”kvinnor kör visst lika bra som män, förmågan att hantera bilen sitter inte i snoppen”

Det här inlägget kommer inte att handla om huruvida kvinnor eller män kör bättre, vilket ni kanske lurades att tro av rubriken. I stället kommer jag att fundera på något som en längre tid skavt när det kommer till feministiska diskussioner, nämligen tendensen att likställa könsorgan med könstillhörighet.

Då och då när könsroller eller jämställdheten mellan kvinnor och män diskuteras dyker dylika kommentarer som det här inläggets rubrik upp. Kommentarer där det syftas till endera könet genom en benämning av det könsorgan som associeras med just den könstillhörigheten. Det känns också som att de här kommentarerna har blivit vanligare, om det då handlar om att på något sätt avdramatisera orden som beskriver kön (vilket i grund och botten är en bra sak) eller om det bara blivit ett nytt sätt att föra diskussion på låter jag vara osagt, men oberoende orsak är det problematiskt att dra dylika paralleller när en för en feministisk diskussion.

Att automatiskt dra paralleller mellan ett visst könsorgan och en viss könstillhörighet är något som görs hela tiden: ”har du fitta är du kvinna, har du kuk är du man, punkt”. Och för majoriteten stämmer det ju. Men det finns också dem som inte alls passar in i den här normen. Det finns till exempel kvinnor med kuk och män med fitta och det finns ickebinära* som kanske har kuk eller fitta men inte identifierar sig som varken man eller kvinna. Att de här grupperna, som går under paraplybegreppet transpersoner, är en liten minoritet betyder inte att de inte finns. Och eftersom de finns borde de också tas i beaktande, framförallt i den feministiska diskussionen.

Något av det viktigaste med feminismen för mig är att den är inkluderande. Den feministiska ideologi jag tyr mig till och den feministiska kamp jag för inkluderar inte bara kvinnor, utan också andra som kämpar mot olika former av maktstrukturer i vårt samhälle, som sexuella minoriteter, rasifierade**, människor med funktionsnedsättningar, och transpersoner. Om jag i min feministiska kamp skriver eller pratar om jämställdhetsfrågor i termer av könsorgan för att syfta till något av de två kön vi i Finland erkänner, då är min feminism plötsligt inte inkluderande för transpersoner. Om jag uttryckligen likställer en viss typ av könsorgan med en viss juridisk könstillhörighet ignorerar jag och kör över den grupp av människor vars könsorgan och könsidentitet inte följs åt på det sätt majoriteten är van vid. Genom att använda den här typen av uttryck agerar jag cissexistiskt*** och låter återigen transpersoner få höra att de är fel.

Att inte ha reflekterat över det här är helt förståeligt. Alla feminister är inte super-pålästa om varenda fråga som ens har lite med feminism att göra och alla har inte super-koll på just transfrågor (jag har det verkligen inte själv heller). Det är helt okej att inte kunna och veta allt. Ingen gör det. Min feminism är ingen elitfeminism där bara de som kan de rätta termerna får ta plats och uttrycka sina åsikter. Min feminism är, som jag skrev tidigare, inkluderande och jag vill att alla ska kunna dela med sig av sina tankar och delta i den feministiska diskussionen. Jag blir så otroligt glad när jag ser hur blogginläggen och debatterna med feministiska undertoner ökar omkring mig och jag hoppas att de fortsätter att göra det. Jag hoppas också att alla reflekterar lite över vem som inkluderas i just er feministiska kamp och kanske i fortsättningen undviker att använda uttryck som likställer könsorgan med könsidentitet om ni kommer fram till att kampen mot förtrycket av transpersoner är en del av er feminism. För genom att använda de där uttrycken är en tyvärr inte en del av kampen, utan en del av förtrycket.

*En ickebinär person identifierar sig själv som något som inte passar in i den binära (tvådelade) uppdelningen av kön i kvinnor och män. Hen kanske känner sig som både kvinna och man, något mittemellan eller ingendera.

**Ordet rasifierad syftar på en person som till exempel på grund av hudfärg tillskrivs en viss rastillhörighet och alla de (stereotypa) egenskaper som förknippas med den.

