#metoo

Mitt Facebook-flöde svämmar över av snarlika statusuppdateringar. Det ser ut som att ett virus tagit över en stor del av mina bekantas Facebook-konton och börjat spamma samma meddelande från alla. Men den här gången är det inget virus, det är människor (främst personer som läses som kvinnor) som med en statusuppdatering visar att också de har erfarenheter av sexuella trakasserier eller övergrepp.

Jag läser statusuppdateringarna och minns en rad med händelser när män och pojkar omkring bestämt sig för att röra min kropp eller göra saker med den utan att först försäkra sig om att det är vad jag vill.

Som när killarna långt fram i bussen då och då tog mig på röven när jag letade efter en ledig plats för hemresan från skolan…

…eller när en random man på krogen lade handen på mitt lår medan han fortsatte att föra en diskussion med sina vänner…

…eller då en gammal klasskamrat plötsligt lade sina händer på mina skinkor och klämde till när vi dansade och hade roligt…

…eller alla de där gångerna mer eller mindre bekanta män under en konversation plötsligt lagt sin arm runt min midja och låtit handen vila någonstans i gränslandet mellan korsrygg och skinkor…

…eller som när den där killen jag inte ens visste namnet på tryckte in sin tunga i min mun mitt under ett samtal.

Jag minns de här händelserna och många fler. Händelser som i sig inte är jättestora, men som tillsammans bildar ett mönster. Ett mönster som när det vävs ihop med erfarenheterna hos mina vänner och bekanta visar hur vanligt det är att personer som läses som kvinnor har upplevt oönskade sexuella närmanden, trakasserier eller övergrepp. Ett mönster som visar hur jävligt vanligt det är att män tror sig ha rätt till kvinnors kroppar och också tar sig den rätten. Det här är inget som händer någon enstaka kvinna då och då. Det här händer hela tiden, överallt omkring oss, och det måste få ett slut. Var och en ska själv få bestämma hur, när, om och av vem en vill bli rörd. Det har ingen annan rätt att avgöra. Ingen.

Annonser

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition, del 2

Vi är inne i årets nionde månad, så här kommer del 2 av min redovisning av vad jag läst i den finlandssvenska läsutmaningen hittills. Del 1 hittas här.

 

I maj var månadens utmaning att läsa poesi publicerat efter år 2002 och ur bibliotekets samlingar grävde jag fram Nina Hemmingssons Det var jag som kom hem till dig (2012), vilken helt klart hör till de mer intressanta diktsamlingar jag kommit i kontakt med. Jag är dock ganska ovan att läsa poesi och känner att jag borde läsa mer för att lära mig ta till mig texter i diktform.

I juni var det dags för en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag valde att läsa Maria Turtschaninoffs Maresi (2014), vilken mycket riktigt inte innehöll några drakar. Boken var lite annorlunda än jag väntat mig, men tillräckligt bra och intressant för att jag skulle plocka med mig också Naondel från bibliotekshyllan.

 

I juli gällde det att gräva fram en rysk klassiker på över 500 sidor. Jag letade med ljus och lykta efter en bok som dels skulle uppfylla de här kriterierna och dels ha någon slags feministisk vinkling (och gärna vara skriven av en kvinna), dock utan framgång. Slutligen bestämde jag mig för att tumma på sidantalet och läsa Alexandra Kollontajs klassiska novellsamling Arbetsbiens kärlek (1925). Jag har läst väldigt lite rysk litteratur (och överlag rätt lite äldre skönlitteratur) och det här var en ganska annorlunda läsupplevelse jämfört med vad jag är van vid. Dock måste jag väl erkänna att jag inte läst den till slut (ännu åtminstone). Livet är för kort för att hinna läsa alla bra böcker som finns, så när en bok inte längre känns motiverande har jag för vana att avsluta läsningen och börja med någon mer inspirerande (om det handlar om nöjesläsning vill säga).

