julkalender – lucka 23

Diskriminerande jargong: Då folk i ens närhet kommenterar annat folk på ett rasistiskt/sexistiskt/annat diskriminerande eller nedlåtande sätt. ”Just typiskt kvinnor att…”, ”Det var en tattare som…”, ”Det är så gay att…” osv. Eller dessa eländiga skämt på någon annans bekostnad. När gäller det att säga ifrån och finns det gånger då det bara är bättre att vara tyst? Hur ska en komma förbi känslan av att vara en glädjeförstörare för att en inte skrattar med? (Eller hur ska en hantera sig själv om en trots allt skrattar med för att en inte orkar ta upp kampen just där och då?) Allt sånt!

Alltså, det här är knepigt. Jag har själv väldigt svårt att veta hur jag ska bete mig i liknande situationer. Eller egentligen vet jag precis hur jag skulle vilja bete mig (= säga ifrån), men jag är aningen konflikträdd och tar väldigt sällan fighten när det gäller människor jag inte känner så bra (det är betydligt lättare för mig att säga ifrån om jag känner personen ifråga bra).

Jag kommer inte riktigt ifrån känslan av att vara en riktig killjoy när jag förbittrar mig på någons ”jätteroliga” skämt och påpekar varför det nu inte är så himla roligt eller okej. Det här gör att jag ofta håller mig från att kommentera, för att jag inte orkar vara den som dödar stämningen. Trots att jag inte alltid säger emot brukar jag ändå undvika att skratta med om ett skämt eller en kommentar ger dålig smak i munnen, och istället hålla mig väldigt neutral (vilket i sig förstås ändå gör mig delaktig, precis som att de som tittar på utan att ingripa när någon blir mobbad också är delaktiga i mobbningen). Om man ändå skrattar med ibland för att man faktiskt inte orkar ta debatten just då, tycker jag inte att man ska ta det så hårt. Ingen kan stå på barrikaderna precis hela tiden och det är okej.

Hur man kommer förbi känslan av att vara en glädjedödare om man inte skrattar med kan jag av tidigare nämnda anledning inte ge något riktigt bra svar på. Men man kan iallafall försöka tänka på det viset att man visserligen är en glädjedödare, men en sådan som dödar glädjen för någon som i sin tur kanske är en lite värre glädjedödare (as in skämtar/säger idiotiska saker om någon mer utsatt grupp människor), vilket kanske gör att det känns aningen lättare att vara den där bitterfittan.

När gäller det att vara tyst och när det gäller att säga ifrån då? En sak har jag åtminstone lärt mig och det är att det oftast är ganska meningslöst att säga ifrån och försöka argumentera när man befinner sig i en situation där alkohol intas och den som hävt ur sig ett mindre ok skämt eller kommentar troligen redan intagit en hel del. Det här har jag försökt göra otaliga gånger och det leder så gott som alltid bara till argumenterande runt i cirklar och att personen ifråga verkligen inte kan (eller vill) förstå vad man menar, vilket i sin tur leder till en otrolig frustration = not worth it. När det istället handlar om mer nyktra situationer tycker jag det oftast kan vara värt att ifrågasätta, om man bara orkar. Speciellt om personen som uttryckt sig dåligt är någon man känner bra och annars också kan diskutera (och inte bara prata) med, eller om det gäller en väldigt privilegad person som ofta häver ur sig väldigt dumma saker.

Och kort angående hur man kan bemöta kränkande skämt eller kommentarer: Att ifrågasätta kommentaren på ett sakligt sätt (utan att anklaga), genom att till exempel fråga vad personen egentligen menar med att någon är … (sätt in valfritt ord), eller varför hen säger/tycker så, vad hen baserar sin kommentar på och så vidare. Och förklara varför det är problematisk.

Annonser

julkalender – lucka 22

Härskartekniker: Vad de är, hur de ser ut och framför allt – hur en kan bemöta dem. Vad är bra sätt att komma runt dem, och också – hur bli medveten om när en själv använder dem? Som på många sätt privilegierad människa är jag rädd att jag utnyttjar härskartekniker utan att jag vill det.

