dammen har brustit, vad händer nu?

Efter #metoo och #dammenbrister, vad kan vi rent konkret göra för att skapa ett bättre samhälle?

Sluta se åt andra hållet om du ser trakasserier eller övergrepp. Säg till. Många av vittnesmålen visar att det finns människor som sett vad som hänt, men valt att ignorera det. Sluta ignorera, agera.

Lär barn från tidig ålder att ingen får röra dem om de inte själva vill, men att de inte heller får röra någon annan mot deras vilja. Det är också viktigt att komma ihåg att inte tvinga barn att kramas med välmenande släktingar och bekanta. Vill barnet inte kramas bör det respekteras, oberoende hur gärna fammo vill ha en kram. Lär dem att alltid berätta åt en trygg vuxen om någon tar på dem på ett otrevligt sätt eller gör något åt dem som de inte gillar. För att de ska kunna berätta är det dessutom viktigt att ge dem ord för sina kroppsdelar, också könsorganen, för det är väldigt svårt att prata om något en inte har ett ord för. (Resurser för hur en kan prata med barn om kropp, sexualitet och gränser hittas bland annat hos Befolkningsförbundet här och här, samt hos Rädda Barnen.)

Våga vara en killjoy och säga nej till sexistiska skämt. Sexistiska skämt kan verka harmlösa men bidrar till att legitimera trakasserier och våld. Våga därför förstöra stämningen när det behövs.

Avfärda inte bråk eller oönskade närmanden mellan barn med kommentarer i stil med ”hen bara bråkar för att hen tycker om dig”. Dels rättfärdigar den här kommentaren beteendet och lär barnen att de kan komma undan med det, dels lär den dem att det kan vara kärlek att bli slagen, knuffad eller dragen i håret, vilket är en farlig grund att bygga sin förståelse av kärlek på. Kärlek börjar inte med bråk, utan med respekt.

Prata med unga om sex, att säga nej, att säga ja, och att respektera andras vilja och gränser. Låt dem förstå att de kan komma och berätta om något otrevligt eller hemskt händer dem. Våga också fråga om det är något som verkar vara fel.

Tro på och stötta den som berättar för dig om sexuella trakasserier eller övergrepp hen utsatts för. Vifta inte bort det med att ”hen var full och menade säkert inget illa” eller ”ta det som en komplimang”. Det är otroligt viktigt att bli trodd och tagen på allvar när en vågar berätta om trakasserier och övergrepp.

Var en förebild. Gå själv inte över gränsen, acceptera nej första gången det kommer, ta inte på någon utan hens lov (en person som sover kan inte ge sitt lov, ta därför aldrig på någon som sover), låt bli att dra kränkande eller sexistiska skämt, lyssna och ta till dig när du får höra att du gått över gränsen, ha respekt för andra människor och deras gränser.

Sprid #dammenbrister, samt andra upprop och vittnesmål, se till att människor tar del av dem och hjälp till att öppna deras ögon för hur vanligt förekommande sexuella trakasserier och övergrepp är, och hur viktigt det är att de får ett slut.

Har du fler förslag på vad en kan göra? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Annonser

#dammenbrister

Bild: Lina Raunio

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar. Därför vill vi blottlägga de trakasserier och övergrepp som sker. Ankdammen är liten och många av våra partners, kollegor, pappor, bröder, söner, släktingar, vänner, bekanta, chefer, lärare och anställda är bästa broder med varandra. I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.

Idag publicerades #dammenbrister, ett finlandssvenskt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp (uppropet kan läsas i sin helhet här). Över 6000 kvinnor (och icke-binära) kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Över 800 vittnesmål om trakasserier och övergrepp delas för att bryta den tystnadskultur som råder och lyfta fram vad som sker på arbetsplatser, i skolor, på fester, i idrottssammanhang, i föreningslivet och i hemmen.

Nu får det vara nog. Nu har vi slutat tiga.

Mängden vittnesmål visar att det inte handlar om några enstaka händelser då och då, utan att det här händer hela tiden, överallt omkring oss, också i vår ”trygga” lilla ankdamm. Det är dags att det får ett slut. Det är dags att bryta tystnaden och lyfta fram trakasserierna och övergreppen i ljuset. Det är dags att sluta se åt andra hållet. Det är dags att förövare börjar stå till svars för sina handlingar. Det är dags för förändring.

#metoo

Mitt Facebook-flöde svämmar över av snarlika statusuppdateringar. Det ser ut som att ett virus tagit över en stor del av mina bekantas Facebook-konton och börjat spamma samma meddelande från alla. Men den här gången är det inget virus, det är människor (främst personer som läses som kvinnor) som med en statusuppdatering visar att också de har erfarenheter av sexuella trakasserier eller övergrepp.

