tankar om tro

I våras var det några finlandssvenska bloggare (Karin, Jean, Jenna, Lina och Malin, del 1, 23 och 4) som skrev om sin relation till kyrkan och tron, och för en tid sedan kom igen en liten våg med liknande inlägg (Jessica, Liisa, Carola, Linnea och Carola igen). Eftersom det har varit så intressant att läsa andras inlägg om ämnet tänkte jag själv nu också hoppa på tåget.

Jag är döpt och konfirmerad i den evangelisk-lutherska kyrkan, men religiositet har aldrig varit en norm i min omgivning. Jag kommer inte från någon troende familj eller släkt och vi har aldrig aktivt gått i kyrkan. Den har snarare varit något en vistas i någon gång då och då, vid dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Och skolavslutningar. Förstås.

När jag var liten gick jag i söndagsskola. Jag misstänker att det att jag skulle få träffa kompisar och att föräldrarna skulle få lite lugn och ro någon timme på söndagsförmiddagarna kan ha varit betydligt större orsaker till deltagandet än att jag skulle bli mer bekant med den kristna tron. Nåja, i söndagsskolan var vi en grupp kids som satt och målade bilder av Jesus, klistrade in djur i Noaks ark och drack saft. Det starkaste minne jag har från de här söndagarna var när ett av barnen klippte loss en hårtuss och limmade fast den igen med Erikeeper-lim. Något desto större intryck gjorde söndagsskolan med andra ord inte.

I lågstadiet hade vi en gång i veckan en gemensam morgonsamling med lite program och en psalm. En kunde hålla tummarna för (eller ibland till och med föreslå!) att veckans psalm skulle vara nummer 553, så att vi fick sjunga om Guds kärlek, för det var ju lite fnissigt och pinsamt. Innan maten bad vi alltid bordsbön. I de lägre klasserna varierades det mellan några olika, ganska långa och tråkiga böner, medan en i de högre klasserna fick be en kort och rolig liten bön som jag inte längre kommer ihåg. Både morgonsamlingarna och bordsbönen var ändå mest något av ett nödvändigt ont en ville få undan så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta med mer intressanta saker.

Att bli konfirmerad var något som hörde till. Majoriteten av oss som blev konfirmerade sommaren för 10 år sedan hade nog knappast så tajt relation till Gud, utan gjorde det mest för att en ”skulle”. En av våra ledare visade fingret åt oss i kyrkan och på konfirmationslägret hade vi Sagan om ringen-maraton. Konfirmationen var varm och svettig i en fullsatt kyrka och efteråt blev det kaffe och tårta hemma på gården där ingen pratade om Gud.

Sedan flera år tillbaka är jag utskriven ur kyrkan. Jag har aldrig känt mig som en del av den kristna tron och heller aldrig varit bekväm i religiösa sammanhang. Inte heller någon annan trosinriktning känns mer rätt. Det närmsta jag kommit till en relation med någon gud är ett fåtal gånger i lågstadieåldern när jag provade knäppa händerna och be lite i smyg innan jag skulle sova. Det blev ingenting långvarigt eftersom jag inte för mitt liv ens kunde inbilla mig att någon lyssnade och därför bara kände mig dum. Religion och tro är nog helt enkelt ingenting för mig. Och jag saknar det inte heller i mitt liv.

Annonser

11 reaktioner till “tankar om tro

  1. Det här är som om jag skrivit det! Med vissa konfirmationsminnesmodifikationer förvisso. Jag tyckte nog om rella som ämne i skolan, men det var roligast då man snackade etik och ev kyrkohistoria. Så det var mer filosofin och historian som drog längsta strået. Försökte nog som liten jag också, men beslöt för kanske sju år sen att jag inte tror och det har känts bra.

  2. Jepp jepp, hög igenkänning här! Då du skrev det där om att i lågstadieåldern be ”i smyg” så kom jag på att det var ju precis så för mig också, det var liksom nånting hemligt och jag tyckte att det kändes skämmigt av någon orsak. Kanske för att jag visste att my heart wasn’t into it, att jag uteslutande testade vända mig till den där guden då jag själv behövde något men aldrig som En God Kristen — försökte av den orsaken ofta köpslå de gånger jag bad, typ ”Om jag klarar det där finskaprovet lovar jag att sluta svära”. Men jag tror också att det var för att från rätt ung ålder så hade jag någon uppfattning om att gud inte var verklig och att be till honom var därför nästan barnsligt, lite som att fortfarande lämna julklappsönskelistor på trappan åt tomten istället för att ge den direkt åt ens föräldrar, även om jag inte tror att jag hade kunnat förklara det då. Det hade bara en generellt sned och genant vibb det där att be.

  3. problemet som jag ser det är att vi västerlänningar sällan kommer i kontakt med nån egentlig religion – kristendomen är ju inte det, utan snarare en anti-religion, målet är att folk inte ska ha djupa, andliga – och alltid omvälvande – upplevelser. för då skulle man hjälpa mänskor att ha det. t.ex. genom exstatisk utmattande dans till ljudet av monoton sång och oändliga trumrytmer (som i många religioner) eller genom djupa meditativa övningar (som i andra). kristendomen erbjuder ingenting. innan man har provat på en riktig religion kan man inte veta vad man sku tycka om den (man kan också äta magic mushrooms t.ex., det kan ge en liten bild av vad riktig religion är).

    1. Du har en bra poäng! Jag skulle nog ändå inte kalla kristendomen för en anti-religion, eftersom den ju ändå handlar om en gemensam gudstro, trots att den kanske saknar många andra faktorer som andra religioner har utöver det.

      1. jag kallar den anti-religion eftersom den har dom mest ytliga och för makten i samhället fördelaktiga dragen av en religion – på samma sätt som monopolpengar ser ut som pengar fastän de inte har nån riktig köpkraft – men till skillnad från monopolpengarna så utger den sig för att vara en äkta religion. därför inte bara ”låtsas” utan anti. din text och överhuvudtaget västerlänningars inställning till religion (inklusive min innan jag fick prova på en riktig sådan, från indien) visar ganska bra hur kristendomen fungerar för att vaccinera mänskor mot ett intresse för det verkligt andliga. som är upproriskt, empowering och alltid ett hot mot status quo.

        1. Jag förstår hur du menar. Jag måste kanske återkomma till om jag håller med dig eller inte om jag någon gång kommer i kontakt med och provar någon annan mer fysisk och andlig religion någonstans ute i världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s