om hår

Lina på bloggen Stumpans Corner har skrivit om sin inställning till hår och att hon inte kan ha ”vuxenhår” utan föredrar sitt My Little Pony-hår i roliga färger. Jag känner så hemskt bra igen mig i beskrivningen av att inte ta sitt hår alltför allvarligt, utan kunna experimentera och testa på olika saker och ha inställningen att det alltid går att raka bort ifall det skiter sig. Det är ju ändå hår, så det växer ut igen.

Sedan några månader tillbaka tappar jag hår. Jag vet inte om det är ett symptom på min sjukdom eller en biverkning av mina mediciner. Jag vet inte vad det beror på, hur länge det tänker fortsätta eller om håret kommer att växa ut igen. Det jag vet är att jag tappar betydligt större mängder hår än vad jag tidigare gjort och det känns obehagligt. När jag samlar ihop det längre håret i nacken lämnar jag med ett tiotal hårstrån i handen. När jag duschar är golvsilen full av långa mörka hårstrån. När jag sätter upp håret i hästsvans är den nästan hälften tunnare än den brukar vara. När jag tittar mig i spegeln ser jag små kala fläckar skymta här och där.

Jag har alltid haft mycket och tjockt hår, som dessutom vuxit väldigt snabbt. De senaste åren har jag haft rakat sidorna av huvudet och utan problem kunnat dölja inte bara ena, utan båda, sidorna med det kvarvarande håret om jag önskat. Att plötsligt märka att något jag bara tagit för givet kanske inte alls är så självklart after all är ganska ångestfyllt.

Mitt hår har fram till för några månader sedan inte varit så big deal, bara något som funnits där för mig att leka och experimentera med. Nu känns det plötsligt helt annorlunda. Nu när det inte längre är jag som styr (eller överhuvudtaget har någon kontroll) över vad som händer med mitt hår är det plötsligt en väldigt big deal.

Annonser

kuukuppikuu 2014

Under november pågår ett Facebook-evenemang som heter ”Kuukuppikuu 2014” och går ut på att sprida ordet om menskoppen. Därför kommer nu ännu en gång ett inlägg om den här fantastiska uppfinningen.

Om jag inte minns helt fel är det drygt åtta år sedan jag köpte min första menskopp och oj(!) vilken bra investering det var. Att slippa böket, obehaget och framförallt lukten av (använda) engångsmensskydd kändes som en otrolig befrielse. Att koppen i längden dessutom blir otroligt förmånlig och inte varje månad fortsätter att göra ett hål i plånboken är ett väldigt stort plus.

Eftersom jag redan tidigare skrivit två ganska informerande inlägg om koppen tänker jag inte orda desto mer om hur den fungerar, utan slussa er vidare till dem istället:

”Det stora menskopps-inlägget”

”Menskoppen är ett billigt, miljö- och slemhinnevänligt alternativ till de engångsmensskydd som säljs för dyra pengar i butiken. Den ser ut som en liten äggkopp, är gjord i silikon (eller annat gummiaktigt material), samlar upp 15-30 milliliter blod (beroende på modell) innan den behöver tömas och kan återanvändas i upp till tio år.”

”Läcker menskoppen?”

”Den kanske vanligaste funderingen gällande menskoppar verkar handla om huruvida de faktiskt håller tätt. Svaret är ja, de håller tätt tack vare det vakuum som bildas när man lägger in och vecklar ut den. En vän jämförde den med en sugkopp man lägger på väggen. När den sitter där den sitter slipper ingenting varken ut eller in, och den är också svår att rubba utan att släppa ut suget.”

Någon annan som blivit frälst av koppen är Maria, vars inlägg ni kan läsa här.

endometrios är inte vanlig mensvärk

Hej på er. Vi ska prata om endometrios idag igen.

Endometrios är inte ”bara lite mensvärk”. Endometrios och mensvärk (dysmenorré) är inte synonymer. Endometrios kan ofta ge som symptom väldigt svår mensvärk, men mensvärk i sig är inte detsamma som endometrios. När vi nu har det utrett, kan vi då komma överens om att sluta jämställa sjukdomen endometrios med mensvärk, för det handlar om två helt olika saker.

