share the happiness – läsarberättelse

April 2010. Uppsala Konsert- och kongresscentrum. Halvslaskig vår när jag och två av mina då bästa vänner (jag var sjutton, de fortfarande sexton) åkte de nära åttio milen för att under tre dagar delta i Uppcon, det numera nedlagda östasiatiska kulturkonventet. Under dag två ägde den stora cosplaytävlingen rum, och dagen till ära gick jag omkring fullt utklädd till L från serien Death Note. Svart trassligt hår, mörka skuggor under ögonen, löst sittande kläder. Efter själva tävlingen hade jag tappat bort mina kompisar och bestämde mig för att vänta vid en av rulltrapporna, där jag sedan blev uppfångad av en väldigt utåtriktad och sprallig tjej, något år yngre än jag själv.
 
Jag har alltid varit extremt inåtvänd och alltid blivit nervös bland nya människor, men på ett sådant där konvent smälter jag så väl in bland alla andra – Det finns inga välspacklade fasader, bara folk som träffas för att möta jämlikar och ser personerna istället för ytan. Jag är biologiskt sett kvinna och de flesta ser mig som kvinna, men jag anser mig varken passa in som kvinna eller man. Dessutom ser jag människor som just människor, inte som män och kvinnor indelade i två väldigt separata fack.
 
I vilket fall hade hon samlat ihop ett mindre Death Note-gäng, men höll sig lite avsides tillsammans med mig. Jag var livrädd, lättad och glad på samma gång. Livrädd för att jag inte visste vad hon hade tänkt göra, lättad att ha någon att fördriva tiden med och glad för att hon kunde se något annat än ett asocialt missfoster i mig. Det enda ledde till det andra, och det slutade med att vi utbytte kramar, kyssar och pratade om hur fan vi skulle hålla kontakten. (Jag bor längst upp i Västerbotten, hon kring Vänern.) Ingen i omgivningen reagerade på oss, och i ärlighetens namn ägnade jag inte en tanke åt att vårt beteende skulle klassas som äckligt och oanständigt på min hemort.
 
Vi har inte kontakt i dag (av flera olika anledningar), men jag ångrar inte att det hände. För en gångs skull kunde jag bejaka mig själv utan att behöva tänka på konsekvenserna, och hade det inte varit för henne, hade jag varit en erfarenhet fattigare. Ungefär där och då fick jag bekräftat att jag kan få sådana där trevliga känslor för både tjejer och killar – Att det i slutändan är personligheten, och inget annat än vad personen får mig att känna, som spelar roll.
 
Hur mina föräldrar reagerade?
Pappa: ”Ja’ säg int’ ommä! Så länge du är glad.”
Mamma: ”Jaa, Jonas och Mark har ju faktiskt barn.”
– Schniffen
Annonser

En reaktion till “share the happiness – läsarberättelse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s