Härskartekniker kan se ut på väldigt många olika sätt men är alla manipulativa sätt människor agerar för att bibehålla sin maktposition över någon annan. De som brukar räknas till de klassiska härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering och våld eller hot om våld. Utöver dessa finns det också en rad andra härskartekniker (till exempel projiceringsmetoden, komplimangmetoden och hierarkimetodien), men jag tänkte bara diskutera de sju klassiska.

Osynliggörande går ut på att få någon att känna sig obetydlig. Det kan ta sig uttryck till exempel genom att man konstant avbryter när någon försöker prata, undviker att lyssna och istället håller på med något helt annat när en person pratar, eller att man helt undviker att presentera en viss person eller nämna denne vid namn (alternativ använda fel namn). Osynliggörande bör bemötas genast med att man kräver sin plats, till exempel genom att uppmärksamma de andra på att man finns och att man gärna ser att de lyssnar till vad man har att säga, eller genom att ifrågasätta deras agerande (helst inte på ett anklagande sätt eftersom det kan göra att de går in i försvarsställning och situationen förvärras).

Förlöjligande handlar precis som det låter om att förlöjliga en person och göra sig rolig på dennes bekostnad, till exempel genom att dra nedlåtande skämt om personens kön. Hit hör också kommentarer som är avsedda att förminska personen ifråga, till exempel genom typiska ”lilla gumman”-kommentarer eller genom att prata till denne som om hen vore ett barn. Om man blir utsatt för förlöjligande är det viktigt att inte falla in i rollen och bli sådär fånig eller barnslig motparten försöker framställa en som. Istället gäller det att stå på sig och ifrågasätta vad hen riktigt menar med det hen säger. I den här situationen är det möjligt, till och med ganska troligt, att ens ifrågasättande kommer att mötas av något i stil med ”vad synd att du tolkade det så”, vilket är ett försök att flytta över skulden. Här gäller det att inte falla för det heller, utan hålla fast vid att det inte är ens tolkning av kommentaren som är det viktiga utan snarare vad personen ifråga hade för mening med den.

Undanhållande av information innebär att på olika sätt hindra en person eller grupp att ta del av information som hen har rätt till. Ett klassiskt exempel på undanhållande av information är när beslut inom ett företag diskuteras på inofficiella träffar som bastukvällar eller after work, där alla som borde vara med och fatta beslutet inte är närvarande. Istället för att bara acceptera att man inte fått informationen, eller att beslut praktiskt taget fattats utan att man varit närvarande trots att man borde, bör man ifrågasätta. Ifrågasätta varför informationen inte kommit fram och be att bli uppdaterad om vad som diskuterats när man inte varit närvarande.

Dubbelbestraffning är när det framställs som fel vad en person än gör. Damned if you do, damned if you don’t. Exempelvis att någon som satsar på karriären försummar familjen, men ifall hen är hemma med barnen saknar hen gnista och ambitioner. Här gäller det kanske främst att själv veta vad man vill, var ens egna prioriteringar ligger och hålla fast vid dem för att inte falla för någon annans manipulativa agerande och bli osäker i sitt eget handlande. Ifrågasätt och förklara.

Påförande av skuld och skam går ut på att få någon att må dåligt och känna sig skyldig för något som kanske inte ens har med personen ifråga att göra. Det kan också handla om att försöka få något bra en person gjort att verka dåligt och på så sätt skapa skuldkänslor hos personen ifråga. Ofta är den här härskartekniken en kombination av en eller flera av de ovannämnda. När man utsätts för påförande av skuld och skam kan det ofta vara svårt att ens identifiera det som en härskarteknik, eftersom känslorna kommer inifrån (trots att de blivit påförda utifrån). Det är viktigt att ta sig en funderare över huruvida man har något att känna skuld eller skam över eller inte, och om fallet inte är så och det handlar om en härskarteknik, gäller det att inte ta någon skit för något som inte har med en själv att göra. Också här är det bra att ifrågasätta den andra personens agerande.