***Cissexism innebär fördomar mot och/eller diskriminering av transpersoner. En kan bete sig cissexistiskt utan att egentligen mena att göra det.

internationella kvinnodagen

Jag har läst så många bra texter om den här dagen och tänker därför, i stället för att producera någon egen text, slussa er vidare till några av dem: Julie, Linn, Caroline, Linnea, Peppe och Lina. Ja, och här kommer en länk till det inlägg jag själv skrev om kvinnodagen i fjol.

är du rädd för män blir du straffad, litar du på män får du skylla dig själv

Jag såg att någon här för några dagar sedan hittat till min blogg med sökfrasen ”är du rädd för män blir du straffad litar du på män får du skylla dig själv” och det är ju ungefär just så det är.

Är en som kvinna rädd för män och håller sig lite på sin kant blir det gnälligt. Du behöver inte vara rädd för män, alla män är inte farliga, alla män är inte våldtäktsmän, alla män antastar inte kvinnor, döm inte alla män för vad några rövhål gör, sluta dra alla män över samma kam!

Flickor får ofta redan från barnsben lära sig att vara försiktiga när det kommer till ”fula gubbar”. I tonåren uppmanas en att inte gå ensam i mörka parker om kvällarna för en vet aldrig vem som kan hoppa fram ur buskarna och som ung vuxen får en höra om vikten av att hålla koll på sin drink på krogen så ingen kille lägger droger i den och att aldrig, aldrig lämna någon av tjejkompisarna ensam, för en vet inte vem som kan komma och antasta henne och det är mycket säkrare att vara flera tjejer tillsammans.

Förmaningarna följer oss genom livet och vi blir uppfostrade till att vara försiktiga i sällskap av (okända?) män. Efter att ha hört förmaningarna och tagit emot de varnande orden tillräckligt många gånger är det inte ett dugg konstigt om en viss försiktighet, ängslan eller rädsla för gruppen män börjar krypa fram. En kan inte vara arg på en kvinna som hyser rädsla för okända män, grupper av män eller män som grupp, inte när hon hela livet fått höra om allt ”fula gubbar” kan ta sig för. Och inte bara det. Utan förmodligen också sett en hel del av vad de ”fula gubbarna” faktiskt tar sig för.

Om en ändå trots alla förmaningarna tror på det goda i människor, tror på att män är helt shysta och trevliga typer, och inga monster. Om en känner en massa trevliga män som är hur snälla som helst och plötsligt en enda gång litar på fel man vid fel tidpunkt och råkar illa ut är det ens eget fel, för varför skulle du nu ta och gå hem med/dansa med/kyssa/prata med/whatever med honom, vet du inte vad som kan hända, varför gjorde du så egentligen, vad tänkte du riktigt, nu får du faktiskt skylla dig själv att det gick som det gick.

Hur ska ni riktigt ha det?

10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Det börjar vara dags att avsluta 10xfeminism-listan och sista delen handlar om något så roligt som böcker. Det här inlägget skulle kunna bli nästan hur långt som helst, men jag tänkte försöka begränsa mig lite och bara ge ett fåtal tips på olika typer av böcker som har att göra med feminism (hojta till ifall ni vill ha fler och var förresten inte heller blyga med att ge egna tips i kommentarsfältet).

Först ut är Katarina Wennstams reportageböcker om våldtäkt, ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Har för mig att jag tipsat om de här några gånger tidigare, men de är fortfarande värda att nämna. Jag tror att orsaken till att Wennstams böcker ligger så nära till hands att tipsa om är att just de här två var några av de första böcker jag läste med ett genomgående feministiskt tema. Det var de här som introducerade mig till feminismen och jag antar att jag har lite motsvarande relation till dem som många har till antologin ”Fittstim”, vilken jag läste först betydligt senare i mitt feministiska uppvaknande och inte alls känner lika starkt för.

”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg är en feministisk klassiker från 1977. Världen romanen beskriver är ett matriarkat och Brantenberg har jonglerat med såväl könsroller som ord hon använder berättelsen igenom. Berättelsen är intressant och underhållande, och trots att språket i början kan kännas nästan överdrivet och förvirrande kommer en snabbt in i det. Om ni inte är bekanta med den här har ni en spännande läsupplevelse framför er!