Mensvärk utan någon bakomliggande orsak (primär dysmenorré) beror på sammandragningar i livmodern och drabbar ungefär varannan ung kvinna i någon mån, det brukar dock avta efter en graviditet eller när kvinnan är i 30-års åldern. Det behandlas oftast med motion, värmedyna, receptfria läkemedel, p-piller eller med starkare receptbelagda läkemedel.

Endometrios är en kronisk sjukdom som drabbar ungefär en tiondel av alla kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen innebär att rester av livmoderslemhinnan vandrar bakåt ut i bukhålan till exempelvis äggstockar och där bildar endometrioshärdar, vilka blöder i samband med mens och orsakar en inflammation. Vissa som är drabbade av endometrios har inga besvär av sjukdomen, men de flesta har symptom i olika hög grad. Till symptomen hör bland annat kraftig mensvärk (sekundär dysmenorré), långa eller rikliga blödningar, smärta vid penetrerande samlag, smärta i samband med avföring eller urinering, tarmbesvär, kronisk trötthet, illamående, diffusa buksmärtor, smärtor ut i benen eller korsryggen samt svårigheter att bli gravid.

Behandling av endometrios riktar in sig på att lindra besvären och förhindra att det kommer nya härdar. Detta görs genom hormonbehandlingar där man strävar efter att sänka östrogennivåerna (med till exempel p-piller, gulkroppshormon eller GnRH-agonister, som sätter ens kropp i ett så kallat falskt klimakterium), operation via titthål eller snitt för att ta bort synliga endometrioshärdar, samt behandling med smärtlindrande mediciner (ofta NSAID-preparat, innehållande till exempel ibuprofen eller naproxen).

Sjukdomen endometrios är något helt annat än vanlig mensvärk (även om den senare också kan vara besvärlig), så snälla sätt inte likhetstecken mellan dem, det förringar all den smärta och de problem kvinnor med endometrios genomlider.

hur en depression förföljer en inom vården

Psykisk ohälsa och vården är på tapeten igen i och med Spotlight-avsnittet ”Blöd så får du hjälp” (vilket kan ses här i tre veckor ännu). Avsnittet handlar om hur mentalvården sviker unga med psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är så oerhört viktigt att diskutera fick avsnittet (och dagens händelser) mig tillräckligt motiverad för att ta upp något jag tänkt på en lång tid, nämligen bemötandet inom vården efter en period av psykisk ohälsa.

För fyra år sedan var jag ordentligt deprimerad. Jag var sjukskriven över ett halvår och låg mest hemma i sängen och stirrade in i väggen. Jag hade täta kontakter med sjukvården om såväl mediciner som terapi. På det stora hela är jag inte missnöjd med den vård och det bemötande jag fick, men jag minns ett antal möten med vården som var allt annat än gemytliga och vissa av dem rent ut sagt förjävliga. Sakta men säkert kom jag åtminstone ur min depression, något vården inte verkar ha gjort. Perioden jag var deprimerad är något som numera förföljer mig i alla kontakter jag har med sjukvården.

På läkarmottagningen möts jag av hummanden och frågor om hur min depression riktigt började, hur jag tyckte de antidepressiva läkemedlen hjälpte mig och om jag har övervägt att börja med medicinen igen. Det spelar ingen roll varför jag besöker mottagningen, det här är något av en standardgenomgång.

Efter läkarbesöken brukar journalanteckningen börja med frasen ”23-årig kvinna med depressionsbakgrund”, oberoende vad mitt ärende har varit.

Mina magproblem jag sökte hjälp för ifjol avfärdades som psykosomatiska och jag uppmanades äta antidepressiva för att de skulle bli bättre. Magproblemen visade sig vara den kroniska sjukdomen endometrios.