Objektifiering är när fokus läggs vid en persons utseende snarare än dennes förmågor eller egenskaper. Det kan till exempel handla om att någon kommentera personens kropp, trots att det inte överhuvudtaget har något med saken att göra, och på så sätt drar bort fokus från det personen försöker säga. För att bemöta den här härskartekniken bör man uppmärksamma att personen ifråga använder sig av objektifiering och att det inte uppskattas.

Våld eller hot om våld går precis som det låter ut på att genom våld eller hot om våld utöva makt över någon för att få sin egen vilja igenom. Ofta kan det också räcka med svaga antydningar om att möjligheten för våld finns ifall det inte går som man vill. Hur man bäst bemöter den här härskartekniken är lite svårt att säga, eftersom det kan bero så mycket på från situation till situation.

Överlag när man ska bemöta härskartekniker är det viktigt att hålla sig lugn och inte blir arg eller tappa kontrollen, eftersom det spelar den som utövar härskartekniken i händerna. Att lugnt och sakligt ifrågasätta den andra personens (eller personernas) agerande är något som borde fungera ganska bra i de flesta situationer.

För att bli medveten om ifall (och isåfall när) man själv använder sig av härskartekniker tror jag det bästa tipset är att sätta sig ordentligt in i vad härskartekniker går ut på och olika sätt de tar sig uttryck, för att lära sig att känna igen dem. Det är svårt att lägga märke till när man själv använder sig av härskartekniker, kanske främst därför att man inte vill se sig själv som en sån person som tar till dylika manipulativa metoder och att det då är lättare att bara ignorera dem. De gånger jag kommer på mig själv med att mer eller mindre omedvetet använda mig av någon härskarteknik, försöker jag istället kompensera vad jag gör åt andra hållet. Till exempel om jag kommer på mig själv med att använda mig av osynliggörande och prata över någon annan, försöker jag bromsa mig själv och lyssna istället (oberoende hur intressant mitt eget babbel var).

Sedan är det värt att komma ihåg att allt som vid första anblicken ser ut som härskartekniker inte alltid behöver vara det. Vi är alla människor, och misstag och klåperier sker, så att någon glömmer att bjuda in en till ett möte man borde delta i, eller att någon annan använder fel namn om en, det behöver inte nödvändigtvis vara manipulativa sätt för dem att utöva makt över en, istället kan det handla om helt ärliga misstag. Men ser det ut som en härskarteknik, är det nog också väldigt ofta just det. 

julkalender – lucka 15

Vad är okej att skämta om enligt dig och var tror du i allmänhet att gränsen går för vad som är okej att skämta om ? Ska man behöva ta i beaktande att det finns en viss sannolikhet att någon kan ta illa upp ? Är det inte lättare att vara en genuin person och bete sig likadant med alla och så ber man om ursäkt om någon tar illa upp ?

Jag tycker i regel inte att det är okej att skämta om marginaliserade och utsatta grupper man själv inte tillhör, till exempel att som heterosexuell dra bögskämt eller att som person utan funktionsnedsättning skämta om rullstolsburna eller personer med CP-skada. Jag tycker inte heller det är helt ok att skoja om grova våldsbrott eller dylikt, typ skämt om pedofili, våldtäkt eller misshandel. Dock är det nog ändå så att huruvida ett skämt är okej eller inte beror väldigt mycket på kontext, ton och vilket sätt man skämtar på, allt är inte svartvitt.

Jag tycker också att gränsen för vad som är okej att skämta om beror väldigt mycket på vem man skämtar med, ifall det är personer man känner eller om det handlar om främlingar. Befinner man sig i ett sällskap där alla känner varandra bra, vet varandras värderingar och så vidare, då tror jag också att det är mer okej att skämta om ”förbjudna” ämnen. Befinner man sig å andra sidan i en grupp med helt eller halvt okända personer anser jag nog att man bör vara lite försiktig med vad man skämtar om, för att inte trampa någon ordentligt på tårna.

Var gränsen i allmänhet går vågar jag dock inte uttala mig om, hurdana skämt som är okej varierar så otroligt mycket från person till person.

