bloggåret 2018 (alternativ titel: saker jag gjorde istället för att blogga)

Bloggåret 2018 lär väl inte gå till historien som ett av mina mest produktiva med det ofattbara antalet sex publicerade inlägg. Det är inte som att det funnits brist på bloggvärda tankar, diskussioner eller rants i mitt liv, de har bara inte tagit sig hela vägen fram. Saker som jag däremot har gjort under 2018 är:

  • …skrivit en nästan klar gradu om ett ämne som jag är så otroligt taggad över att jag misstänker att jag kommer att bli ledsen när gradun väl är färdig och jag inte längre behöver gräva ner mig i ämnet. Det här är utan tvekan det tyngsta, men absolut roligaste arbete jag har gjort under studietiden.
  • …vuxit ur en del av mina kläder och därför sprungit på loppis ovanligt mycket för att försöka hitta ersättande plagg som ryms inom den bestämda klädbudgeten för året.
  • …kämpat med hälsoproblem som ätit största delen av min ork och vardag, speciellt under våren.
  • …deltagit i en bokklubb som berikar mitt liv med diskussioner om böcker, feminism och livet i allmänhet.
  • …fotat så många solnedgångar att mitt ena Instagram-konto nästan nischats till ett solnedgångskonto.

Annonser

storslagna nyårslöften och året när jag blir en bättre version av mig själv

När jag var yngre gjorde jag ofta upp storslagna planer inför det nya året. Jag skulle förbättra mig själv på alla möjliga sätt genom den långa lista nyårslöften jag knåpade ihop. De flesta av nyårslöftena bröts redan i januari och det blev aldrig någon massiv förändring som jag planerat. Nu ger jag inte längre nyårslöften, för min erfarenhet har lärt mig att det ändå inte fungerar för just mig. Men ett och annat mål att uppnå har jag formulerat de senaste åren. Dock är det ju inte alltid de lyckas heller. Mitt enda egentliga mål för 2018 var att skriva klart gradun och få min examen. Livet hände och jag sitter fortfarande på en halvfärdig gradu men ingen magisterexamen.

I år har jag samma mål.

Jag kunde ge mig själv en lång lista med nyårslöften, precis som förr, för det finns massor jag kunde börja med, sluta med och bli bättre på. Det finns en massa löften jag kunde ge som alla kunde göra mitt liv lite bättre om jag lyckades hålla fast vid dem. Men varje litet löfte leder också till lite mer stress, lite mer press på mig själv. Att till exempel gå ut på en promenad varje dag, äta minst en frukt per dag eller att inte använda telefonen efter klockan 21 på kvällen är inga stora saker var för sig, men tillsammans börjar alla dessa små saker kräva ganska mycket. Och det är just det, att de där punkterna på den där listan med löften aldrig är ensamma, de står alltid tillsammans. Och det stressar. Och därför är jag nöjd med mitt enda mål, som inte är ett löfte, för jag kan inte lova att livet inte kommer emellan och att jag faktiskt lyckas skriva klart gradun och ta ut min examen det här året. Jag kan bara försöka så gott jag kan och ha det som mål att lyckas.

en anekdotisk guide till loppisar i Vasa och Korsholm

Vad kan väl passa bättre nu mitt i mellandagsrea-tider, när det återvunna plagget blivit valt till årets julklapp och fast fashion till årets onödigaste pryl, än en loppisguide? Loppis ligger mig sedan många många år nära om hjärtat och jag skulle våga kalla Vasa med omnejd en guldgruva för loppisentusiaster. Det finns många loppisar av olika typ, prisnivåerna är rimliga, det som säljs är generellt i okej skick och öppettiderna är inget att klaga på. Så, vilka loppisar finns det då att besöka i Vasa-trakten?