Idag besökte jag akuten på hälsovårdscentralen eftersom min armbåge inte fungerat att sträcka ut på över en vecka. När jag kallades in till läkaren tryckte hen ett BDI självskattningsformulär (ganska standard för att bedöma var på depressionsskalan en patient befinner sig, består av 21 frågor graderade från 0 till 3 poäng och tar upp allt från självmordstankar till sexlust) i handen på mig och bad mig fylla i. Läkaren förhörde mig om depressionen jag hade fyra år tidigare, frågade trevande frågor om möjliga förträngda trauman i barndomen och pratade om kopplingen mellan det psykiska och det fysiska välmåendet. Låt mig nu påminna er om att det var en krånglande armbåge jag sökte hjälp för.

Läkarna verkar se den depressiva perioden i mitt liv som en enkel förklaring till andra problem. Den blir en orsak de kan peka på när de inte är tillräckligt intresserade för att söka efter en annan. Den blir till en genväg, en nödlösning när de kollat blodbilden och CRP och inte hittat något avvikande. Den blir en diagnos de redan ställt innan jag kommit innanför dörren.

Jag vill absolut inte avskräcka någon som mår dåligt från att söka hjälp. Verkligen inte. Snälla, sök hjälp om du inte mår bra, istället för att låta allt gå för långt så att det till sist bara finns ett enda slutgiltigt alternativ kvar. Det finns (trots allt) hjälp att få, även om den ibland tyvärr sitter väldigt långt inne. Undvik inte att ta kontakt med vården på grund av det bemötande någon annan fått, du kan komma till någon som inget hellre vill än att hjälpa dig.

Vad jag däremot vill är att försöka få en ändring. Jag vill att människor som lidit av psykisk ohälsa ska kunna lämna det bakom sig och inte behöva bära det som ett ok i framtida kontakter med sjukvården. Jag vill att läkare ska sluta se tidigare psykisk ohälsa som en genväg till ställd (hittepå-)diagnos. Jag vill att man ska bemötas för det problem man söker hjälp för och inte ett man sökte för flera år tidigare. Jag vill att alla ska öppna ögonen för hur det faktiskt kan se ut, trots att det absolut inte borde.

att leva i verkligheten via nätet

Många av er har säkert sett det fem minuter långa Youtube-klippet ”Look Up” av Gary Turk. Det har i skrivande stund över 27 miljoner visningar och nästan 13 000 kommentarer. Ni som inte har sett det hittar det här.

Budskapet i klippet, som beskrivs som ”a lesson taught to us through a love story”, är att vi ska ta en paus från våra smartphones och datorer, logga ut från Facebook och andra sociala medier där vi ”tror” att vi umgås med människor, och istället gå ut i världen. Leva livet ”på riktigt” och inte via teknologin. Uppleva ”verkligheten” och dela den med vänner som står vid vår sida, istället för att dela upplevelsen som ett foto på Instagram. Att vi ska leva och ta in dagen, istället för att slösa den begränsade tid vi har framför en skärm och ”tro” att vi umgås med våra vänner.

Alltså, han framför en väldigt bra tanke i klippet. Många av oss kanske skulle må bättre av att leva mer nedkopplade från nätet. Många av oss skulle må bra av att sluta se världen genom en kameralins och ett retro-filter. Vissa av oss skulle säkert också hitta en helt ny livsgnista och mening med våra liv om vi skulle våga logga ut och gå offline. Så budskapet i sig är bra. För dem som kan. Det är nämligen ett faktum att alla inte har samma möjligheter att bara gå ut och möta världen med öppna armar.

Alla kan inte stänga av sina teknologiska grunkor och utan problem gå utanför dörren och träffa nya människor, eller ens umgås med de som redan är bekanta. För människor med psykiska problem som till exempel depression, ångestsjukdomar, paniksyndrom eller social fobi kan det att ta sig utanför dörren och prata med en annan människa öga mot öga vara något av en omöjlighet. Det som för en person utan psykiska problem är något man gör med glädje, som att gå på café med en bekant, kan för en person som lider av till exempel social fobi kräva timmar eller dagar av mental förberedelse, innebära kraftig ångest, eventuellt trigga en panikattack, och i slutändan på grund av allt detta kanske inte ens komma så långt att det faktiskt blir av.

