boktips om endometrios

Eftersom mars är den internationella endometriosmånaden och Endometrioosiviikko ordnas i Finland den här veckan kommer här ett boktips på temat, nämligen Endometrios: mensvärken från helvetet (2017) av Hulda Andersson.

Boken är en informativ och relativt lättläst fackbok om sjukdomen endometrios. Den lyfter många olika aspekter av sjukdomen, bland annat symptom, diagnostisering, behandlingar, hur det är att leva med endometrios och hur olika delar av livet kan påverkas. Den innehåller också ett kapitel riktat till anhöriga. Tyvärr är boken rätt cis-normativ och den innehåller även en lite missvisande lista med rubriken ”alla symptom”, vilken trots detta inte innehåller alla dokumenterade symptom på sjukdomen. Det är trots dessa minus ändå en väldigt läsvärd bok som passar bra åt såväl personer med endometrios, som anhöriga, bekanta, vårdpersonal och alla andra som vill lära sig mer om en (tyvärr) ännu rätt förbisedd sjukdom.

Om ni vill läsa mina tidigare inlägg om endometrios hittas de här. 

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 5

Det är dags för femte del i serien med boktips för den unga feministen eller den som ännu inte riktigt vågar kalla sig feminist. Tidigare inlägg hittas under taggen ”boktips för den unga feministen”. Den här gången vill jag tipsa om seriealbumet Homeparty med Gudrun (2017) av Gudrun Schyman och Ellen Ekman.

Grund för boken är de så kallade homepartyn politikern Gudrun Schyman började hålla år 2013, där människor samlades under mer informella former hemma hos varandra eller på caféer för att lyssna till Schyman prata om feministisk politik. Boken skildrar innehållet i dessa träffar på ett lättillgängligt sätt i serieform och ger en väldigt bra och rätt rolig introduktion till feminism och intersektionell feministisk politik. Eftersom den är i serieformat och bara drygt 100 sidor passar den bra också för den som inte är ett fan av att läsa tjocka böcker med mycket och svår text (eller av att läsa överhuvudtaget).

Boken får 4 rosa Venussymboler av 5.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition, del 3

Det är dags att redovisa läsningen för årets sista månader i den finlandssvenska läsutmaningen (här hittas del 1 och del 2). På grund av olika omständigheter lämnade böckerna för november och december helt olästa, men det är sådant som händer.

 

I september var det en bok från ett antikvariat som gällde. Jag har inga böcker inhandlade på antikvariat i min bokhylla och köper i dagsläget helst inte böcker alls, utan lånar dem på biblioteket. Det närmaste jag kom var därför en bok från loppis och jag valde En halv gul sol (kom ut på originalspråk 2006) av Chimamanda Ngozi Adichie, vilken funnits på min läslista en tid. Boken handlar om några personer i inbördeskrigets Nigeria och ger en bra inblick i en värld som är mig ganska främmande. Boken är drygt 700 sidor lång och jag får väl erkänna att jag ännu inte läst ut den…

I oktober gick utmaningen ut på att läsa en deckare skriven av en man om en är kvinna och vice versa. Att hitta deckare skrivna av män är inga problem, att däremot hitta en feministisk deckare skriven av en man var desto svårare. Jag bestämde mig till slut för att läsa Lars Bill Lundholms Citymorden (2015) trots att den inte är mer feministisk än gemene bok. Dock är den aningen normbrytande i det att förövarna är unga kvinnor (det här är inte en spoiler). Jag var inte desto mer imponerad av boken, och slutet gillade jag inte alls, men ur underhållningssyfte (vilket är det syfte åtminstone jag brukar läsa deckare för) var den ändå helt okej.

Som nämnt lämnade böckerna för november och december olästa, trots att jag rätt snabbt bestämt mig för vilka jag skulle läsa. I november gällde det att hitta en bok där författaren har hatt på porträttfotot och jag valde Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt (2014), där Strömquist bär mössa på porträttfotot, vilket är close enough. Jag har läst boken en gång tidigare och kan alltså, trots att jag inte läste den nu under läsutmaningen, varmt rekommendera den till alla som är ens en promille intresserade av det som brukar kallas ”det kvinnliga könsorganet”. I årets sista månad, december, var tanken att läsa en bok en vän rekommenderat. Jag bad en av mina bokälskande vänner rekommendera någon för utmaningen och fick som svar Sara Stridsbergs Drömfakulteten (2012), vilken beskrivs som en litterär fantasi om Valerie Solanas. Eftersom vännen ifråga är väldigt passionerad över boken har jag definitivt som plan att läsa den i något skede, även om det inte blev av under december.