Combo (Flygfältsvägen 7) befinner sig en bit utanför stadskärnan, men är om en har möjlighet att ta sig dit värt ett besök med sina cirka 400 försäljningsbord och rätt stora outlet-avdelning där en kan hitta allt från inredningsprodukter och hudvård till verktyg och underkläder. På loppisavdelningen finns utöver traditionella försäljningsbord också en del möbler. Loppisen är stor, ljus och fräsch, och om en är på det humöret kan en lätt spendera flera timmar där. Fun fact: Combo fanns tidigare i en annan lokal några kilometer närmare stadskärnan och jag minns att jag mot bättre vetande besökte loppisen dagen den öppnade efter flytten. Där möttes jag av den utan tvekan mest skräckinjagande kassakön jag någonsin sett och åkte hem utan den bok jag tänkt köpa. (Kassaköerna är idag mindre skräckinjagande.)

Comboliina (Smedsbyvägen 4) är Combos mindre, men mer centralt liggande syskon. Konceptet är detsamma som vid Combo, men Comboliina har ”bara” cirka 300 försäljningsbord och en mindre omfattande outlet-avdelning. Också Comboliina är ganska ljus och fräsch, med rätt rymliga gångar. Denna loppis är något av en favorit för mig när jag är på jakt efter kläder. Fun fact: Tidigare fanns i Comboliinas utrymmen en annan loppis (som innan dess fanns på våningen ovanför) vilken också var en favorit, så en stor del av mina klädinköp de senaste tio åren kan faktiskt härledas till denna adress.

Brändö Loppis (Brändövägen 77) är rätt liten med cirka 90 försäljningsbord. Jag har det senaste halvåret börjat gilla den här loppisen mer och mer, dels för att utbudet blivit mer i min smak (läs: kläder i min storlek) och dels för att jag börjat uppskatta kortare loppisrundor. Det är ganska trångt mellan hyllorna i loppisen, så med till exempel barnvagn eller rullstol kan det vara ett problem (det är också några trappsteg upp till ytterdörren, så trots att det finns en liten ramp kan det med rullstol vara krångligt att ta sig in).

Oma Tori (Liselundsvägen 2) har 550 försäljningsplatser med allt mellan himmel och jord. Den här loppisen har funnits så länge jag kan minnas och om en inte räds oordning och högar med gamla böcker eller märkliga maskindelar kan den vara värt ett besök, eftersom fyndfaktorn när det kommer till äldre prylar kan vara hög. Tidigare i livet gjorde jag ett och annat fynd här, men i dag känns loppisen för rörig för att jag ska kunna få en ordentlig överblick och orka ta in allt jag ser.

SPR-kirppis (Klemetsögatan 17) säljer kläder, saker och möbler som donerats till dem. Eftersom loppisen följer samma organiseringsprincip som ett varuhus är det lätt att hitta om en är ute efter något speciellt; behöver en svarta jeans går en bara till ställningen med svarta jeans och är en ute efter virknålar styr en kosan mot andra våningens handarbetsavdelning. Priserna håller också (oftast) en rimlig nivå. Värt att veta är att det upp till andra våningen, där det finns böcker, husgeråd, inredningstextilier och handarbetsmaterial, är trappor. Observera också att det vid besök med bil lönar sig att komma ihåg parkeringsbrickan, eftersom en böteslapp annars ganska snabbt landar på ens vindruta. Fun fact: Röda Korset har haft loppisverksamhet i Vasa i olika former över tio år och det var faktiskt i deras loppis, som då låg ett stenkast från nuvarande Comboliina, jag för en halv livstid sedan insåg min förälskelse i loppis. Det var också från Röda Korsets loppis jag köpte min avslutningsklänning i nian, på den tiden när loppis fortfarande sågs som ganska äckligt och ocoolt.

Hoppets stjärna Second hand (Fredsgatan 20) säljer kläder och saker som donerats till dem. Loppisen är liten och ett besök dit äter alltså inte upp hela ens dag. Prisnivån här är generellt lite högre än på andra loppis i trakten, men en del av intäkterna går ju också till ett gott ändamål. Observera att det vid loppisen är några trappsteg upp till ytterdörren.