För människor som av olika anledningar inte klarar av att vara ute i ”verkligheten” och interagera med andra människor öga mot öga, kan kommunikation via en dator eller annan teknisk pryl vara räddningen. Teknologin ger människor med svåra psykiska problem en möjlighet att delta i det vardagliga livet, hålla kontakten med människor och hålla sig uppdaterade om vad som händer runtom dem, utan att för den skull tvinga dem att gå ut och möta världen och all den ångest det innebär. Den teknologi Turk ber oss att stänga av och lämna hemma kan de facto vara en otroligt viktig livlina för människor som mår dåligt, en livlina utan vilken de kanske helt skulle tappa kontakten till omvärlden och i värsta fall inte ens se dagsljuset igen.

läcker menskoppen?

Den kanske vanligaste funderingen gällande menskoppar verkar handla om huruvida de faktiskt håller tätt. Svaret är ja, de håller tätt tack vare det vakuum som bildas när man lägger in och vecklar ut den. En vän jämförde den med en sugkopp man lägger på väggen. När den sitter där den sitter slipper ingenting varken ut eller in, och den är också svår att rubba utan att släppa ut suget.

Det finns dock några olika saker som kan göra att koppen inte håller helt tätt:

1. Den har inte vecklats ut och bildat ett vakuum, så att blodet slipper att rinna förbi. När man lägger in koppen kan det vara bra att vrida den lite för att den ska kunna vecka ut sig ordentligt. Man vet att man fått ett vakuum när koppen är rund till formen och inte går att dra neråt (det gör lite ont att försöka).

2. Koppen sitter på fel ställe (antagligen för högt upp), har därför inte bildat ett vakuum och rör lite på sig så att blodet slipper förbi. Det här åtgärdar man genom att försöka lägga koppen lite längre ner (för att göra det kan man behöva klippa bort den extra piggen, om man inte redan gjort det, eftersom den annars kan skava och göra ont).

3. Hålen är igentäppta. Det finns små lufthål i övre kanten av koppen, vilka gör att vakuumet kan bildas. Är hålen igentäppta kan det hända att ett ordentligt vakuum inte skapas och blodet därför slipper förbi koppen. När man tömmer koppen ska man se till att hålen är öppna.

4. Koppen är överfull och måste tömmas.

5. Den läcker egentligen inte utan det blod som kommer ut är faktiskt sådant som har lämnat nedanför koppen, just innanför öppningen till fittan, när man har haft ut och tömt den. Med ett rent finger kan man kolla så att inget blod lämnat efter (just innanför öppningen).

Det lönar sig att lära sig ordentligt hur koppen fungerar innan man börjar ha den inne längre perioder. Det är bra att i början tömma den ganska ofta så att man dels får in tekniken och dels lär sig hur mycket man blöder och när det är lagom att tömma den. Lycka till!

det stora menskopps-inlägget

Hej du menstruerande människa, här kommer ett inlägg skrivet för dig. Har du hört om menskoppen? Det hoppas jag du har gjort. Om inte, kan du stilla din nyfikenhet genom att fortsätta läsa.

Menskoppen är ett billigt, miljö- och slemhinnevänligt alternativ till de engångsmensskydd som säljs för dyra pengar i butiken. Den ser ut som en liten äggkopp, är gjord i silikon (eller annat gummiaktigt material), samlar upp 15-30 milliliter blod (beroende på modell) innan den behöver tömas och kan återanvändas i upp till tio år.

menskopp

Menskoppen är alltså en liten silikonbägare i storlek med ett litet shotglas och samlar upp blodet, för att sedan kunna tömas och användas igen. Den fungerar så att man viker ihop den, sticker in den i fittan, vrider lite så att den vecklas ut och bildar ett vakuum för att blodet inte ska rinna förbi. När man haft den inne i önskad tid (det rekommenderas att man tömmer den senast var tolfte timme) sticker man in ett finger vid sidan av koppen för att få bort vakuumet och drar sedan ut den (att försöka dra ut koppen utan att släppa vakuumet kan vara en mindre behaglig upplevelse). Blodet häller man ut och koppen sköljs i vatten eller torkas av med ett papper, för att sedan läggas in igen. Samma procedur upprepas tills mensperioden är slut, efter vilken det rekommenderas att man kokar koppen och sedan förvarar den luftigt tills den ska användas igen.