Jag läser statusuppdateringarna och minns en rad med händelser när män och pojkar omkring bestämt sig för att röra min kropp eller göra saker med den utan att först försäkra sig om att det är vad jag vill.

Som när killarna långt fram i bussen då och då tog mig på röven när jag letade efter en ledig plats för hemresan från skolan…

…eller när en random man på krogen lade handen på mitt lår medan han fortsatte att föra en diskussion med sina vänner…

…eller då en gammal klasskamrat plötsligt lade sina händer på mina skinkor och klämde till när vi dansade och hade roligt…

…eller alla de där gångerna mer eller mindre bekanta män under en konversation plötsligt lagt sin arm runt min midja och låtit handen vila någonstans i gränslandet mellan korsrygg och skinkor…

…eller som när den där killen jag inte ens visste namnet på tryckte in sin tunga i min mun mitt under ett samtal.

Jag minns de här händelserna och många fler. Händelser som i sig inte är jättestora, men som tillsammans bildar ett mönster. Ett mönster som när det vävs ihop med erfarenheterna hos mina vänner och bekanta visar hur vanligt det är att personer som läses som kvinnor har upplevt oönskade sexuella närmanden, trakasserier eller övergrepp. Ett mönster som visar hur jävligt vanligt det är att män tror sig ha rätt till kvinnors kroppar och också tar sig den rätten. Det här är inget som händer någon enstaka kvinna då och då. Det här händer hela tiden, överallt omkring oss, och det måste få ett slut. Var och en ska själv få bestämma hur, när, om och av vem en vill bli rörd. Det har ingen annan rätt att avgöra. Ingen.

vad är feminism? 

För några år sedan fyllde jag i listan 10x feminism och svarade där på frågan vad feminism är för mig. Eftersom vi alla förändras vartefter åren går kommer här en lista över vad feminism är för mig i dag, tre år senare.

Feminism är…

…en tro på att alla människor är lika mycket värda, oberoende våra olikheter.

…att förstå att olika förtryck och maktstrukturer är sammanlänkade, snarare än fristående från varandra, och vara medveten om att dessa på en mängd olika sätt kan påverka människors liv.

…att stå upp för sig själv, men också för andra grupper eller individer som trycks ner, diskrimineras eller körs över.

…att ifrågasätta.

…att vara lite besvärlig, eller jävligt besvärlig, när det behövs.

…att ibland ta ett steg tillbaka, ge plats, lyssna och försöka förstå.

…att kunna erkänna när en har fel eller be om ursäkt när en sagt något klantigt (inte om, utan när, för det kommer att hända).

…att våga tro på en bättre framtid.

”kvinnor kör visst lika bra som män, förmågan att hantera bilen sitter inte i snoppen”

Det här inlägget kommer inte att handla om huruvida kvinnor eller män kör bättre, vilket ni kanske lurades att tro av rubriken. I stället kommer jag att fundera på något som en längre tid skavt när det kommer till feministiska diskussioner, nämligen tendensen att likställa könsorgan med könstillhörighet.

Då och då när könsroller eller jämställdheten mellan kvinnor och män diskuteras dyker dylika kommentarer som det här inläggets rubrik upp. Kommentarer där det syftas till endera könet genom en benämning av det könsorgan som associeras med just den könstillhörigheten. Det känns också som att de här kommentarerna har blivit vanligare, om det då handlar om att på något sätt avdramatisera orden som beskriver kön (vilket i grund och botten är en bra sak) eller om det bara blivit ett nytt sätt att föra diskussion på låter jag vara osagt, men oberoende orsak är det problematiskt att dra dylika paralleller när en för en feministisk diskussion.

Att automatiskt dra paralleller mellan ett visst könsorgan och en viss könstillhörighet är något som görs hela tiden: ”har du fitta är du kvinna, har du kuk är du man, punkt”. Och för majoriteten stämmer det ju. Men det finns också dem som inte alls passar in i den här normen. Det finns till exempel kvinnor med kuk och män med fitta och det finns ickebinära* som kanske har kuk eller fitta men inte identifierar sig som varken man eller kvinna. Att de här grupperna, som går under paraplybegreppet transpersoner, är en liten minoritet betyder inte att de inte finns. Och eftersom de finns borde de också tas i beaktande, framförallt i den feministiska diskussionen.

