sämre och mindre värda än olikkönade, eller att dessa av någon annan orsak helt enkelt inte bör ha samma rättigheter som olikkönade par. Istället sitter problemet för de flesta i äktenskapet som institution, vilket genom tiderna har varit (och till viss del fortfarande är) såväl patriarkalt och rasistiskt, som homofobiskt.

Att sträva efter en könsneutral äktenskapslag och möjligheten att som samkönat par få gifta sig kan ses som kontraproduktivt och till och med ett svek mot HBTQ-rörelsen, eftersom man så att säga spelar den heterosexuella majoriteten rakt i händerna genom att efterapa deras livsstil och normer, samt söker acceptans på deras villkor och inte sina egna. Tankegången går ungefär så att samkönade par och personer som inte definierar sig som heterosexuella accepteras endast om, och bara så länge, de lever enligt de normer hetero-majoriteten lagt upp (= det är okej att vara ”annorlunda” så länge man är det på rätt sätt och så långt som möjligt eftersträvar att vara ”lika”). Istället för att se och behandla den traditionella heteronormativa livsstilen som ett ideal upphöjt på en piedestal, eftersöker man istället alternativa sätt att till exempel se på vad en familj är eller vem som kan bo eller skaffa barn tillsammans.

För att öppna upp äktenskapet så att också samkönade par har rätt att gifta sig ändrar egentligen ingenting, det bara utökar vem äktenskapet gäller, men förändrar inte äktenskapet i sig. Man håller fortfarande fast vid samma strukturer, bara inkluderar en ny grupp av människor i dem.

Nu kan jag inte personligen helt hålla med om de här tankarna, för trots att jag anser målet vara eftersträvansvärt känner jag att jag vill gå en annan väg för att nå dit, och därför kan mina resonemang i inlägget också halta lite. Så om någon av er som läser det här känner att det var just ni som beskrevs i rubriken får ni mer än gärna dela med er av era tankar om ämnet! (och ni andra också förstås)

varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

Maggie tipsade om en text som tar upp varför ”jag har pojkvän” är en skitdålig ursäkt att som kvinna använda sig av när män raggar på en. Jag drog mig till minnes ett halvfärdigt inlägg jag har på samma tema och vad passar väl bättre än att publicera det nu, när ämnet redan är uppe.

Ni som brukar hänga ute i nattlivet då och då har antagligen stött på det här fenomenet: En man raggar på en kvinna och fortsätter envist trots att hon upprepade gånger säger nej, att hon inte är intresserad och ber honom gå därifrån. Det som slutligen får honom att faktiskt lämna henne ifred är när hon (oberoende om det är sant eller inte) säger ”jag har pojkvän/fästman/make”. Mannen slutar, eftersom han respekterar den andra mannen tillräckligt mycket för att inte ragga på dennes flickvän. Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.

Jag har själv använt den här ursäkten fler gånger än jag kan minnas, trots att det inte varit sant. Bara för att få vara ifred. Slippa ha någon som hänger efter en och tjatar och tjatar och försöker och försöker tills det totalt har förstört ens kväll och man inget hellre vill än gå hem och stänga dörren bakom sig och aldrig mer se en man. Det är en ack så enkel ursäkt att ta till, men ack så problematisk.

Genom att avvisa en raggande man med ursäkten att man redan har en (manlig) partner, gör man sig själv och andra kvinnor en riktigt stor björntjänst, oavsett om det är sant eller inte. Det antyder nämligen att ens eget nej inte är värt något. Att ens egen vilja eller ovilja inte betyder ett skit. Att den enda vars vilja är värd att respektera är den man som påstås finns med i bilden. Genom att använda frasen ”jag har pojkvän” lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man (som kanske inte ens finns). Så kvinnor, om ni bara orkar: Sluta använda ursäkten att ni har en pojkvän som orsak till varför ni inte vill*. Håll i minnet att det att ni inte vill borde vara helt tillräckligt för att mannen ifråga ska acceptera ert nej.

Det om varför ”jag har en pojkvän” är en problematisk ursäkt. Nu en snabbkoll på varför ”jag har en flickvän” inte fungerar på samma sätt.

Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm, utgår det också från en väldigt heteronormativ syn på kärlek. Kvinnor i medier framställs generellt som 1) heterosexuella (i viss mån heteroflexibla**), och ifall de inte redan är upptagna: 2) suktande efter en man. Om de kvinnor som mot förmodan placerar sig själva utanför den heterosexuella ramen, och definierar sig som lesbiska***, verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv (det här viskar till exempel synen på lesbiskt sex som något annat än Riktigt sex om).

Genom att förklara sitt ointresse med att man har flickvän eller är lesbisk (oberoende om det är sant eller inte) har man tydliggjort att det inte finns någon man med i bilden, och trots att det också ganska tydligt borde framgå att det inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. Istället för ett tydligt avvisande tas frasen som en utmaning.

* Jag är helt medveten om att det i vissa fall är så att en partner är enda orsaken att man tackar nej, det behöver ni inte påpeka.

** Heteroflexibel innebär att man har ett litet intresse för det egna könet, men att man nästan uteslutande kommer att falla för någon av motsatt kön. Det är med andra ord en definition som befinner sig någonstans mellan hetero- och bisexuell. 

*** Nej, det är inte bara kvinnor som definierar sig som just lesbiska som placerar sig utanför den heterosexuella ramen.

**** Det här, och hur det påverkar kvinnor som är intresserade av andra kvinnor, är något vi behöver diskutera. 

att leva i verkligheten via nätet

Många av er har säkert sett det fem minuter långa Youtube-klippet ”Look Up” av Gary Turk. Det har i skrivande stund över 27 miljoner visningar och nästan 13 000 kommentarer. Ni som inte har sett det hittar det här.