ReStore Second Hand (Vasaesplanaden 14) befinner sig i absoluta kärncentrum av Vasa och öppnade så nyligen som första december i år. Loppisen, eller second hand butiken som den marknadsförs som, säljer begagnade (vuxen)kläder, skor och väskor på provision. Det finns även lite LP-skivor och nya prydnadssaker till salu. Kläderna som säljs hänger på ställningar runtom i butiken och är, trots att de inte är kategoriserade desto noggrannare, relativt lättöverskådliga. Jag var rädd att priset på det som säljs skulle ligga ganska högt, eftersom det generellt brukar göra det vid den här typen av loppis, men det ligger (än så länge) på ungefär samma nivå som övriga loppisar i nejden och är alltså riktigt överkomligt. Observera att det också här är några trappsteg när en ska in i butiken och även ner till källarvåningen där hälften av produkterna finns är det en trappa.

Det här var loppisarna med postanstalt Vasa, men har en möjlighet att ta sig några kilometer utanför stadskärnan lönar det sig också att åka en sväng via Smedsby, där ytterligare två loppisar befinner sig.

Fyndis (Marknadsvägen 3) befinner sig i Smedsby centrum och har några hundra försäljningsplatser. Den här loppisen har från och till varit en av mina favoriter och många är de timmar jag spenderat här.

Retrobazar (Marknadsvägen 1) ligger granne med Fyndis och är en blandning av en loppis och butik för lokalproducerade produkter. På den del av loppisen som personalen har hand om är det relativt lätt att hitta om en är ute efter något speciellt eftersom det är uppdelat enligt klädstorlekar och kön/ålder. Det finns också traditionella bord att hyra, där det som sig bör finns lite allt möjligt i en salig blandning.

PS. Här hittas också några äldre loppisguider av fellow loppisentusiaster: Marias och Christinas.

PS2. Jag inser att en guide till var en hittar loppisar, vars affärsidé precis som traditionella affärers går ut på att människor ska konsumera, kan uppfattas som uppmuntran till konsumtion. Den mängd vi konsumerar idag i västvärlden är inte hållbar i längden och jag uppmuntrar absolut alla att tänka över sin egen konsumtion. Samtidigt är det för de flesta inte möjligt att helt sluta konsumera och jag fattar ju också att en ibland bara vill ha nya saker trots att en egentligen inte behöver (jag vill ju det själv också), och då är loppis ett betydligt bättre alternativ än att köpa nyproducerat. Konsumtionen av begagnade saker förlänger livet på desamma och motverkar prylsvinn, samtidigt som just den prylen då inte behöver nyproduceras för just den personen. Att handla på loppis är därför något som jag alla dagar i veckan stöder framom konsumtion av nyproducerat. Och därav denna loppisguide. Här (1, 2, 3, 4) hittas förresten några gamla inlägg om konsumtion och loppis.

klädkonsumtionen år 2017

Inför 2017 bestämde jag mig för att aktivt försöka se över min klädkonsumtion. I dagsläget är kläder nästan det enda utöver förbrukningsvaror som jag köper och trots att också klädkonsumtionen är förhållandevis liten, och rätt hållbar, skulle jag gärna både minska den ytterligare och göra den ännu mer hållbar. Ett steg på vägen var därför att sätta en budget för mina klädinköp för år 2017. Budgeten låg på knappt en fjärdedel av vad jag spenderade på kläder året innan och året dessförinnan*.

Hur gick det då med min budget? För det första får jag väl lov att erkänna att jag överskred budgeten med 3 euro och 5 cent, vilket jag ändå inte ser som ett misslyckande. För det andra bör det nämnas att jag i klädbudgeten inte räknat med plagg jag fått i present (strumpor, handskar, vinterskor) och jag är medveten om att budgeten antagligen överskridits med betydligt mer ifall jag inte fått dessa som gåvor.

