några tankar om inträdesprov

Jag läste tidigare i veckan att statens ekonomiska forskningscentral Vatt har föreslagit att inträdesproven till tredje stadiets utbildning kunde slopas och att studentbetygen i stället skulle spela en större roll vid antagningen till högskoleutbildningar. I mina öron låter det här en aning korkat. Att processen med inträdesprov är dyr och tidskrävande tvivlar jag inte på, att den är en smula ineffektiv kan jag också tänka mig, men att den skulle vara orättvis håller jag inte med Vatt om. Det som däremot skulle vara orättvist är att låta studentbetygen spela huvudrollen vid antagningarna.

Studentskrivningarna är redan nu en väldigt stor och stressande grej för många, och jag vågar inte ens tänka på hur mycket större press en sådan ändring som Vatt tänker sig skulle lägga på alla dem som ska skriva studenten. När ens framtida utbildning hänger på en lyckad prestation just de dagar studentproven skrivs finns varken utrymme för en dålig dag, en natt med för lite sömn, stressmage som stör ens koncentrationsförmåga eller en omvälvande livssituation som påverkar hela ens existens. Och om en inte lyckats så bra som en önskat, vad gör en då när drömutbildningen inte längre är inom räckhåll eftersom någon bestämt att inträdesproven som skulle kunnat vara ens andra chans är onödiga och orättvisa?

Och hur skulle det bli för alla dem som efter högstadiet valde att utbilda sig till ett yrke men några år senare vill studera vidare mot en högskoleexamen? En som inte har något studentbetyg att ge sig in i leken med, vad ska hen vifta med för att ha en chans vid en antagning där det sigillförsedda pappret med fina bokstäver är guldbiljetten?

Annonser

svar på frågestunden, del 2: om mig

Vad är ditt tidigaste minne?

Det är jättesvårt för mig att säga vad som är mitt tidigaste minne eftersom jag inte alls är säker på om det jag tror mig minnas är ett eget minne eller något jag fått berättat för mig eller sett på foto eller film. Nå, åtminstone har jag ett ganska starkt minne från dagis när jag klättrar på en sten och faller ner i ett hav av brännässlor. Var såklart iklädd shorts så benen blev helt vitprickiga av utslag. Ganska otrevligt. Jag är relativt säker på att det någonstans i min hjärna finns också tidigare minnen, men lyckas inte gräva fram dem för tillfället.

När/i vilka situationer mår du allra bäst?

Allra bäst mår jag nog vid solnedgången ute i skärgården. Jag mår också ganska bra när jag inte har några studierelaterade uppgifter att stressa över och bara kan ta det lugnt och chilla medan jag trycker i mig chips och dipp och ser på någon underhållande serie eller umgås med mina närmaste vänner.

Vill du gifta dig? Om ja, hurdant bröllop vill du ha?

Jag känner inget behov av att gifta mig i nuläget, men vet ju aldrig hur det ser ut i framtiden. Om jag någon gång gifter mig blir det troligen borgerlig vigsel och en ganska liten bröllopsfest.

Om du vore ett bär, vilket skulle du då vara? OBS detta kräver ingående analys!!

Jag skulle garanterat inte vara ett sött och saftigt bär som faller folk i smaken, utan snarare något bittrare som får en att grimasera lite när en äter det. Jag tror det lutar mot havtorn, nyttigt och fullt av vitaminer men ganska surt. Ett stort plus är ju dessutom att havtorn inte är det allra lättaste bäret att plocka på grund av buskarnas taggar. En kan ju inte vara för pleasing heller.

Kunde också tänka mig att vara ett giftigt bär.

Samlar du på något?

Numera samlar jag inte längre på någonting. Tidigare i mitt liv har jag dock varit en riktig samlare (nallar, kapsyler, godispapper, random lappar osv.) och håller fortfarande på rensar ur en del av mina gamla samlingar (för tillfället genomgår min bokhylla en hård utrensning).

dagens tanke

Jag har tagit för vana att regelbundet rensa mina digitala förvaringsställen (också e-post och dylikt). Det samlas otroliga mängder med skit där och det känns uppfriskande och skönt att med jämna mellanrum ta bort en del av den skiten. Någon gång har jag också gjort utrensningar i bloggens utkast-mapp, men oftast bara väldigt ytligt. Idag gjorde jag dock en djupare genomgång och raderade ungefär hälften av alla utkasten som fanns där.