Något av det viktigaste med feminismen för mig är att den är inkluderande. Den feministiska ideologi jag tyr mig till och den feministiska kamp jag för inkluderar inte bara kvinnor, utan också andra som kämpar mot olika former av maktstrukturer i vårt samhälle, som sexuella minoriteter, rasifierade**, människor med funktionsnedsättningar, och transpersoner. Om jag i min feministiska kamp skriver eller pratar om jämställdhetsfrågor i termer av könsorgan för att syfta till något av de två kön vi i Finland erkänner, då är min feminism plötsligt inte inkluderande för transpersoner. Om jag uttryckligen likställer en viss typ av könsorgan med en viss juridisk könstillhörighet ignorerar jag och kör över den grupp av människor vars könsorgan och könsidentitet inte följs åt på det sätt majoriteten är van vid. Genom att använda den här typen av uttryck agerar jag cissexistiskt*** och låter återigen transpersoner få höra att de är fel.

Att inte ha reflekterat över det här är helt förståeligt. Alla feminister är inte super-pålästa om varenda fråga som ens har lite med feminism att göra och alla har inte super-koll på just transfrågor (jag har det verkligen inte själv heller). Det är helt okej att inte kunna och veta allt. Ingen gör det. Min feminism är ingen elitfeminism där bara de som kan de rätta termerna får ta plats och uttrycka sina åsikter. Min feminism är, som jag skrev tidigare, inkluderande och jag vill att alla ska kunna dela med sig av sina tankar och delta i den feministiska diskussionen. Jag blir så otroligt glad när jag ser hur blogginläggen och debatterna med feministiska undertoner ökar omkring mig och jag hoppas att de fortsätter att göra det. Jag hoppas också att alla reflekterar lite över vem som inkluderas i just er feministiska kamp och kanske i fortsättningen undviker att använda uttryck som likställer könsorgan med könsidentitet om ni kommer fram till att kampen mot förtrycket av transpersoner är en del av er feminism. För genom att använda de där uttrycken är en tyvärr inte en del av kampen, utan en del av förtrycket.

*En ickebinär person identifierar sig själv som något som inte passar in i den binära (tvådelade) uppdelningen av kön i kvinnor och män. Hen kanske känner sig som både kvinna och man, något mittemellan eller ingendera.

**Ordet rasifierad syftar på en person som till exempel på grund av hudfärg tillskrivs en viss rastillhörighet och alla de (stereotypa) egenskaper som förknippas med den.

***Cissexism innebär fördomar mot och/eller diskriminering av transpersoner. En kan bete sig cissexistiskt utan att egentligen mena att göra det.

internationella kvinnodagen

Jag har läst så många bra texter om den här dagen och tänker därför, i stället för att producera någon egen text, slussa er vidare till några av dem: Julie, Linn, Caroline, Linnea, Peppe och Lina. Ja, och här kommer en länk till det inlägg jag själv skrev om kvinnodagen i fjol.

är du rädd för män blir du straffad, litar du på män får du skylla dig själv

Jag såg att någon här för några dagar sedan hittat till min blogg med sökfrasen ”är du rädd för män blir du straffad litar du på män får du skylla dig själv” och det är ju ungefär just så det är.

Är en som kvinna rädd för män och håller sig lite på sin kant blir det gnälligt. Du behöver inte vara rädd för män, alla män är inte farliga, alla män är inte våldtäktsmän, alla män antastar inte kvinnor, döm inte alla män för vad några rövhål gör, sluta dra alla män över samma kam!

Flickor får ofta redan från barnsben lära sig att vara försiktiga när det kommer till ”fula gubbar”. I tonåren uppmanas en att inte gå ensam i mörka parker om kvällarna för en vet aldrig vem som kan hoppa fram ur buskarna och som ung vuxen får en höra om vikten av att hålla koll på sin drink på krogen så ingen kille lägger droger i den och att aldrig, aldrig lämna någon av tjejkompisarna ensam, för en vet inte vem som kan komma och antasta henne och det är mycket säkrare att vara flera tjejer tillsammans.

Förmaningarna följer oss genom livet och vi blir uppfostrade till att vara försiktiga i sällskap av (okända?) män. Efter att ha hört förmaningarna och tagit emot de varnande orden tillräckligt många gånger är det inte ett dugg konstigt om en viss försiktighet, ängslan eller rädsla för gruppen män börjar krypa fram. En kan inte vara arg på en kvinna som hyser rädsla för okända män, grupper av män eller män som grupp, inte när hon hela livet fått höra om allt ”fula gubbar” kan ta sig för. Och inte bara det. Utan förmodligen också sett en hel del av vad de ”fula gubbarna” faktiskt tar sig för.

Om en ändå trots alla förmaningarna tror på det goda i människor, tror på att män är helt shysta och trevliga typer, och inga monster. Om en känner en massa trevliga män som är hur snälla som helst och plötsligt en enda gång litar på fel man vid fel tidpunkt och råkar illa ut är det ens eget fel, för varför skulle du nu ta och gå hem med/dansa med/kyssa/prata med/whatever med honom, vet du inte vad som kan hända, varför gjorde du så egentligen, vad tänkte du riktigt, nu får du faktiskt skylla dig själv att det gick som det gick.