Så hur påverkade budgeten min klädkonsumtion? Jag har övervägt varje inköp mer noggrant än tidigare, eftersom jag varit medveten om att jag har en begränsad kassa att använda mig av. Jag misstänker att det här har skonat mig från ett och annat mindre lyckat inköp. Alla plagg jag köpt, förutom underkläder, har varit begagnade och jag har också bytt till mig och ärvt ett flertal plagg under året. Trots att konsumtionen varit mer genomtänkt under 2017 tycker jag dock fortfarande att jag konsumerat för mycket kläder och kommer därför att försöka dra ner på mängden ytterligare under 2018. Jag har också valt att fortsätta det här året med en klädbudget på samma summa som i fjol och det återstår att se om jag lyckas hålla den i år.

* Jag är medveten om att jag är privilegierad som kan göra en budget på en begränsad summa av den orsaken att jag vill och inte för att jag är tvungen.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition, del 3

Det är dags att redovisa läsningen för årets sista månader i den finlandssvenska läsutmaningen (här hittas del 1 och del 2). På grund av olika omständigheter lämnade böckerna för november och december helt olästa, men det är sådant som händer.

 

I september var det en bok från ett antikvariat som gällde. Jag har inga böcker inhandlade på antikvariat i min bokhylla och köper i dagsläget helst inte böcker alls, utan lånar dem på biblioteket. Det närmaste jag kom var därför en bok från loppis och jag valde En halv gul sol (kom ut på originalspråk 2006) av Chimamanda Ngozi Adichie, vilken funnits på min läslista en tid. Boken handlar om några personer i inbördeskrigets Nigeria och ger en bra inblick i en värld som är mig ganska främmande. Boken är drygt 700 sidor lång och jag får väl erkänna att jag ännu inte läst ut den…

I oktober gick utmaningen ut på att läsa en deckare skriven av en man om en är kvinna och vice versa. Att hitta deckare skrivna av män är inga problem, att däremot hitta en feministisk deckare skriven av en man var desto svårare. Jag bestämde mig till slut för att läsa Lars Bill Lundholms Citymorden (2015) trots att den inte är mer feministisk än gemene bok. Dock är den aningen normbrytande i det att förövarna är unga kvinnor (det här är inte en spoiler). Jag var inte desto mer imponerad av boken, och slutet gillade jag inte alls, men ur underhållningssyfte (vilket är det syfte åtminstone jag brukar läsa deckare för) var den ändå helt okej.

Som nämnt lämnade böckerna för november och december olästa, trots att jag rätt snabbt bestämt mig för vilka jag skulle läsa. I november gällde det att hitta en bok där författaren har hatt på porträttfotot och jag valde Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt (2014), där Strömquist bär mössa på porträttfotot, vilket är close enough. Jag har läst boken en gång tidigare och kan alltså, trots att jag inte läste den nu under läsutmaningen, varmt rekommendera den till alla som är ens en promille intresserade av det som brukar kallas ”det kvinnliga könsorganet”. I årets sista månad, december, var tanken att läsa en bok en vän rekommenderat. Jag bad en av mina bokälskande vänner rekommendera någon för utmaningen och fick som svar Sara Stridsbergs Drömfakulteten (2012), vilken beskrivs som en litterär fantasi om Valerie Solanas. Eftersom vännen ifråga är väldigt passionerad över boken har jag definitivt som plan att läsa den i något skede, även om det inte blev av under december.

Vi kan väl konstatera att jag inte klarade den finlandssvenska läsutmaningen det här året, men det känns okej. Jag tycker om att utmana mig själv ibland och har genom åren försökt mig på en rad olika läsutmaningar. Även om alla böcker jag valde för just den här utmaningen inte lästes ut har jag ändå påbörjat (och i många fall slutfört) böcker som jag knappast skulle läst utan utmaningen. Jag har gått utanför min comfort zone (jag har till exempel aldrig försökt mig på att läsa någon rysk klassiker tidigare) och jag har gjort en hel del research för att hitta någorlunda passande böcker för de olika utmaningarna, vilket i sig har breddat min kunskap om litteratur. Läsutmaningen har med andra ord tillfört rätt mycket till min läsning och kunskap om böcker. Därför har jag självklart planerat in några nya läsutmaningar för år 2018 (bland annat Helmets läsutmaning).