En menskopp kan man (här i Finland åtminstone) köpa på helt vanliga apotek eller i olika ekobutiker, som till exempel Ruohonjuuri eller Ekosoppi. Ifall man hellre gör sina inköp via nätet finns självklart också en uppsjö olika webbutiker till förfogande. På marknaden idag finns en rad olika märken (bland annat Lunette, LadyCup, Mooncup och Divacup) och de flesta märken har två eller fler olika storlekar. Vilken modell och storlek som passar en bäst beror på ens ålder, om man fött barn eller inte, samt hur kraftiga blödningar man har (självklart spelar också ens fitt-anatomi roll). Priset för en menskopp ligger omkring 20-30 euro beroende på vilket märke man vill ha.

Fördelarna med menskoppen är många. Som jag redan nämnt är den ett väldigt förmånligt alternativ och eftersom man använder samma kopp i många år är den betydligt snällare åt miljön än engångsskydd (enligt smasteg.nu använder en person ungefär 2600 tamponger under samma tidsperiod en menskopp håller). Eftersom menskoppen fångar upp blodet istället för att suga upp det, torkar den inte ut slemhinnorna. Utöver det är koppen lätt att ta med sig och bekväm att använda; man kan ha den både på natten och när man simmar. Sist men inte minst är det enklare att hålla koll på sin mens och upptäcka förändringar när man samlar upp blodet istället för att suga upp det.

Nackdelar då? I början kan det ta ett tag innan man lär sig knixen med att sätta in koppen och få den ordentligt på plats (för vissa är den bättre nära öppningen, för andra längre in), men när man väl lärt sig brukar det gå ganska smidigt. Om man har otur kan ens mensvärk bli mer smärtsam när man använder menskopp (detsamma gäller för andra invändiga skydd), vilket kan vara problematiskt om man redan innan har kraftiga smärtor.

Viktigt att nämna är att personer som haft TSS (den så kallade tampongsjukan) inte bör använda menskopp och ifall man har öppna sår eller skador i fittan ska man också undvika att använda koppen. Och tyvärr är det ju faktiskt så att vissa inte alls kan använda menskopp rent fysiskt på grund av till exempel förlossningsskador eller andra fittproblem.

Är det ännu någonting du undrar, fråga gärna!

PS. Nej, det är inte äckligare att röra i sitt eget mensblod än att ha blodiga engångsskydd som ruttnar i skräpkorgen.

vecka 10, internationella endometriosveckan

Jag har alltid haft hemskt mycket mensvärk. Sådan mensvärk som Burana eller Panadol inte överhuvudtaget rår på. Redan från början hindrade den mig från att leva normalt de första dagarna av mensen. Nästan varje månad tvingades jag vara borta åtminstone en dag från skolan för att jag inte kunde gå eller stå ordentligt. Jag kunde ligga i sängen och skaka utan att kunna ta mig till rummet bredvid efter värktabletter. Jag har flera gånger svimmat av smärtorna. Hinner jag inte ta en värktablett i tid gör värken att jag till slut spyr. Jag har bytt värktabletter och fått ökad dos otaliga gånger, när de gamla plötsligt en dag inte längre fungerat. För drygt en månad sedan fick jag veta något som jag redan antagit i flera år, nämligen att jag lider av endometrios.