Så, borde man ta i beaktande att någon kan ta illa upp av ens skämt? Jag tycker absolut att man ska ta i beaktande att någon kan bli illa berörd och börja må dåligt av det man skojar om, istället för att bara skämta på och kanske trampa någon rejält på tårna. Det är kanske lättare för en själv att bete sig likadant mot alla och sedan be om ursäkt ifall någon tar illa upp, men måste man alltid ta den lättaste vägen till och med om det skadar andra?

Ta som exempel skämt som rör ämnet våldtäkt. För en person som tidigare i livet blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan dylika skämt vara riktiga triggers, vilka kan leda till allt från obehagskänslor till ordentliga ångestattacker. Väger då faktiskt ens egen ”rätt” att få skämta om vad man vill tyngre än en annan persons psykiska välmående?

Det är såklart omöjligt att veta vad olika personer tar illa upp av och hurdana skämt som får en viss person att må dåligt. Dock tycker jag att man kanske kan tänka över en eller två gånger om det skämt man tänker dra innehåller sådana faktorer som lätt kan göra att någon tar illa upp (till exempel skämt om våld, mörkhyade, HBTQ-personer eller människor med funktionsnedsättningar) och isåfall kanske skippa det helt.

julkalender – lucka 3

Kan man lära gamla hundar sitta? Borde vi alltså strunta i att försöka öka toleransen hos äldre generationer och istället fokusera all vår energi på att göra kommande generationer så toleranta och öppna för olikheter som möjligt?

Jag tror absolut att man kan lära gamla hundar sitta, även om det i vissa fall kanske kan ta lite längre tid att övertyga dem om att just sitta är en hemskt bra idé. Hur som helst tror jag det alltid är värt att försöka få också de äldre generationerna med på tåget. Det kan också vara värt att komma ihåg att trots att de som är åldringar idag växt upp i en annan tid, med andra värderingar och ett annorlunda samhällsklimat, betyder det inte i sig att de automatiskt är hemskt konservativa eller trångsynta. Vem vet, de kan ju vara riktigt ivriga.

Dock återstår ju ändå det faktum att de äldre generationerna börjar vara på livets slutraka, medan den yngsta generationen (förhoppningsvis) ännu har ett långt liv framför sig där de kommer att möta alla möjliga slags människor. Sett ur det perspektivet är det ju kanske viktigare att (om man nu måste välja) lägga energin på de yngre. Men måste man faktiskt välja? Det bästa är väl nog ändå att jobba på flera fronter.

julkalender – lucka 1

Jag vill gärna veta 10 funfacts om dig som de flesta kanske inte vet om dig :)

Måste erkänna att det här var svårare än jag trodde det skulle vara att svara på, men here we go!

1. Utöver Sims har jag en besatthet för strategispelet Age of Empires. Har någon gång när jag var ung och dum spelat tills jag kräktes.

2. Jag förstår inte hur folk klarar av att organisera sina liv med hjälp av en elektronisk kalender (typ i telefonen). Själv är jag så gammaldags att jag behöver en fysisk kalender jag kan skriva i med en riktig penna.

3. Jag har tvingats begränsa mitt chipsätande till tre dagar i veckan (fredag-söndag). Annars skulle jag troligen leva på det.

4. Jag klipper mitt eget hår (tar ibland hjälp av någon (oftast ofrivillig) närstående för att fixa till knepiga ställen).

5. Jag skulle gärna vara med i ett band trots att jag inte bara är hemskt omusikalisk utan också har en (stor) släng av scenskräck.

6. Katter är det enda djur jag tycker om. Allt som är mindre än en katt är obehagligt och allt som är större är skrämmande.

7. Jag har ett favoritställe att pulka på. Det är ett gammalt sandtag fullt av träd, buskar och skit som till exempel en gammal bil som ligger på taket. Väldigt barnvänligt ställe.

8. Jag går i sömnen med jämna mellanrum. Och organiserar, tydligen (i höstas hade jag till exempel två nätter i rad flyttat om sakerna på mitt skrivbord).

9. I början av tonåren (omkring 14-15) skrev jag en roman på lite över 170 sidor. Den ligger i någon gömma hemma hos föräldrarna och kommer aldrig att bli utgiven.