Orsaken till att så stor mängd rensades bort är att inläggen funnits så lång tid i utkast-mappen att mina tankar om ämnet ändrats så mycket att texterna inte längre är aktuella överhuvudtaget. Det är otroligt fascinerande att läsa texter en skrivit för ett, två eller fem år sedan och upptäcka hur annorlunda en i dag resonerar kring samma sak och hur oviktigt något som då var en stor grej kan kännas nu några år senare. Då känner en verkligen att, hej, en utvecklas ju hela tiden som människa, trots att det ibland känns som att en bara stampar på stället utan att komma någon vart. Det är en betryggande insikt.

dags för serie-maraton?

När jag inte studerar, målar, äter chips eller läser böcker brukar jag se en del serier och eftersom jag idag råkar känna mig ovanligt givmild tänkte jag tipsa er om två stycken jag sträcktittat alldeles nyligen.

Master of none handlar om trettioåriga Dev som jobbar som skådis i New York och funderar på livet däremellan. Serien blandar humor med viktiga frågor om bland annat antirasism och feminism, samtidigt som den erbjuder ett brett och intressant utbud karaktärer (något en vanligtvis inte blir direkt bortskämd med när det kommer till amerikanska komedier). Om ni är sugna på ganska lättsam, humoristisk men ändå tänkvärd underhållning är det den här serien ni ska titta på.

Transparent handlar om en familj där pappan kommer ut som transkvinna. En får dels följa Mauras komma-ut-process och dels resten av familjemedlemmarnas vardag och olika problem de tampas med. Serien blir emellanåt nästan lite too much med de ganska excentriska karaktärerna, men den är både underhållande och tar upp viktiga frågor, och därför klart sevärd. Om ni är intresserade av en lite djupare story blandad med mer eller mindre skrattretande situationer kan den här serien kanske vara något för er. Serien har fått en del kritik för att transkvinnan Maura gestaltas av en cis-man och huruvida det är ok eller inte kan diskuteras, men jag tycker att Leela Ginelle säger det ganska bra varför en cis-skådis i just det här fallet fungerar.

Har ni sett några bra serier på sista tiden? Jag är alltid på jakt efter nya.

lösryckta tankar om de sociala medierna

Den senaste veckan har det bloggats en del om Youtube-videon där Essena O’Neill, en australiensisk ung kvinna med hundratusentals följare i sociala medier, förklarar varför hon väljer att stiga ur sagda ekorrhjul. Kort sagt håller O’Neill fram att en stor del av det vi ser på sociala medier är fejkat och inte avspeglar den riktiga världen, och hon vill att vi ska sluta fokusera så mycket på följare och likes för att istället börja leva mer i den ”riktiga” världen och umgås med människor där istället.

Jag tycker hennes budskap är väldigt viktigt och håller långt med om det hon säger. Vi får inte glömma att mycket av det som visas upp i sociala medier är polerat och förskönat för att se lite vackrare ut än verkligheten, inte heller att likes och följare inte är allt att sträva efter här i världen och att dessa inte definierar en som människa. Det är dessutom viktigt att inte låta de sociala medierna ta över ens liv och helt börja leva livet genom dem, utan att också kunna uppskatta världen och människorna runtom en utan att det är genom ett Instagram-filter. Samtidigt som jag håller med om allt det här tror jag ändå att sociala medier kan ge oss väldigt väldigt mycket, så länge vi tittar på rätt ställen och vet hur vi bäst förhåller oss till dem.