bloggåret 2017

Det är dags att vända blad i kalendern och välkomna det nya året. Jag har några av mina tidigare år som bloggare valt att vid årsskiftet sammanfatta det gångna årets bloggåstadkommanden i ett inlägg (se till exempel år 2015 och 2016) och tänkte göra en favorit i repris. Eftersom 2017 var ett väldigt lamt bloggår, med i genomsnitt ett och ett halvt inlägg per månad, kommer jag den här gången istället för att göra en månadsvis redovisning som tidigare, bara att presentera de fyra inlägg jag tycker bäst om från året som gått. So, here goes.

I mars publicerade jag inlägget ”Vad en kan undvika att säga till någon med endometrios”, där jag svarade på olika kommentarer jag personligen fått höra eller kommentarer jag på olika sätt råkat på när endometrios diskuterats. Endometrios som sjukdom har fått (och får) alldeles för lite synlighet med tanke på hur vanlig den är (den drabbar ungefär en tiondel av alla födda med livmoder) och jag bidrar mer än gärna till att öka kunskapen om den, och, som i det här fallet, minska risken för jobbiga och/eller obekväma frågor.

I augusti uppdaterade jag er om min definition av feminism med inlägget ”Vad är feminism?”. Det blev ett ganska kort inlägg med en lista av meningar som beskriver vad feminism är för mig. Eftersom det här är något som lever och utvecklas hela tiden blir det intressant att se hur samma lista kommer att se ut om ett eller två eller fem år. Hur ser din lista ut?

I oktober hakade jag på #metoo-kampanjen och skrev lite om mina egna erfarenheter av sexuella trakasserier i inlägget ”#metoo”. Det här är en oerhört viktig diskussion och i december fortsatte jag på temat med ”Dammen har brustit, vad händer nu?”. Inlägget innehåller en lista på saker vi alla kan göra för att försöka skapa ett samhälle där sexuella trakasserier och övergrepp är historia. Sexuella trakasserier och övergrepp har genom #metoo, #dammenbrister och alla de andra upprop som publicerats fått väldigt stor uppmärksamhet och diskussionen kring ämnet har äntligen vaknat på allvar. Nu gäller det bara att vi inte låter den dö ut och falla i glömska, utan att vi smider medan järnet är varmt och faktiskt gör något för att få till en förändring.

Det var Best of Bloggåret 2017. Vad bloggåret 2018 för med sig återstår att se. Kanske blir det året när jag skriver inlägget om att eleverna nu får lära sig om endometrios under hälsokunskapslektionerna i högstadiet eller inlägget om hur sexuella trakasserier och övergrepp minskat radikalt runtom i världen. Gott nytt år!

att göra en utrensning

Jag har tidigare reflekterat kring att många av de inlägg som är publicerade i början av den här bloggens existens inte längre är något jag kan stå för och att jag rent ut sagt skäms för vissa av dem. Tidigare har jag ändå alltid bestämt mig för att låta dem finnas kvar och låta andra få ta del av hur mitt tänkande och skrivande har förändrats under de sju år som gått sedan bloggen såg dagens ljus. I och med de senaste årens aktiva rensningar på andra områden i mitt liv, mest bland fysiska prylar, men också i olika digitala förvaringsställen och sociala medier, har det dock börjat kännas alltmer rätt att också rensa i bloggens arkiv. Den här bloggen har genom åren gett mig väldigt mycket, och jag har periodvis skrivit hit nästan varje tanke jag fått, såväl stor som liten. Idag framstår mycket av det här mest som ett brus som distraherar en från det mer väsentliga innehållet. Därför har jag nu raderat en stor del av bruset. Och det känns bra. Riktigt bra.

dammen har brustit, vad händer nu?

Efter #metoo och #dammenbrister, vad kan vi rent konkret göra för att skapa ett bättre samhälle?

Sluta se åt andra hållet om du ser trakasserier eller övergrepp. Säg till. Många av vittnesmålen visar att det finns människor som sett vad som hänt, men valt att ignorera det. Sluta ignorera, agera.