I augusti var utmaningen att läsa en bok som en inte vill att andra ska se en läsa. Det här var den svåraste utmaningen hittills, eftersom jag för det mesta inte känner något behov av att dölja för människor vad jag läser. Slutligen konstaterade jag ändå att det som kanske passar bäst in på den här månadens utmaning är en bok som går emot vad jag själv tror och tycker om världen, alltså en bok som sticker ut helt ur mitt försök att ge läsutmaningen en feministisk touch. Därför bestämde jag mig för Pär Ströms Mansförtryck och kvinnovälde (2007). Boken ifrågasätter feminismen och den feministiska debatten, ofta på ett inte helt smidigt eller välunderbyggt sätt. Jag tycker det är hälsosamt att regelbundet läsa och konfronteras med åsikter och tankar som går emot ens egna, och tvingas stiga ut ur den egna bubblan för en stund, vilket den här boken verkligen tvingade mig att göra. Boken fick mig dock att fundera på motargument till olika antifeministiska påståenden som presenterades och fila lite mer på vissa andra av mina funderingar,  så sist och slutligen gav läsningen ändå en hel del, trots att boken i sig inte är något jag skulle rekommendera.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag emellanåt lägger upp bilder på och tankar om böcker jag läser.

vad är feminism? 

För några år sedan fyllde jag i listan 10x feminism och svarade där på frågan vad feminism är för mig. Eftersom vi alla förändras vartefter åren går kommer här en lista över vad feminism är för mig i dag, tre år senare.

Feminism är…

…en tro på att alla människor är lika mycket värda, oberoende våra olikheter.

…att förstå att olika förtryck och maktstrukturer är sammanlänkade, snarare än fristående från varandra, och vara medveten om att dessa på en mängd olika sätt kan påverka människors liv.

…att stå upp för sig själv, men också för andra grupper eller individer som trycks ner, diskrimineras eller körs över.

…att ifrågasätta.

…att vara lite besvärlig, eller jävligt besvärlig, när det behövs.

…att ibland ta ett steg tillbaka, ge plats, lyssna och försöka förstå.

…att kunna erkänna när en har fel eller be om ursäkt när en sagt något klantigt (inte om, utan när, för det kommer att hända).

…att våga tro på en bättre framtid.

hej igen

Det har varit mycket på gång i mitt liv de senaste månaderna och bloggen har inte varit direkt högprioriterad. Nu börjar det dock lugna ner sig lite och den tid jag de senaste månaderna lagt på feministisk metodologi och flyttande kan jag nu istället lägga på att läsa alla de spännande böcker jag släpar hem från jobbet, träffa vänner och bekanta, fota solnedgångar, och kanske blogga lite.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition

Som jag nämnt tidigare deltar jag i den finlandssvenska läsutmaningen och har som mål att göra den så feministisk som möjligt. Hittills har det gått bra med feministvinkeln och när nu drygt en tredjedel av året har gått tänkte jag presentera vad jag läst hittills.

 

I januari var utmaningen att läsa en gul bok och jag bestämde mig för den gulaste bok jag hade i min bokhylla, nämligen essäsamlingen Män förklarar saker för mig (2015) av Rebecca Solnit. Boken innehåller nio olika essäer som alla kretsar kring teman som makt, våld och jämställdhet. Den första essän, ”Män förklarar saker för mig”, har blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades.

I februari skulle det läsas en bok som gör en upphetsad. Jag valde en bok som gjorde mig intellektuellt upphetsad (och förbannad), nämligen Maria Svelands Hatet: en bok om antifeminism (2013). Boken diskuterar antifeminism, samt hat mot kvinnor och feminister, och är tyvärr minst lika aktuell i dag som när den kom ut för fyra år sedan.

 

I mars var det dags att läsa en bok av en levande nobelpristagare och valet föll på Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012) om ryska kvinnor som stred i andra världskriget. Boken kändes emellanåt lite rörig och jag skulle kanske föredragit ett lite annat upplägg, men den var trots det absolut läsvärd. Berättelserna som lyfts fram i boken visar en annan sida av kriget än den som oftast ges plats och den känns som ett väldigt viktigt tillägg till all den krigslitteratur som finns.

