Jag fick en fråga om vad det egentligen innebär att vara en cis- person och eftersom det antagligen finns fler som inte är helt hundra på begreppet kommer nu en förklaring.
En cis- person är någon vars biologiska, juridiska, sociala och upplevda kön överensstämmer (och alltid har gjort det). En cis- person är till exempel någon som fötts med kvinnligt könsorgan, är bokförd som kvinna i myndigheternas register, ser ut och uppfattas som en kvinna av andra, samt själv känner sig som en kvinna.
Majoriteten av människor tillhör kategorin cis- personer och den som inte är cis är någon form av transperson (vilket är ett paraplybegrepp över många olika former av könsöverskridande tillstånd). En cis- personer är alltså det många skulle kalla en ”normal” människa. Att prata om någonting som ”normalt” bara för att det är vanligt är dock hemskt fel och missvisande eftersom det indikerar att det finns någonting som är ”onormalt” och när vi börjar tala i sådana termer är vi ute på väldigt svag is.
Man kan prata om en cis- norm, enligt vilken alla människor förväntas se ut, känna sig som och (juridiskt) vara ett entydigt kön. Och precis som med andra normer är den svår att se när man själv befinner sig mitt i den. Att leva i ett starkt normativt samhälle är relativt enkelt för någon som befinner sig inom normen, men för den som inte passerar kan det vara ett rent helvete och därför bör vi ifrågasätta och utmana normen. Om vi ska kunna diskutera (och problematisera) den behöver vi dock kunna sätta ord på den, för talar vi i termer som ”normalt” och ”onormalt” har vi minst sagt skjutit oss själva i foten. Därför är cis ett viktigt begrepp.
ett ritstift i din rumpa 
Varför problematisera begreppet ‘onormal’ som en del av att problematisera normen när själva problematiserandet väl inte gäller att det finns en norm utan att det normavvikande ses som fel?
Ex. så finns det inte en uns av mig som ser ‘onormal’ som ett negativt laddat ord – jag ser det för vad det är & att vara avvikande är absolut inte negativt i sig – men när det menas att det är så en bör se det (som då jag får skit för att jag nyttjar det i diskussion) upplever jag det som att det är ‘dom onormala’ som plötsligt problematiseras, för det ter sig fult att vara sådan när det är fult att tala om saken för vad den är: inte enligt normen.
& inte enligt normen är ju helt OK.
det är en bra fråga. alltså jag tänker lite så att begreppet ‘onormal’ alltför ofta används synonymt med något som är fel eller dåligt, och alltså också oftast förstås i just den betydelsen. och eftersom jag inte anser det vara något som helst fel i att inte passa in i normen ogillar jag att använda ett negativt laddat ord för att beskriva det icke-normativa.
Jag förstår, det brukar vara argumentet & jag förstår det även om jag inte anser att det är vägen att gå. Det är otroligt synd att det är synonymvärderar med någonting dåligt, vad vore världen utan människor som avvek :/
kan nog faktiskt hålla med dig om att det är lite fel väg att gå, jag har bara inte hittat någon bättre än…