Även om jag periodvis är lite trött på just sociala medier känner jag att de för mig oftast ändå ger mycket mer än de tar (och den dag det vänder är det nog dags att följa i O’Neills fotspår). Av bloggarna jag följer får jag nya perspektiv och de både inspirerar mig och utmanar mitt tänkande, Instagram ger mig en inblick i mina bekantas vardag trots att jag kanske befinner mig hundratals kilometer ifrån dem, Pinterest ger mig inspiration till nya kreativa skapelser och Facebook bidrar med en salig blandning av allt det här. De sociala medierna har gett mig otroligt mycket i form av kunskap, insikter, underhållning och nya bekantskaper, vilket jag är väldigt glad och tacksam över. Speciellt tacksam för de sociala medierna (och min smartphone) är jag de gånger jag av någon orsak faktiskt inte klarar av att delta i ”det verkliga livet”. När jag låg inlagd på sjukhus några veckor förra hösten var just de sociala medierna räddningen för mitt psykiska välbefinnande, för tack vare dem kunde jag istället för att ligga helt isolerad från resten av världen delta i den virtuellt i den mån jag orkade.

För att de sociala medierna ska vara en så positiv upplevelse som möjligt krävs ändå att en reflekterar över och anpassar de sidor och konton en följer enligt vad som känns bra för en själv. Jag har själv försökt anpassa mitt sociala flöde så att det ska inkludera sådant som inspirerar mig och får mig att tänka och utveckla mig själv, och exkludera det som får mig att må dåligt (som alla superpeppiga citat och inspirational quotes, vilka för mig har en helt motsatt effekt mot vad som är meningen). Jag undviker medvetet bloggar, Instagram-konton och dylikt som är alltför glansbildsaktiga och bara tar upp det fina och vackra, för jag är inte intresserad av att läsa om och titta på den polerade ytan, utan snarare av att se och diskutera verkligheten och all skit den för med sig.

Vi inspireras alla av olika saker och börjar såklart också må dåligt av olika saker. Vilka de här sakerna är ändrar dessutom genom hela livet, eftersom vi växer och utvecklas. Att en för något år sedan blev super-inspirerad och glad av en viss sorts bilder betyder därför nödvändigtvis inte att samma bilder i ens flöde idag ger en just den känslan utan kanske till och med raka motsatsen, och det är helt okej (och då är det btw på sin plats att rensa lite i sitt sociala flöde).

PS. Jag skrev för ungefär ett och ett halvt år sedan ett inlägg som också tangerar det här, men fokuserade där på de sociala mediernas nytta för personer med psykiska problem (inlägget uppstod faktiskt ur en annan Youtube-video som också den tog nätet med storm). Inlägget hittas här

det där med bilder på döda kroppar

Jag har suttit och skrivit (och raderat) utkast efter utkast de senaste dagarna, utan att känna att jag alls får ur mig något av det jag vill säga. Det är så mycket som skaver och skrämmer just nu i världen att jag inte vet var jag ska börja.

Det handlar om de här bilderna som fyller våra medier. Bilderna på flyende, gråtande och ibland döda människor. Människor som lämnar allt och flyr med hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid. Flyktingkrisen är skrämmande, obehaglig och otroligt sorglig, och jag hoppas att alla vi som lever i säkrare länder och under bättre förhållanden gör vad vi kan och orkar för att hjälpa. Det är dock inte vad jag tänkte ta upp i det här inlägget.

Det handlar istället om bilderna. Mer specifikt bilderna på döda kroppar. De här bilderna gör mig hemskt illa till mods, inte bara för att de är hemskt obehagliga och verkligen inte för att jag helst bara lever i en bubbla där alla är lyckliga och inget farligt händer, utan för att jag tänker på människorna som avbildas och deras nära och kära utanför bilderna. Jag tänker på dem vars döda kroppar nu sprids i sociala och traditionella medier. På dem som bara ville ha en bättre framtid men nu pryder framsidor på tidningar och används för att öppna upp omvärldens ögon. På dem vars integritet jag vågar påstå att vi kränker och totalt kör över genom att publicera, dela och sprida bilderna.

Jag förstår varför bilderna har publicerats. Jag inser att det är ett sätt att få folk att reagera. Att få oss att inse att det här händer här och nu och att vi måste göra något åt situationen. Bilderna (och framförallt den som synts överallt de senaste dagarna, med en liten treårig människokropp) har hjälpt till att öppna upp omvärldens ögon. Folk har reagerat och många har gjort både små och större gärningar för att hjälpa. Bilderna har tjänat (vad jag antar är) sitt syfte. Men det känns inte mer okej för det.