Hur ska ni riktigt ha det?

10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Det börjar vara dags att avsluta 10xfeminism-listan och sista delen handlar om något så roligt som böcker. Det här inlägget skulle kunna bli nästan hur långt som helst, men jag tänkte försöka begränsa mig lite och bara ge ett fåtal tips på olika typer av böcker som har att göra med feminism (hojta till ifall ni vill ha fler och var förresten inte heller blyga med att ge egna tips i kommentarsfältet).

Först ut är Katarina Wennstams reportageböcker om våldtäkt, ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Har för mig att jag tipsat om de här några gånger tidigare, men de är fortfarande värda att nämna. Jag tror att orsaken till att Wennstams böcker ligger så nära till hands att tipsa om är att just de här två var några av de första böcker jag läste med ett genomgående feministiskt tema. Det var de här som introducerade mig till feminismen och jag antar att jag har lite motsvarande relation till dem som många har till antologin ”Fittstim”, vilken jag läste först betydligt senare i mitt feministiska uppvaknande och inte alls känner lika starkt för.

”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg är en feministisk klassiker från 1977. Världen romanen beskriver är ett matriarkat och Brantenberg har jonglerat med såväl könsroller som ord hon använder berättelsen igenom. Berättelsen är intressant och underhållande, och trots att språket i början kan kännas nästan överdrivet och förvirrande kommer en snabbt in i det. Om ni inte är bekanta med den här har ni en spännande läsupplevelse framför er!

Sista tipset får bli ”Sexjournalen”, en antologi om sex, sammanställd av Karolina Hansson och Elina Pahnke. Antologin innehåller 40 olika texter där unga kvinnor delar med sig av eller filosoferar kring olika erfarenheter och frågor som rör sex. Texterna är ocensurerade och ärliga, och ger en betydligt bredare bild av unga kvinnors sexualitet än vad vi vanligen får ta del av.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilderDen viktigaste feministiska frågan för mig är… och Så syns feminismen i min vardag.

9. Så syns feminismen i min vardag

Den här frågan har jag delvis besvarat i förra årets julkalender, men för er som inte var med på den tiden eller av någon orsak inte orkar klicka på länken kan vi väl ta en recap (med lite tillägg).

Först och främst är feminismen ett genomgående tema i mina studier. Jag studerar genusvetenskap där feminismen förstås är det självklara rättesnöret och röda tråden. De flesta av mina vänner är feminister (de som inte är försöker jag omvända) och feministiska frågor dyker därför ofta helt naturligt upp som diskussionsämne när vi umgås.

Jag försöker leva så långt det går efter mina värderingar, vilket också innebär att säga emot emellanåt. Numera väljer jag dock mina fighter ute bland folk ganska noga, för jag orkar inte käftas om varenda liten grej som sticker mig i ögonen och det är för övrigt inte bra för ens välmående (åtminstone inte för mitt) att vara på krigsstigen för ofta. Hemma framför datorn är jag alldeles tillräckligt ofta på krigsstigen när jag ute på det stora vida internätet snubblar över både det ena och det andra som krockar med mina värderingar. Ger mig dock även här ganska sällan in i diskussioner, för vi vet ju alla hur givande det är att pennfäktas med Anonym, vars starkaste argument går ut på att feminister fått för lite kuk.

Övriga sätt feminismen syns i min vardag är bland annat i mitt sociala flöde där jag skapat en mysig liten feministisk bubbla med bloggar och instagram-konton jag följer. Feminismen syns också på mina ben. Jag rakar endast benen när håret börjar ge obehag rent fysiskt (exempelvis genom att fastna i långkalsonger eller strumpor). Detta beslut har gjorts dels av ren och skär lathet och dels som ett aktivt feministiskt val. I det här fallet skulle jag dock våga påstå att också latheten kan ses som ett feministisk val med tanke på hur stark norm det finns om kvinnan som en hårfri varelse och att lathet i sig inte nödvändigtvis gör att en faktiskt låter bli att ta bort kroppsbehåringen. Men det här kan vi diskutera en annan gång.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder och Den viktigaste feministiska frågan för mig är….

hej, ni som inte kallar er feminister…

…eftersom feminismen här i Norden enligt er fokuserar på fel saker:

Varför är ni då inte själva de feminister som fokuserar på just de frågor som enligt er är så mycket större och viktigare? Ingen hindrar er från att ägna ert liv åt att förbättra livsvillkoren för kvinnor i exempelvis Afghanistan. Det är helt fritt fram. Om ni inte vill engagera er alls är det väl helt okej det också. Men anklaga nu för sjutton inte de människor som jobbar för att göra världen till en lite bättre plats för att försöka förbättra den på fel ställe eller sätt.