Sista tipset får bli ”Sexjournalen”, en antologi om sex, sammanställd av Karolina Hansson och Elina Pahnke. Antologin innehåller 40 olika texter där unga kvinnor delar med sig av eller filosoferar kring olika erfarenheter och frågor som rör sex. Texterna är ocensurerade och ärliga, och ger en betydligt bredare bild av unga kvinnors sexualitet än vad vi vanligen får ta del av.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilderDen viktigaste feministiska frågan för mig är… och Så syns feminismen i min vardag.

9. Så syns feminismen i min vardag

Den här frågan har jag delvis besvarat i förra årets julkalender, men för er som inte var med på den tiden eller av någon orsak inte orkar klicka på länken kan vi väl ta en recap (med lite tillägg).

Först och främst är feminismen ett genomgående tema i mina studier. Jag studerar genusvetenskap där feminismen förstås är det självklara rättesnöret och röda tråden. De flesta av mina vänner är feminister (de som inte är försöker jag omvända) och feministiska frågor dyker därför ofta helt naturligt upp som diskussionsämne när vi umgås.

Jag försöker leva så långt det går efter mina värderingar, vilket också innebär att säga emot emellanåt. Numera väljer jag dock mina fighter ute bland folk ganska noga, för jag orkar inte käftas om varenda liten grej som sticker mig i ögonen och det är för övrigt inte bra för ens välmående (åtminstone inte för mitt) att vara på krigsstigen för ofta. Hemma framför datorn är jag alldeles tillräckligt ofta på krigsstigen när jag ute på det stora vida internätet snubblar över både det ena och det andra som krockar med mina värderingar. Ger mig dock även här ganska sällan in i diskussioner, för vi vet ju alla hur givande det är att pennfäktas med Anonym, vars starkaste argument går ut på att feminister fått för lite kuk.

Övriga sätt feminismen syns i min vardag är bland annat i mitt sociala flöde där jag skapat en mysig liten feministisk bubbla med bloggar och instagram-konton jag följer. Feminismen syns också på mina ben. Jag rakar endast benen när håret börjar ge obehag rent fysiskt (exempelvis genom att fastna i långkalsonger eller strumpor). Detta beslut har gjorts dels av ren och skär lathet och dels som ett aktivt feministiskt val. I det här fallet skulle jag dock våga påstå att också latheten kan ses som ett feministisk val med tanke på hur stark norm det finns om kvinnan som en hårfri varelse och att lathet i sig inte nödvändigtvis gör att en faktiskt låter bli att ta bort kroppsbehåringen. Men det här kan vi diskutera en annan gång.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder och Den viktigaste feministiska frågan för mig är….

hej, ni som inte kallar er feminister…

…eftersom feminismen här i Norden enligt er fokuserar på fel saker:

Varför är ni då inte själva de feminister som fokuserar på just de frågor som enligt er är så mycket större och viktigare? Ingen hindrar er från att ägna ert liv åt att förbättra livsvillkoren för kvinnor i exempelvis Afghanistan. Det är helt fritt fram. Om ni inte vill engagera er alls är det väl helt okej det också. Men anklaga nu för sjutton inte de människor som jobbar för att göra världen till en lite bättre plats för att försöka förbättra den på fel ställe eller sätt.

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Det här är som att välja vilken chips-sort som är ens favorit. Det går ju inte att bara välja en. Några feministiska frågor som ligger mig nära om hjärtat är sexuellt våld, köns- och sexuella minoriteters rättigheter och jämlikhet, samt kvinnors rätt till sina egna kroppar (exempelvis när det kommer till att bestämma hur de ska se ut eller vad de ska göra med dem), dock inte sagt att jag tycker just dessa frågor är viktigare än andra.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är… och Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder.

7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder

Jag har alltid haft svårt för det där att specifikt peka ut och namnge förebilder, så det här inlägget blir inte så givande. Ni får en: Lisa Simpson.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är… och Det svåraste med att vara feminist tycker jag är….

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

Först och främst kan jag väl säga att jag nog inte tycker det är så hemskt svårt att vara feminist. Inte egentligen. Fördomar som riktar sig mot mig för att jag är feminist kan jag oftast leva med (förstås beror det ju på hur de tar sig uttryck). Att se problem och orättvisor i samhället när andra missar dem eller inte förstår vad som är problematiskt kan vara jobbigt emellanåt, speciellt de gånger det känns som att en behöver peka ut dem och det i sin tur leder till småjobbiga diskussioner eller blir stämningsdödare, men det är också överkomligt.