Låt mig fråga så här: Hur ofta skulle medierna publicera bilder på, låt oss säga, döda finländska småbarns kroppar? Skulle det vara okej? Inte? Varför är det då okej när det gäller döda syriska småbarns kroppar?

hejdå älskade kisse

För några veckor sedan begravde vi vår älskade Sigge.

Katten som jamande kom springande och mötte en vid hemkomsten. Som var med och höll en sällskap och tassade en hack i häl hemma på gården. Katten som själv öppnade ytterdörren ifall det gick för långsamt att släppa in henne. Som lärde sig att snällt sitta och vänta på att maten skulle serveras istället för att otåligt snurra runt ens ben. Katten som väntade nedanför sängen tills en visade att hon kunde hoppa upp. Som uppfordrande stod och stirrade på en tills täcket eller filten var ordnad så att det blev bekvämt också för henne att lägga sig ner. Som lade sig tillrätta så nära så nära att hon helst låg lite ovanpå en. Katten som bodde under vårt tak i åtta år och kröp in och byggde bo i våra hjärtan.

Hon sover nu. Vila i frid Sigge.

19

låt bli studiestödet!

Studiestödet är återigen i farozonen. I tisdags röstade riksdagen för regeringens senaste förslag på åtstramningar av stödet och i morgon är det dags för den andra genomgången av förslaget. I korthet går förslaget ut på att begränsa möjligheten att få studiestöd till endast en högskoleexamen per nivå, oberoende om en lyft studiestöd för den första eller inte.

Riskerna med den här åtstramningen är många och jag tvivlar starkt på att det i slutändan faktiskt kommer att leda till att Finland sparar pengar, snarare tvärtom. Om förslaget går igenom är risken stor att fler studeranden inte slutför sina utbildningar utan hoppar av mitt i (eller till och med strax innan examen) för att istället börja studera någonting de hellre vill eller något inom ett område där chansen till jobb är större. Det blir för många ekonomiskt omöjligt att efter en avlagd examen skola om sig (på grund av till exempel brist på jobb inom området) och dessa människor kan istället hamna att vara arbetslösa i långa perioder. De studeranden som ändå väljer att ta en till examen måste troligen jobba vid sidan av studierna för att få ekonomin att gå runt, vilket i sin tur förlänger deras studietid med både ett och två och tre år. Dessutom är risken stor att ungdomar efter avlagd examen på andra stadiet helt enkelt inte alls vågar söka in till någon högskoleutbildning på grund av rädsla för att välja fel och sedan få ångra det resten av livet.

I mina öron låter det här allt annat än genomtänkt och jag hoppas riksdagsledamöterna inser det innan morgondagen.

PS. Här hittar ni en lista på hur olika riksdagsledamöter röstat, här finns en namninsamling att skriva under om man motsätter sig lagförslaget och här är Facebook-evenemanget för morgondagens demonstration i Helsingfors.

om hår

Lina på bloggen Stumpans Corner har skrivit om sin inställning till hår och att hon inte kan ha ”vuxenhår” utan föredrar sitt My Little Pony-hår i roliga färger. Jag känner så hemskt bra igen mig i beskrivningen av att inte ta sitt hår alltför allvarligt, utan kunna experimentera och testa på olika saker och ha inställningen att det alltid går att raka bort ifall det skiter sig. Det är ju ändå hår, så det växer ut igen.

Sedan några månader tillbaka tappar jag hår. Jag vet inte om det är ett symptom på min sjukdom eller en biverkning av mina mediciner. Jag vet inte vad det beror på, hur länge det tänker fortsätta eller om håret kommer att växa ut igen. Det jag vet är att jag tappar betydligt större mängder hår än vad jag tidigare gjort och det känns obehagligt. När jag samlar ihop det längre håret i nacken lämnar jag med ett tiotal hårstrån i handen. När jag duschar är golvsilen full av långa mörka hårstrån. När jag sätter upp håret i hästsvans är den nästan hälften tunnare än den brukar vara. När jag tittar mig i spegeln ser jag små kala fläckar skymta här och där.

Jag har alltid haft mycket och tjockt hår, som dessutom vuxit väldigt snabbt. De senaste åren har jag haft rakat sidorna av huvudet och utan problem kunnat dölja inte bara ena, utan båda, sidorna med det kvarvarande håret om jag önskat. Att plötsligt märka att något jag bara tagit för givet kanske inte alls är så självklart after all är ganska ångestfyllt.