April-utmaningen var en inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn och jag valde att läsa om en bok jag redan läst tidigare, trots att det är något jag väldigt sällan gör. Boken jag valde var Märta Tikkanens Män kan inte våldtas (1975), en av de första feministiska böckerna jag läste. Romanen handlar om Tova Randers som blir våldtagen och bestämmer sig för att våldta förövaren och anmäla sig själv till polisen. Boken väckte hetsiga diskussioner när den kom ut på 70-talet och har sedan dess blivit en feministisk klassiker, som fortfarande är väldigt läsvärd.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag (ibland) lägger upp bilder på böcker jag läser, eller så kan ni lusläsa listan som finns längst ner i högra sidospalten här på bloggen.

saker jag tänkt på den senaste månaden

Eftersom jag uppenbarligen har svårigheter med att åstadkomma inlägg som kan publiceras (de hamnar i 90% av fallen halvfärdiga i utkast-mappen och lämnar där för tid och evighet tills de inte är ens närapå aktuella längre), tänkte jag igen slänga ihop ett inlägg med saker som jag tänkt att jag borde blogga om. Here goes:

  • Att valkompasser som skapats för att väljarna ska kunna vaska fram passande kandidater att rösta på i olika val ofta använder sig av rätt svår terminologi, vilket gör testen otillgängliga för dem som inte kan en massa komplicerade ord, för om en inte förstår frågorna är det rätt svårt att svara på dem. Med andra ord kan en väl säga att skaparna av valkompasser som innehåller många krångliga ord och påståenden missat målet en aning.
  • Hur fantastiskt det är med bibliotek och det faktum att så gott som vem som helst kan låna såväl nya som gamla böcker (…och tidningar, filmer, musik, ljudböcker, och på många bibliotek också helt andra saker) utan att behöva betala en cent för det! (För nej, biblioteket ska inte kosta! Det går emot hela tanken och idén om biblioteket som ett utrymme öppet för alla i samhället, för ett utrymme vars tjänster kostar, må vara hur futtigt pris som helst, är inte ett utrymme öppet för alla.)
  • Alla de fantastiska seriealbum jag läst den senaste tiden (självklart lånade från biblioteket) och hur bra det är att lyfta viktiga samhällsfrågor på ett så tillgängligt sätt som genom seriestrippar.
  • Hur förslaget om terminsavgifter på högskolor skulle öka klasskillnaderna något enormt och hur ett samhälle där bara de med pengar har chansen att utbilda sig på högskolenivå är allt annat än ett jämlikt samhälle.
  • Hur bra det är att mitt favorit-mensskydd menskoppen börjat bli så mainstream att också HBL skriver om den.

Vad har ni tänkt på?

fashion revolution week

Den här veckan är det Fashion Revolution Week, som ordnas vid årsdagen av kollapsen av textilfabriken Rana Plaza i Bangladesh år 2013. Under Fashion Revolution Week uppmanas konsumenter att fråga företag vem som egentligen tillverkat de kläder en bär genom att i sociala medier dela bilder av sina (ut och invända) kläder med hashtagen #whomademyclothes. Kampanjen ordnas av Fashion Revolution, en global rörelse som eftersträvar att förbättra modeindustrin och göra den mer transparent, hållbar och etisk.

Passande nog deltog jag i lördags i Ratatas klädbytardag, som ordnades av Julia. Det här är mitt absoluta favoritsätt att konsumera kläder och jag försöker alltid passa på att besöka olika klädbytartillfällen när de ordnas någonstans i min närhet. Att byta bort något en inte längre använder och vill ha, mot något som passar ens liv bättre är ett otroligt hållbart, etiskt och roligt sätt att konsumera. Det är dessutom relativt enkelt att själv ordna en klädbytardag, bjuda in sina bekanta och fynda i varandras klädhögar.

Ännu några lästips relaterade till temat:

  • Myrornas initiativ ”Aktivera din garderob”, där en bland annat kan ta del av microkurser i att aktivera sin garderob och shoppa i andra hand.
  • Marthas minneslista för kläduppköp och broschyren Garderoben (finns för övrigt också en mängd annat intressant på Marthaförbundets hemsida, så det lönar sig att titta runt lite).
  • Boken Slow fashion: din guide till smart och hållbart mode av Jennie Johansson och Johanna Nilsson, vilket är en bra guidebok till en mer hållbar klädkonsumtion.
  • Och så två tips som inte handlar specifikt om klädkonsumtion utan mer generellt om hållbar livsstil: Bloggkollektivet The Sustainable Society och webbtidningen Continuation Magazine. The Sustainable Society startades av några svenska hållbarhets-bloggare för en dryg månad sedan och det länkas flitigt till intressanta inlägg från Facebook-sidan. Continuation Magazine är en webbtidning om hållbar livsstil och den innehåller massa intressanta och inspirerande texter och tips om ämnet.