Det som känns svårast för mig med att vara feminist är att det verkar finnas en förväntan och uppfattning från andra människor att en ska behöva stå på barrikaderna 100% av tiden och alltid ta varenda debatt för att kunna anses vara feminist på riktigt. Det här fenomenet uppträder egentligen ganska ofta när en på något sätt avviker från en normativ samhällssyn (till exempel om en är vegetarian/vegan eller kanske mer miljömedveten än genomsnittet) och är lika frustrerande oberoende vad det gäller.*

Trots att jag kallar mig feminist och försöker leva mitt liv så långt det går efter just en sådan livsfilosofi står jag inte på barrikaderna 24/7. Jag lever inte alltid helt 100 procentigt efter mina värderingar. Jag felar, fuckar upp och får helt fittit leidon** på genusfrågor ibland. Och det är helt okej. Till och med för en feminist. Faktiskt.

*Peppe skrev förresten för en tid sedan lite om fenomenet att bli shamead för att inte göra tillräckligt när en åtminstone gör någonting. Jag berörde det också delvis i julkalendern i december, där jag skrev om hur jag hanterar att icke-feministiska inslag smyger sig in i min vardag utan att jag menar det och om diskriminerande och kränkande skämt, samt hur en kan hantera sig själv om en skrattar med och inte alltid orkar ta debatten.

**För den som inte är så insatt i österbottniska dialekter kan vi väl för enkelhetens skull översätta frasen ”att ha fittit leidon på något” till en kraftfullare version av ”att vara fan så trött på något”.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…., Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den… och De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är….

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

”Feminismen behövs inte längre, vi är redan jämställda”

Här i Finland har vi lyckan att kunna kalla oss relativt jämställda, speciellt i jämförelse med många andra länder. Kvinnor och män är enligt lagen jämställda och diskriminering på grund av kön är inte ok. Det betyder ju tyvärr inte att det i praktiken faktiskt ser ut så och att alla orättvisor är eliminerade, allra minst när en ser till andra faktorer än just kön.

Feminism innebär för mig inte bara att se till kvinnors jämlikhet med män, utan också att försöka förbättra bland annat sexuella, etniska eller könsminoriteters rättigheter och situation, och på dessa plan är vi inte alls speciellt jämlika (till exempel har vi i Finland fortfarande kvar ett tvång på att transsexuella som juridiskt vill byta kön måste vara sterila, vilket är en grov kränkning av transsexuellas rättigheter).

Det är ju också så att det faktum att vi här uppe i Norden idag är relativt jämställda inte innebär att det är så det ser ut i resten av världen också. Och fastän det nu vore så att vi här i just den här delen av världen skulle vara etthundra procent jämställda, betyder det då att en kan ignorera resten av världen och komma med påståenden om att feminismen inte längre behövs? Är vi så egoistiska att vi bara ser till vår egen lilla bubbla? (Spoiler: Oftast, ja.)

”Men män förtrycks ju också!”

Visst, men enligt min verklighetsuppfattning är män generellt överordnade och har bättre villkor än kvinnor. Att det generellt ser ut så betyder inte att män på vissa punkter inte kan ha det sämre än kvinnor (till exempel berör den allmänna värnplikten i Finland endast män och män har också högre självmordsfrekvens än kvinnor), däremot betyder det att ”mansförtrycket” inte direkt rör sig på samma nivåer som ”kvinnoförtrycket”… Är för övrigt inte helt bekväm med att tala i termer av just kvinnoförtryck (eller mansförtryck för den delen) när jag diskuterar dagens Finland.

”…Inte alla män!”

Nä, och det har jag aldrig påstått heller. Sällan när den här kommentaren poppar upp handlar diskussionen om män som individer, utan om män som grupp, om strukturer. Och vi måste kunna diskutera strukturer utan att varenda jävel som tillhör den aktuella gruppen (i det här fallet då män) tar åt sig personligen och börjar tjafsa emot att problemet ens existerar för att just de själva inte är sådana.

Typ sånt.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…. och Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den….