Endometrios är en sjukdom där delar av livmoderslemhinnan vandrar ut från livmodern, längs äggledaren och lägger sig på andra ställen i kroppen, där den bildar cystor. I samband med mensen blöder också cystorna och det här kan ge otroliga smärtor. Smärtorna kan även kännas vid andra tidpunkter än under mensen och kvinnor med kraftig endometrios kan få kroniska smärtor. Andra symptom på sjukdomen är smärtor vid penetrerande sex, buksmärtor, tarmbesvär eller smärta när man går på toaletten. Ungefär en tiondel av kvinnor i fertil ålder beräknas ha endometrios. Bland ofrivilligt barnlösa är andelen drygt en tredjedel.

Tyvärr finns inget bot mot sjukdomen, bara olika sätt att lindra symptomen. Först och främst kan man lindra symptomen med smärtstillande mediciner, vilket inte gör annat än lindrar smärtorna. En annan metod är att med hjälp av hormonbehandlingar minska (eller helt ta bort) mensblödningen och på så sätt svälta ut cystorna. En tredje form att lindra symptomen är genom kirurgi. Ingen av metoderna tar bort symptomen för gott, men lindrar eller eliminerar dem för en kortare eller längre period. Vid behandling minskar risken för kronisk smärta, därför är det bra att kontakta sjukvården för utredning om man har symptom som tyder på endometrios.

Att sjukdomen inte syns på utsidan betyder inte att den inte finns, eller känns. En ökad medvetenhet om sjukdomen kan göra att fler kvinnor får hjälp och lindring för sina besvär, och slipper leva i ett återkommande helvete varenda månad, eller dag.

vinn en menskopp!

Någon gång i tiden bestämde jag mig för att never ever tipsa om en bloggtävling på min egen blogg, men det var innan Bella/Blogghen startade en tävling där tre lyckliga vinnare får varsin menskopp. Tävlingen går ut på att skapa ett menskonstverk och motivera varför just du borde vinna, så alla menstruerande läsare; pys nu över till Bella och tävla om en egen alldeles underbar liten menskopp!

Nedan är mitt lilla mensmonster med tillhörande tampong (en menskopp är tyvärr för svår att virka för en riktig virk- noob).

mensmonster

hiv och aids

I en fråga-bögen-tråd på Flashback hittade jag den här frågan:

hiv

Att det inte är någon ovanlighet med folk som fortfarande tror att aids är ”de där bögarnas fel” är väl skäl nog att försöka ta kål på myten en gång för alla.

För det första kan man inte sprida aids. Aids är slutstadiet av en hiv- infektion och smittan man sprider är alltså hiv- viruset humant immunbristvirus. Obehandlad hiv bryter ner immunförsvaret och leder till olika följdsjukdomar som går under det gemensamma namnet aids.

För det andra, om det bara är bögarna som sprider hiv, hur kommer det sig att över 15 miljoner kvinnor beräknades vara smittade år 2007? När hiv/aids upptäcktes i början av 80- talet var de drabbade främst unga homo- och bisexuella män som ofta hade oskyddat analsex (men också sprutnarkomaner) och sedan dess har föreställningen om aids som bögpesten levt kvar trots att sjukdomen snabbt började spridas också bland heterosexuella. Idag är det dominerande spridningssättet av hiv runtom i världen heterosexuella samlag (i Finland och Sverige är samlag mellan män fortfarande i knapp majoritet) och omkring hälften av alla som bär på viruset är kvinnor.

Hiv- viruset sprids som sagt via oskyddade samlag, såväl anala som vaginala och orala (risken tenderar dock vara störst vid analsex). Förutom via sexuell kontakt kan smittan också överföras via blod och från mamma till barn vid födsel eller amning. Viruset smittar inte via kyssar eller normalt socialt umgänge, så det finns ingen orsak att vara rädd för eller undvika hiv- positiva.

Kan vi nu lyfta den kollektiva aids- skulden från bögarnas axlar och istället lägga energin på något viktigare, som att informera människor om sjukdomen, förbättra bromsmediciner, kanske hitta ett botemedel och ha safe sex?