våldtäktsmannaprofilen

Den här (och förra) veckans tema för Fannys och Schmenus bloggutmaning är våldtäkt, ett viktigt och väldigt tungt ämne. Jag är lite sent ute men ska försöka samla ihop mina tankar till ett inlägg.

Jag vet inte om ni råkat på dem, men det finns personer som är av åsikten att man kan se på någon att han* är en våldtäktsman. Att man utgående från någons utseende eller beteende skulle kunna utläsa att just han är kapabel att våldta, eller redan gjort det. Dessa människor anser helt enkelt att det finns något sådant som en våldtäktsmannaprofil, något jag ställer mig väldigt kritiskt till.

Det är nämligen inte bara en viss typ av män som våldtar. Vore det så vore livet kanske lite enklare, men det är inte så. Det finns ingen mall som alla våldtäktsmän skulle vara stöpta ur. Det är helt enkelt inte möjligt att se vem som är en (potentiell) våldtäktsman och vem som inte är det. En våldtäktsman kan se ut hur som helst. Han kan ha vilket jobb som helst och bo var som helst. Han kan ha hur många eller hur få vänner som helst. Han kan vara precis vem som helst.

Nu vill jag poängtera att min mening inte är att skrämma någon eller starta en häxjakt på alla män, verkligen inte. Däremot vill jag att folk ska sluta gå runt och tro eller påstå att det bara är en viss sorts män som våldtar. Att intala sig själv (och andra) det är nämligen inte bara naivt utan också förödande. Det gör det hemskt svårt, om inte omöjligt, för kvinnor som våldtagits av någon som inte passar in i mallen att bli trodda. Och att bli trodd när man berättar om ett sexuellt övergrepp är otroligt viktigt, inte bara för den som anmäler utan också för den som bara söker stöd eller vill berätta om sina upplevelser åt någon. Att mötas av misstro när man berättar om ett sexuellt övergrepp kan göra att man börjar tvivla på sig själv, att man slutar lita på sina egna känslor och minnen, att man stänger av inombords eller att man lägger skulden på ett ställe den inte hör hemma, nämligen hos sig själv. Och framförallt gör det ont.

Jag kan ändå förstå varifrån idén om våldtäktsmän som en homogen grupp bottnar. Jag fattar om man som man inte vill ses som eller överhuvudtaget klumpas ihop med (potentiella) våldtäktsmän. Jag fattar om man inte ens i sina värsta mardrömmar vill tänka sig att ens bror eller bästa vän skulle kunna våldta någon. Jag fattar om man önskar att det gick att se vem som är en våldtäktsman, så man visste precis vilka män man bör akta sig för och vilka man kan känna sig säkra med. Jag fattar det. Men jag inser också att en våldtäktsman faktiskt kan vara vem som helst och att det inte bara är osant, utan också farligt, att inte förstå det.

De facto är det ju ändå en väldigt liten del av alla män som faktiskt våldtagit någon (eller kommer att göra det), så att gå runt och vara livrädd för alla män man möter är kort sagt att slösa bort sitt liv.

* Jag pratar om våldtäktsförövarna som män, eftersom det stämmer på 98% av alla anmälda våldtäktsfall.

Annonser

9 reaktioner till “våldtäktsmannaprofilen

  1. Det kanske ändå är på sin plats att starta häxjakt på alla män… och då drar jag en parallell till en bloggare som tyckte att alla män skulle portförbjudas på krogen, eftersom någon av dem kunde vara en potentiell sexköpare (apropå att några kvinnor av thailändsk härkomst blivit nekade i dörren på ett dylikt nöjeshak, med motiveringen att de troligen var där för att sälja sex).

      1. Naturligtvis beror det på vad man här egentligen menar.
        Det finns folk som anser att precis ALLA är potentiella våldtäktsmän, att du, jag, din granne och bror alla går omkring som någon slags tidsinställda ”våldtäktsbomber”. Är man av den åsikten kan man mycket väl använda sig av det tidigare, där ”vem som helst” är subjekt i meningen.

        Innebörden av det senare är däremot markant annorlunda, eftersom ”En våldtäktsman” är subjekt. Det är inte ”vem som helst” som utför handlingen utan just våldtäktsmannen. ”Vem som helst” får en annan innebörd och blir något mer diffust, vilket jag själv anser mer passande ifall man talar om svårigheten i att känna igen förövarna.

        1. I det senare blir dessutom tonen i påståendet mindre anklagande, vilket gör det lättare att komma ut med budskapet och hålla en diskussion på saklig nivå utan att omedelbart få högljudda protester emot sig.

        2. precis så! funderade själv både en och två gånger över hur jag uttryckte mig i inlägget, så det inte skulle bli något jag inte står för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s