Vi kan väl konstatera att jag inte klarade den finlandssvenska läsutmaningen det här året, men det känns okej. Jag tycker om att utmana mig själv ibland och har genom åren försökt mig på en rad olika läsutmaningar. Även om alla böcker jag valde för just den här utmaningen inte lästes ut har jag ändå påbörjat (och i många fall slutfört) böcker som jag knappast skulle läst utan utmaningen. Jag har gått utanför min comfort zone (jag har till exempel aldrig försökt mig på att läsa någon rysk klassiker tidigare) och jag har gjort en hel del research för att hitta någorlunda passande böcker för de olika utmaningarna, vilket i sig har breddat min kunskap om litteratur. Läsutmaningen har med andra ord tillfört rätt mycket till min läsning och kunskap om böcker. Därför har jag självklart planerat in några nya läsutmaningar för år 2018 (bland annat Helmets läsutmaning).

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 4

Det är dags att fortsätta på serien med boktips på lätt feministisk litteratur. De tre tidigare delarna hittas här, här och här. Det fjärde boktipset är Good night stories for rebel girls (2017) av Elena Favilli och Francesca Cavallo (den finns också på svenska och heter då Godnattsagor för rebelltjejer). Trots att den marknadsförs som en bok riktad till barn och unga vågar jag ändå påstå att den är väldigt givande läsning också för vuxna.

Boken beskrivs av det svenska förlaget som ”antitesen till alla prinsessagor” och i den presenterar författarna på ett lättillgängligt sätt, i form av korta sagor, hundra olika kvinnor/tjejer som på något sätt varit eller är betydelsefulla. Bland annat får vi möta Malala Yousafzai, Jane Austen, Rosa Parks, Michelle Obama, Florence Nightingale, Marie Curie, Kate Sheppard, Anna Politkovskaya, Elizabeth I, Wang Zhenyi, Serena Williams och Astrid Lindgren.

Boken är intressant och lärorik, väldigt vacker och fylld av förebilder i form av otroliga kvinnor och tjejer. Självklart är den inte helt oproblematisk, ingenting är. Den är dock tillräckligt fantastisk för att jag ska kunna rekommendera den som gåva till alla barn och/eller vuxna du tänkt ge en present de närmaste åren.

Boken får 4,5 Venus-symboler av 5.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition, del 2

Vi är inne i årets nionde månad, så här kommer del 2 av min redovisning av vad jag läst i den finlandssvenska läsutmaningen hittills. Del 1 hittas här.

 

I maj var månadens utmaning att läsa poesi publicerat efter år 2002 och ur bibliotekets samlingar grävde jag fram Nina Hemmingssons Det var jag som kom hem till dig (2012), vilken helt klart hör till de mer intressanta diktsamlingar jag kommit i kontakt med. Jag är dock ganska ovan att läsa poesi och känner att jag borde läsa mer för att lära mig ta till mig texter i diktform.

I juni var det dags för en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag valde att läsa Maria Turtschaninoffs Maresi (2014), vilken mycket riktigt inte innehöll några drakar. Boken var lite annorlunda än jag väntat mig, men tillräckligt bra och intressant för att jag skulle plocka med mig också Naondel från bibliotekshyllan.

 

I juli gällde det att gräva fram en rysk klassiker på över 500 sidor. Jag letade med ljus och lykta efter en bok som dels skulle uppfylla de här kriterierna och dels ha någon slags feministisk vinkling (och gärna vara skriven av en kvinna), dock utan framgång. Slutligen bestämde jag mig för att tumma på sidantalet och läsa Alexandra Kollontajs klassiska novellsamling Arbetsbiens kärlek (1925). Jag har läst väldigt lite rysk litteratur (och överlag rätt lite äldre skönlitteratur) och det här var en ganska annorlunda läsupplevelse jämfört med vad jag är van vid. Dock måste jag väl erkänna att jag inte läst den till slut (ännu åtminstone). Livet är för kort för att hinna läsa alla bra böcker som finns, så när en bok inte längre känns motiverande har jag för vana att avsluta läsningen och börja med någon mer inspirerande (om det handlar om nöjesläsning vill säga).