10. När jag vill tömma hjärnan på seriösa tankar brukar jag titta på (romantiska) Hollywood-komedier.

19 november

Hej alla ni män som lipar ögonen ur er 8 mars, hur har ni uppmärksammat internationella mansdagenKanske lyft fram positiva manliga förebilder? Diskuterat mäns psykiska hälsa? Förbättrat relationen mellan könen? Försökt skapa en säkrare och bättre värld där alla kan känna sig trygga? Något…?

frivillig enkelhet är ett privilegium

Jag har tänkt lite på det här med frivillig enkelhet och är medveten om att hela idén kan ses som lite problematisk ur ett klassperspektiv.

En frivilligt vald enkelhet är något som inte är möjligt för alla. För många är en enkel livsstil med bara det nödvändigaste inget självvalt, utan något påtvingat man måste finna sig i på grund av olika omständigheter. Att inte ha råd eller möjlighet att skaffa mer än det man absolut behöver, och ibland inte ens det, är inget jag vill romantisera eller försöka vända till något positivt. Det är och förblir förjävligt att en stor mängd människor tvingas leva i fattigdom eller på svältgränsen.

Med det här inlägget vill jag bara säga att jag är medveten om att jag själv är privilegad i det här avseendet. Jag är privilegad som har så mycket pengar att röra mig med att jag klarar vardagen utan att vända på varenda slant. Även om jag inte har pengar i överflöd och kan gå ut och köpa vad som helst när som helst, är jag privilegad som har så att jag klarar mig och till och med utan problem kan rensa bort saker ur mitt hem. Det är inte möjligt för alla och det är jag medveten om. Frivilligt vald enkelhet är ett privilegium.

Det här inlägget har också publicerats på min andra blogg

studielivets baksida

Maria skrev i förra veckan ett inlägg om de varje år så hypade gulisintagningarna där nya studerande vid högskolorna introduceras till studierna genom ett evenemang genomsyrat av alkohol. Mer konkret handlar hennes inlägg om den återkommande programpunkten klädstrecket, där lagen ska klä av sig så mycket de vågar för att göra repet av kläder så långt som möjligt.

Dylika evenemang och ”skojiga händelser” gör ibland att jag får en klump i halsen när jag tänker på det som hör studielivet till. Jag antar att det är meningen att allt det här ska vara roligt. Jag antar också att det är just det för dem som planerar det hela. Att dessa människor inte ser några problem i att själva behöva göra sakerna de brainstormat fram och därför inte heller kan förstå att andra kan se samma saker som väldigt besvärande eller till och med riktigt obehagliga.

Men grejen är ju att alla människor inte är likadana. Alla har inte fungerande kroppar som kan göra vad som helst utan problem. Alla är inte bekväma att visa upp sina kroppar i hemskt lite kläder. Alla mår inte bra av att få all uppmärksamhet riktad mot sig själva. Alla är inte okej med att vara närgångna med folk de inte känner. Alla tycker inte att det är roligt med kränkande snapsvisor eller lekar. Och alla är inte tillräckligt starka som personer för att klara av att stå emot när grupptrycket kommer som en svallvåg emot en.

Det här betyder ändå inte att man för den skull inte skulle vilja delta i det som händer utanför studierna och ha roligt med såväl gamla som nya vänner. Man kan ändå ha en önskan om att få vara med i gemenskapen, utan att behöva känna att ens gränser kränks och att någon/något inkräktar på ens bekvämlighetszon. Man måste kunna delta i evenemang som hör studielivet till utan att ständigt känna rädsla för att det kommer att innebära något man inte mår bra av.

Istället för att fokusera på förnedring och tassa farligt nära gränsen för vad som är smakligt och vad som absolut inte är det, försök istället sträva efter att människor ska ha roligt. På riktigt. Roligt utan att det är på någons bekostnad och utan att det bara är dem som är mest våghalsiga och säkra i sig själva som skrattar. Studielivets roliga ska inte vara exklusivt för just dem.

PS. Jag är nog medveten om att det som tur också finns evenemang och föreningsliv vars tyngdpunkt och fokus ligger på något helt annat än vad som beskrivits i inlägget.