vad en kan undvika att säga till någon med endometrios

Eftersom mars är den internationella endometriosmånaden kommer här några tips på kommentarer det kan vara bra att inte kläcka ur sig åt någon med endometrios (vissa av dem kan också passa många andra sjukdomar). Tipsen är (som alla annat i den här bloggen) baserade på min högst personliga åsikt och ska därför inte tas som att varenda kotte med endometrios garanterat håller med om allt.

”Jag brukar också ha mensvärk, så jag vet vad du går igenom.”

För det första är smärta högst individuell och det är alltså omöjligt att veta hur någon annans smärta känns, till och med om den är orsakad av precis samma sak som ens egen. För det andra finns det personer som har väldigt kraftiga menssmärtor utan att det beror på endometrios, precis som att det finns personer med endometrios som knappt har smärtor alls. Med det sagt är det ändå en viss skillnad på mensvärk och sjukdomen endometrios, och att jämföra dem rakt av är att förringa de, ibland helt grymma, smärtor och övriga problem personer med endometrios kan drabbas av.

”Men du ser ju frisk ut.”

Att höra att en ser frisk ut trots att det känns som att en går sönder på insidan kan visserligen vara uppmuntrande och trevligt att höra ibland. Om det sägs med undertonen ”du som ser så frisk ut kan nog inte vara så sjuk som du påstår” är det däremot oftast mindre trevligt att höra. Jag har blivit misstrodd många gånger inom sjukvården när jag berättat om mitt mående, helt enkelt för att jag inte sett ut att må så dåligt som jag påstått mig göra. Vi har en bild av hur en sjuk person ser ut – hen kanske har mörka ringar under ögonen, går krokigt eller haltande, är blek i ansiktet och ser allmänt trött ut – och någon som inte passar in i den bilden kan väl inte vara sjuk? Att en person ser pigg och frisk ut behöver inte betyda att hen är det, det syns inte nödvändigtvis på utsidan hur en mår på insidan. Det är också, för en som kan och vill, ganska snabbt fixat att med hjälp av lite smink trolla så att en plötsligt ser mycket piggare ut än en känner sig.

”Vad du ser sjuk ut.”

Det borde säga sig själv varför den här kommentaren är opassande. Det kan i vissa fall vara bekräftande och skönt att höra av andra att en inte ser så pigg och frisk ut, och att de därför tror på ens smärtor eller dåliga mående (som hos läkaren när en söker hjälp och endast blir trodd om en passar in i bilden av hur en sjuk person ser ut), men rent generellt tror jag det är få som vill höra att de ser sjuka ut. Det är inte direkt en uppmuntrande kommentar som gör en på gott humör. Det bästa är kanske att helt enkelt låta bli att kommentera huruvida någon ser frisk/sjuk/pigg/trött/whatever ut.

”Tänk positivt så mår du bättre.”

Jag är så otroligt allergisk mot den här kommentaren att jag knappt vet vad jag ska säga. Ja, det är sant att det mesta känns bättre om en tänker positivt, det kan också stämma att det går att påverka måendet genom att undvika negativa tankar och istället fokusera på att tänka positivt, och det är säkert även bra att bli påmind om de här sakerna med jämna mellanrum. Men att få höra att en borde tänka positivt när en mår hemskt dåligt hjälper knappast. Snarare kan det få en att må ännu sämre och känna skuldkänslor för att en inte tänker tillräckligt positivt.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 3

Jag började i höstas en serie med boktips på lätt feministisk litteratur och här kommer den tredje delen (de två tidigare hittas här och här). Tredje boktipset för den unga feministen eller soon-to-be-feministen är Livet och patriarkatet (2016) skriven av Peppe Öhman.

”Feminism – så här funkar det” skriver förlaget om boken och det är just vad den är, en lättläst och lättsmält bok om feminism. Den är grundläggande och tar upp olika aspekter av feminismen på ett sätt som är begripligt också för den som inte alls är bekant med feminismen sedan tidigare. Boken passar därför utmärkt till den som är i början av sitt feministiska uppvaknande eller ännu inte riktigt förstått grejen med feminism. För en som redan varit med en tid i den feministiska svängen, och har koll på det mest grundläggande, bidrar boken knappast med så mycket ny information, men är ändå en intressant läsupplevelse.