Mitt hår har fram till för några månader sedan inte varit så big deal, bara något som funnits där för mig att leka och experimentera med. Nu känns det plötsligt helt annorlunda. Nu när det inte längre är jag som styr (eller överhuvudtaget har någon kontroll) över vad som händer med mitt hår är det plötsligt en väldigt big deal.

julkalender – lucka 23

Diskriminerande jargong: Då folk i ens närhet kommenterar annat folk på ett rasistiskt/sexistiskt/annat diskriminerande eller nedlåtande sätt. ”Just typiskt kvinnor att…”, ”Det var en tattare som…”, ”Det är så gay att…” osv. Eller dessa eländiga skämt på någon annans bekostnad. När gäller det att säga ifrån och finns det gånger då det bara är bättre att vara tyst? Hur ska en komma förbi känslan av att vara en glädjeförstörare för att en inte skrattar med? (Eller hur ska en hantera sig själv om en trots allt skrattar med för att en inte orkar ta upp kampen just där och då?) Allt sånt!

Alltså, det här är knepigt. Jag har själv väldigt svårt att veta hur jag ska bete mig i liknande situationer. Eller egentligen vet jag precis hur jag skulle vilja bete mig (= säga ifrån), men jag är aningen konflikträdd och tar väldigt sällan fighten när det gäller människor jag inte känner så bra (det är betydligt lättare för mig att säga ifrån om jag känner personen ifråga bra).

Jag kommer inte riktigt ifrån känslan av att vara en riktig killjoy när jag förbittrar mig på någons ”jätteroliga” skämt och påpekar varför det nu inte är så himla roligt eller okej. Det här gör att jag ofta håller mig från att kommentera, för att jag inte orkar vara den som dödar stämningen. Trots att jag inte alltid säger emot brukar jag ändå undvika att skratta med om ett skämt eller en kommentar ger dålig smak i munnen, och istället hålla mig väldigt neutral (vilket i sig förstås ändå gör mig delaktig, precis som att de som tittar på utan att ingripa när någon blir mobbad också är delaktiga i mobbningen). Om man ändå skrattar med ibland för att man faktiskt inte orkar ta debatten just då, tycker jag inte att man ska ta det så hårt. Ingen kan stå på barrikaderna precis hela tiden och det är okej.

Hur man kommer förbi känslan av att vara en glädjedödare om man inte skrattar med kan jag av tidigare nämnda anledning inte ge något riktigt bra svar på. Men man kan iallafall försöka tänka på det viset att man visserligen är en glädjedödare, men en sådan som dödar glädjen för någon som i sin tur kanske är en lite värre glädjedödare (as in skämtar/säger idiotiska saker om någon mer utsatt grupp människor), vilket kanske gör att det känns aningen lättare att vara den där bitterfittan.

När gäller det att vara tyst och när det gäller att säga ifrån då? En sak har jag åtminstone lärt mig och det är att det oftast är ganska meningslöst att säga ifrån och försöka argumentera när man befinner sig i en situation där alkohol intas och den som hävt ur sig ett mindre ok skämt eller kommentar troligen redan intagit en hel del. Det här har jag försökt göra otaliga gånger och det leder så gott som alltid bara till argumenterande runt i cirklar och att personen ifråga verkligen inte kan (eller vill) förstå vad man menar, vilket i sin tur leder till en otrolig frustration = not worth it. När det istället handlar om mer nyktra situationer tycker jag det oftast kan vara värt att ifrågasätta, om man bara orkar. Speciellt om personen som uttryckt sig dåligt är någon man känner bra och annars också kan diskutera (och inte bara prata) med, eller om det gäller en väldigt privilegad person som ofta häver ur sig väldigt dumma saker.

Och kort angående hur man kan bemöta kränkande skämt eller kommentarer: Att ifrågasätta kommentaren på ett sakligt sätt (utan att anklaga), genom att till exempel fråga vad personen egentligen menar med att någon är … (sätt in valfritt ord), eller varför hen säger/tycker så, vad hen baserar sin kommentar på och så vidare. Och förklara varför det är problematisk.