I augusti var utmaningen att läsa en bok som en inte vill att andra ska se en läsa. Det här var den svåraste utmaningen hittills, eftersom jag för det mesta inte känner något behov av att dölja för människor vad jag läser. Slutligen konstaterade jag ändå att det som kanske passar bäst in på den här månadens utmaning är en bok som går emot vad jag själv tror och tycker om världen, alltså en bok som sticker ut helt ur mitt försök att ge läsutmaningen en feministisk touch. Därför bestämde jag mig för Pär Ströms Mansförtryck och kvinnovälde (2007). Boken ifrågasätter feminismen och den feministiska debatten, ofta på ett inte helt smidigt eller välunderbyggt sätt. Jag tycker det är hälsosamt att regelbundet läsa och konfronteras med åsikter och tankar som går emot ens egna, och tvingas stiga ut ur den egna bubblan för en stund, vilket den här boken verkligen tvingade mig att göra. Boken fick mig dock att fundera på motargument till olika antifeministiska påståenden som presenterades och fila lite mer på vissa andra av mina funderingar,  så sist och slutligen gav läsningen ändå en hel del, trots att boken i sig inte är något jag skulle rekommendera.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag emellanåt lägger upp bilder på och tankar om böcker jag läser.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition

Som jag nämnt tidigare deltar jag i den finlandssvenska läsutmaningen och har som mål att göra den så feministisk som möjligt. Hittills har det gått bra med feministvinkeln och när nu drygt en tredjedel av året har gått tänkte jag presentera vad jag läst hittills.

 

I januari var utmaningen att läsa en gul bok och jag bestämde mig för den gulaste bok jag hade i min bokhylla, nämligen essäsamlingen Män förklarar saker för mig (2015) av Rebecca Solnit. Boken innehåller nio olika essäer som alla kretsar kring teman som makt, våld och jämställdhet. Den första essän, ”Män förklarar saker för mig”, har blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades.

I februari skulle det läsas en bok som gör en upphetsad. Jag valde en bok som gjorde mig intellektuellt upphetsad (och förbannad), nämligen Maria Svelands Hatet: en bok om antifeminism (2013). Boken diskuterar antifeminism, samt hat mot kvinnor och feminister, och är tyvärr minst lika aktuell i dag som när den kom ut för fyra år sedan.

 

I mars var det dags att läsa en bok av en levande nobelpristagare och valet föll på Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012) om ryska kvinnor som stred i andra världskriget. Boken kändes emellanåt lite rörig och jag skulle kanske föredragit ett lite annat upplägg, men den var trots det absolut läsvärd. Berättelserna som lyfts fram i boken visar en annan sida av kriget än den som oftast ges plats och den känns som ett väldigt viktigt tillägg till all den krigslitteratur som finns.

April-utmaningen var en inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn och jag valde att läsa om en bok jag redan läst tidigare, trots att det är något jag väldigt sällan gör. Boken jag valde var Märta Tikkanens Män kan inte våldtas (1975), en av de första feministiska böckerna jag läste. Romanen handlar om Tova Randers som blir våldtagen och bestämmer sig för att våldta förövaren och anmäla sig själv till polisen. Boken väckte hetsiga diskussioner när den kom ut på 70-talet och har sedan dess blivit en feministisk klassiker, som fortfarande är väldigt läsvärd.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag (ibland) lägger upp bilder på böcker jag läser, eller så kan ni lusläsa listan som finns längst ner i högra sidospalten här på bloggen.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 3

Jag började i höstas en serie med boktips på lätt feministisk litteratur och här kommer den tredje delen (de två tidigare hittas här och här). Tredje boktipset för den unga feministen eller soon-to-be-feministen är Livet och patriarkatet (2016) skriven av Peppe Öhman.

”Feminism – så här funkar det” skriver förlaget om boken och det är just vad den är, en lättläst och lättsmält bok om feminism. Den är grundläggande och tar upp olika aspekter av feminismen på ett sätt som är begripligt också för den som inte alls är bekant med feminismen sedan tidigare. Boken passar därför utmärkt till den som är i början av sitt feministiska uppvaknande eller ännu inte riktigt förstått grejen med feminism. För en som redan varit med en tid i den feministiska svängen, och har koll på det mest grundläggande, bidrar boken knappast med så mycket ny information, men är ändå en intressant läsupplevelse.

Olika teman som tas upp i boken är bland annat olika relevanta begrepp (som patriarkat och cis-person), arbetsliv, löneskillnader och oavlönat arbete, jämställdheten som ”gått för långt”, olika förutsättningar trots lagstiftning om jämställdhet, mäns våld, skuld, sexism, samt rätt mycket om jämställdhet i olikkönade förhållanden med och utan barn, familjeliv och föräldraledighet. I boken presenteras och besvaras olika feminism-relaterade frågor människor ställt på författarens blogg, och läsare får ta del av lite statistik en kan ha nytta av i debatten om jämställdhet. Utöver det här delar Öhman även med sig av en del personliga exempel och egna erfarenheter, för att belysa olika problem och frågeställningar.