Olika teman som tas upp i boken är bland annat olika relevanta begrepp (som patriarkat och cis-person), arbetsliv, löneskillnader och oavlönat arbete, jämställdheten som ”gått för långt”, olika förutsättningar trots lagstiftning om jämställdhet, mäns våld, skuld, sexism, samt rätt mycket om jämställdhet i olikkönade förhållanden med och utan barn, familjeliv och föräldraledighet. I boken presenteras och besvaras olika feminism-relaterade frågor människor ställt på författarens blogg, och läsare får ta del av lite statistik en kan ha nytta av i debatten om jämställdhet. Utöver det här delar Öhman även med sig av en del personliga exempel och egna erfarenheter, för att belysa olika problem och frågeställningar.

Boken är skriven ur ett vitt cisheteroperspektiv och kunde eventuellt varit lite mer inkluderande av till exempel icke-vita, icke-heterosexuella och så vidare, men eftersom Öhman i början av boken positionerar sig och berättar att hon kommer att skriva ur just ett vitt cisheteroperspektiv är en som läsare redan från början medveten om vad som gäller. Samtidigt är det ju också bra att, just som Öhman gör, inte skriva för mycket om en kamp en själv inte har tolkningsföreträde inom och på så sätt undvika att ta talutrymme från dem som har.

Om en är inne på det där med att ge presenter åt människor i sin närhet är det här ett utmärkt presenttips till kompisen som ibland drar höhö:iga skämt om kvinnan i köket, till släktingen som tycker att feministerna ska sluta göra barn könlösa, eller varför inte till den som redan är bekant med feminismen och helt enkelt bara behöver lite mer feminist-pepp i vardagen och bokhyllan. Hur som helst, en mycket bra bok för att introducera feminismen eller ge nyblivna feminister lite mer kött på benen.

Boken får 4 patriarkat-krossar-hammare av 5.

ett inlägg om allt

Sådant jag haft lust att blogga om den senaste tiden, när jag varken hunnit eller orkat knåpa ihop inlägg:

  • Mannen som pissade på en kvinna på en nattklubb i Åbo och det där med att inte kunna ta ett nej och att se sig själv ha rätt att straffa en person som inte vill ha ens närhet.
  • Stress och hur ett samhälle där var och varannan är stressad eller utbränd inte kan vara hållbart i längden.
  • Att den nya äktenskapslagen trätt i kraft så att det nu är möjligt för par av samma kön att gifta sig på samma villkor som par av olika kön och hur viktigt steg till ett jämlikare samhälle det här är.
  • Hur många bra och intressanta böcker jag läst den senaste tiden. Jag läste bland annat Maria Svelands Hatet som februari-bok i den finlandssvenska läsutmaningen (”en bok som gör mig upphetsad”, intellektuellt upphetsad i det här fallet) och andra läsvärda böcker jag slukat den senaste månaden är till exempel Ylva Pereras Dödsdalsdansösen, Christel Sundqvists Vonne och Marie och Abigail Tarttelis Golden boy.
  • Den icke-existerande dialektala varianten av ordet hen och problemen som uppstår när en försöker använda ordet så smidigt som möjligt när en pratar dialekt (värt att poängtera här är (a) att jag självklart använder ordet i de fall det passar bäst eller önskas trots att det inte alltid är så smooth på dialekt, och (b) att dialekt-problemen som uppstår är så otroligt, otroligt obetydliga jämfört med att till exempel inte få bli kallad sitt pronomen, att jag överväger att ta bort den här punkten helt).
  • #ekofasta, köpstopp, loppis och hållbar klädkonsumtion.
  • Internationella kvinnodagen (slussar er istället vidare till inlägget jag skrev den 8 mars för två år sedan eftersom det ännu känns relevant).
  • Endometrios. Mars är den internationella endometriosmånaden och jag brukar se till att uppmärksamma sjukdomen under den tiden (här hittas alla tidigare inlägg). Mars är dock inte slut än, så det finns ännu en chans att ett nytt inlägg dyker upp.