Lär barn från tidig ålder att ingen får röra dem om de inte själva vill, men att de inte heller får röra någon annan mot deras vilja. Det är också viktigt att komma ihåg att inte tvinga barn att kramas med välmenande släktingar och bekanta. Vill barnet inte kramas bör det respekteras, oberoende hur gärna fammo vill ha en kram. Lär dem att alltid berätta åt en trygg vuxen om någon tar på dem på ett otrevligt sätt eller gör något åt dem som de inte gillar. För att de ska kunna berätta är det dessutom viktigt att ge dem ord för sina kroppsdelar, också könsorganen, för det är väldigt svårt att prata om något en inte har ett ord för. (Resurser för hur en kan prata med barn om kropp, sexualitet och gränser hittas bland annat hos Befolkningsförbundet här och här, samt hos Rädda Barnen.)

Våga vara en killjoy och säga nej till sexistiska skämt. Sexistiska skämt kan verka harmlösa men bidrar till att legitimera trakasserier och våld. Våga därför förstöra stämningen när det behövs.

Avfärda inte bråk eller oönskade närmanden mellan barn med kommentarer i stil med ”hen bara bråkar för att hen tycker om dig”. Dels rättfärdigar den här kommentaren beteendet och lär barnen att de kan komma undan med det, dels lär den dem att det kan vara kärlek att bli slagen, knuffad eller dragen i håret, vilket är en farlig grund att bygga sin förståelse av kärlek på. Kärlek börjar inte med bråk, utan med respekt.

Prata med unga om sex, att säga nej, att säga ja, och att respektera andras vilja och gränser. Låt dem förstå att de kan komma och berätta om något otrevligt eller hemskt händer dem. Våga också fråga om det är något som verkar vara fel.

Tro på och stötta den som berättar för dig om sexuella trakasserier eller övergrepp hen utsatts för. Vifta inte bort det med att ”hen var full och menade säkert inget illa” eller ”ta det som en komplimang”. Det är otroligt viktigt att bli trodd och tagen på allvar när en vågar berätta om trakasserier och övergrepp.

Var en förebild. Gå själv inte över gränsen, acceptera nej första gången det kommer, ta inte på någon utan hens lov (en person som sover kan inte ge sitt lov, ta därför aldrig på någon som sover), låt bli att dra kränkande eller sexistiska skämt, lyssna och ta till dig när du får höra att du gått över gränsen, ha respekt för andra människor och deras gränser.

Sprid #dammenbrister, samt andra upprop och vittnesmål, se till att människor tar del av dem och hjälp till att öppna deras ögon för hur vanligt förekommande sexuella trakasserier och övergrepp är, och hur viktigt det är att de får ett slut.

Har du fler förslag på vad en kan göra? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

#dammenbrister

Bild: Lina Raunio

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar. Därför vill vi blottlägga de trakasserier och övergrepp som sker. Ankdammen är liten och många av våra partners, kollegor, pappor, bröder, söner, släktingar, vänner, bekanta, chefer, lärare och anställda är bästa broder med varandra. I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.

Idag publicerades #dammenbrister, ett finlandssvenskt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp (uppropet kan läsas i sin helhet här). Över 6000 kvinnor (och icke-binära) kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Över 800 vittnesmål om trakasserier och övergrepp delas för att bryta den tystnadskultur som råder och lyfta fram vad som sker på arbetsplatser, i skolor, på fester, i idrottssammanhang, i föreningslivet och i hemmen.

Nu får det vara nog. Nu har vi slutat tiga.

Mängden vittnesmål visar att det inte handlar om några enstaka händelser då och då, utan att det här händer hela tiden, överallt omkring oss, också i vår ”trygga” lilla ankdamm. Det är dags att det får ett slut. Det är dags att bryta tystnaden och lyfta fram trakasserierna och övergreppen i ljuset. Det är dags att sluta se åt andra hållet. Det är dags att förövare börjar stå till svars för sina handlingar. Det är dags för förändring.