Boken är skriven ur ett vitt cisheteroperspektiv och kunde eventuellt varit lite mer inkluderande av till exempel icke-vita, icke-heterosexuella och så vidare, men eftersom Öhman i början av boken positionerar sig och berättar att hon kommer att skriva ur just ett vitt cisheteroperspektiv är en som läsare redan från början medveten om vad som gäller. Samtidigt är det ju också bra att, just som Öhman gör, inte skriva för mycket om en kamp en själv inte har tolkningsföreträde inom och på så sätt undvika att ta talutrymme från dem som har.

Om en är inne på det där med att ge presenter åt människor i sin närhet är det här ett utmärkt presenttips till kompisen som ibland drar höhö:iga skämt om kvinnan i köket, till släktingen som tycker att feministerna ska sluta göra barn könlösa, eller varför inte till den som redan är bekant med feminismen och helt enkelt bara behöver lite mer feminist-pepp i vardagen och bokhyllan. Hur som helst, en mycket bra bok för att introducera feminismen eller ge nyblivna feminister lite mer kött på benen.

Boken får 4 patriarkat-krossar-hammare av 5.

#fisvläsutmaningen2017

Eftersom jag älskar att läsa hoppade jag självklart på den finlandssvenska läsutmaningen (och sju andra läsutmaningar) i början av året. Jag tänkte dessutom, så långt det går, försöka lägga en feministisk prägel på utmaningen. I januari skulle det läsas en gul bok, och jag valde den gulaste bok jag hittade i min bokhylla, nämligen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit.

Boken är en essäsamling som behandlar teman som makt, våld och jämställdhet. Den börjar med den hyllade ”Män förklarar saker för mig”, som blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades. Därefter följer åtta andra essäer på olika teman, men vilka alla mer eller mindre kretsar kring just makt, våld och jämställdhet. Solnit väver smidigt ihop det lilla med det stora och presenterar gott om exempel och statistik. Essäsamlingen var en intressant och givande läsupplevelse, och trots att jag emellanåt tappade tråden lite (det kan eventuellt ha berott på trötthet), rekommenderar jag den verkligen!

Transgender Awareness Month

Den 20 november uppmärksammas Transgender Day of Remembrance för att lyfta fram det våld som drabbar transpersoner och minnas transpersoner som blivit mördade i hatbrott under året. För att uppmärksamma transfrågor ordnas under november även Transgender Awareness Month och Transgender Awareness Week på olika håll i världen. Här i Finland ordnas den här veckan (14-20 november) Trans Helsinki, där transfrågor lyfts genom seminarier och föreläsningar, och olika träffar ordnas specifikt för transpersoner och deras anhöriga.

I stället för att skriva desto mer om ämnet tänker jag ge er ett tips på en läsvärd bok, nämligen I mitt namn : en bok om att vara trans (2016) av Moa-Lina Olbers Croall. Boken är skriven för ungdomar som funderar över sin könsidentitet, men passar också bra åt anhöriga och bekanta till transpersoner, skolpersonal eller vem som helst som vill få lite bättre förståelse för vad trans* egentligen är. Boken introducerar trans* som begrepp och förklarar vad det innebär på ett lättförståeligt och tydligt sätt. Den innehåller också bok- och filmtips, samt en ordlista med transrelaterade begrepp. Det kanske viktigaste i boken är ändå alla de berättelser där (främst unga) transpersoner själva får komma till tals och berätta om sina egna erfarenheter och tankar. Läs den.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 2

Det är dags för boktips nummer två för den unga feministen. Första boktipset i serien var Feminism pågår och nästa ut är Ja jag har mens, hurså? (2015) av Clara Henry. Det här är en bok som riktar sig till livmoderbärare i tonåren, men den kan även passa för (lite) yngre såväl som äldre läsare. Den kan dessutom vara riktigt bra och lärorik att läsa också för personer utan livmoder.

Boken handlar som namnet antyder om mens. Teman den tar upp är bland annat mensdebuten, mensrelaterade ord, myter, fakta, skydd, PMS, mensvärk och endometrios, menshistoria och -tabun, mens och feminism, kropp och kroppsbehåring, sex och mens, samt mensrelaterade lifehacks. Stora plus med boken är att den inte stärker tvåkönsnormen, vilket tyvärr ofta är fallet när mens diskuteras, och att den tar upp och förklarar vad sjukdomen endometrios är, något jag saknat i många andra informerande böcker och texter om mens.

Boken är skriven med rätt mycket attityd och en del svordomar här och där. Språket ligger väldigt nära talspråk och texten är luftig och lättsam med mycket humor. Det känns väldigt tydligt att målgruppen är tonåringar, men som jag redan nämnde tvivlar jag inte på att också läsare i andra åldrar kan få ut något av boken.

Den här boken är mensaktivism i en rosa förpackning och får betyget 4 av 5 menskoppar.