Budskapet i klippet, som beskrivs som ”a lesson taught to us through a love story”, är att vi ska ta en paus från våra smartphones och datorer, logga ut från Facebook och andra sociala medier där vi ”tror” att vi umgås med människor, och istället gå ut i världen. Leva livet ”på riktigt” och inte via teknologin. Uppleva ”verkligheten” och dela den med vänner som står vid vår sida, istället för att dela upplevelsen som ett foto på Instagram. Att vi ska leva och ta in dagen, istället för att slösa den begränsade tid vi har framför en skärm och ”tro” att vi umgås med våra vänner.

Alltså, han framför en väldigt bra tanke i klippet. Många av oss kanske skulle må bättre av att leva mer nedkopplade från nätet. Många av oss skulle må bra av att sluta se världen genom en kameralins och ett retro-filter. Vissa av oss skulle säkert också hitta en helt ny livsgnista och mening med våra liv om vi skulle våga logga ut och gå offline. Så budskapet i sig är bra. För dem som kan. Det är nämligen ett faktum att alla inte har samma möjligheter att bara gå ut och möta världen med öppna armar.

Alla kan inte stänga av sina teknologiska grunkor och utan problem gå utanför dörren och träffa nya människor, eller ens umgås med de som redan är bekanta. För människor med psykiska problem som till exempel depression, ångestsjukdomar, paniksyndrom eller social fobi kan det att ta sig utanför dörren och prata med en annan människa öga mot öga vara något av en omöjlighet. Det som för en person utan psykiska problem är något man gör med glädje, som att gå på café med en bekant, kan för en person som lider av till exempel social fobi kräva timmar eller dagar av mental förberedelse, innebära kraftig ångest, eventuellt trigga en panikattack, och i slutändan på grund av allt detta kanske inte ens komma så långt att det faktiskt blir av.

För människor som av olika anledningar inte klarar av att vara ute i ”verkligheten” och interagera med andra människor öga mot öga, kan kommunikation via en dator eller annan teknisk pryl vara räddningen. Teknologin ger människor med svåra psykiska problem en möjlighet att delta i det vardagliga livet, hålla kontakten med människor och hålla sig uppdaterade om vad som händer runtom dem, utan att för den skull tvinga dem att gå ut och möta världen och all den ångest det innebär. Den teknologi Turk ber oss att stänga av och lämna hemma kan de facto vara en otroligt viktig livlina för människor som mår dåligt, en livlina utan vilken de kanske helt skulle tappa kontakten till omvärlden och i värsta fall inte ens se dagsljuset igen.

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’

De senaste dagarna har jag läst ett antal diskussioner om Jeppis Pride och ett antal andra HBTQ-relaterade teman. Föga förvånande hittas ett stort antal mindre muntra (och mindre originella) kommentarer, av vilka jag i det här inlägget tänkte bemöta några.

Först och främst vill jag ta upp den vanliga missuppfattningen att Pride bara är för homosexuella. När festivalen diskuteras i medier och kommentarsfält framställs den ofta som en homofestival, vilket inte är sant. Pride är en HBTQ-festival, med andra ord en festival för homo- och bisexuella, transpersoner och queers, samt för alla andra som känner sig tillhöra gruppen eller stöder HBTQ-frågor. Nu när det är klargjort tänker jag gå över till kommentarerna, som inte direkt är unika, och praktiskt taget bara berör homosexualitet (därav inläggsrubriken).

”Varför kan homosexuella inte bara leva ut sin sexualitet som vi heterosexuella gör? Varför gör de så stor grej av det?”

Den heterosexuella kärleken är den som visas upp i filmer och medier, den som syns mest överallt, också på gatan. Par där personerna är av olika kön kan visa sin kärlek öppet utan att någon ens höjer på ögonbrynet. Det här är inte möjligt för samkönade par. Ännu i Finland idag, år 2014, kan ett samkönat par som håller varandra i handen eller pussas offentligt få höra glåpord och nedvärderande kommentarer, eller till och med bli misshandlade. Ännu idag kallas samkönade par äckliga, onaturliga och syndiga, och förvägras vissa rättigheter olikkönade par innehar. Det är inte möjligt för icke-heteron att leva ut sin sexualitet som heteron, eftersom det helt enkelt inte är lika accepterat som en heterosexuella läggning. Och så länge den här attityden håller sig kvar kommer allt som är uppenbart icke-heterosexuellt i mångas ögon att vara ”att göra en stor grej av det”, trots att det kanske bara handlar om att ge sin partner en snabb puss när man skiljs åt för dagen eller nämna att man ska på resa med sin flick-/pojkvän när bekanta frågar om ens helgplaner.

”Varför måste homona provocera så mycket och typ hångla offentligt? Förstår de inte att de blir mindre accepterade av det?”

Varför måste straighta hångla offentligt så mycket? Varför måste olikkönade par visa upp sin kärlek hela tiden? Varför kan de inte bara hålla sig inom hemmets fyra väggar? För att de är kära. För att de älskar varandra. För att de vill kunna vara öppna med sin kärlek och sig själva. För att det är helt jävla okej. Och exakt därför ska också samkönade par ha samma möjlighet. Det som brukar vara det provocerande med icke-heteron är ofta allt det som ses som ”helt normalt” så länge det handlar om någon som är straight (eller antas vara det). Och att det är provocerande när en icke-hetero eller ett samkönat par gör något, men inte när straighta gör samma sak, det säger nog mer om den som blir provocerad än om dem som står för ”provokationen”.

To be continued.