varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

Maggie tipsade om en text som tar upp varför ”jag har pojkvän” är en skitdålig ursäkt att som kvinna använda sig av när män raggar på en. Jag drog mig till minnes ett halvfärdigt inlägg jag har på samma tema och vad passar väl bättre än att publicera det nu, när ämnet redan är uppe.

Ni som brukar hänga ute i nattlivet då och då har antagligen stött på det här fenomenet: En man raggar på en kvinna och fortsätter envist trots att hon upprepade gånger säger nej, att hon inte är intresserad och ber honom gå därifrån. Det som slutligen får honom att faktiskt lämna henne ifred är när hon (oberoende om det är sant eller inte) säger ”jag har pojkvän/fästman/make”. Mannen slutar, eftersom han respekterar den andra mannen tillräckligt mycket för att inte ragga på dennes flickvän. Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.

Jag har själv använt den här ursäkten fler gånger än jag kan minnas, trots att det inte varit sant. Bara för att få vara ifred. Slippa ha någon som hänger efter en och tjatar och tjatar och försöker och försöker tills det totalt har förstört ens kväll och man inget hellre vill än gå hem och stänga dörren bakom sig och aldrig mer se en man. Det är en ack så enkel ursäkt att ta till, men ack så problematisk.

Genom att avvisa en raggande man med ursäkten att man redan har en (manlig) partner, gör man sig själv och andra kvinnor en riktigt stor björntjänst, oavsett om det är sant eller inte. Det antyder nämligen att ens eget nej inte är värt något. Att ens egen vilja eller ovilja inte betyder ett skit. Att den enda vars vilja är värd att respektera är den man som påstås finns med i bilden. Genom att använda frasen ”jag har pojkvän” lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man (som kanske inte ens finns). Så kvinnor, om ni bara orkar: Sluta använda ursäkten att ni har en pojkvän som orsak till varför ni inte vill*. Håll i minnet att det att ni inte vill borde vara helt tillräckligt för att mannen ifråga ska acceptera ert nej.

Det om varför ”jag har en pojkvän” är en problematisk ursäkt. Nu en snabbkoll på varför ”jag har en flickvän” inte fungerar på samma sätt.

Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm, utgår det också från en väldigt heteronormativ syn på kärlek. Kvinnor i medier framställs generellt som 1) heterosexuella (i viss mån heteroflexibla**), och ifall de inte redan är upptagna: 2) suktande efter en man. Om de kvinnor som mot förmodan placerar sig själva utanför den heterosexuella ramen, och definierar sig som lesbiska***, verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv (det här viskar till exempel synen på lesbiskt sex som något annat än Riktigt sex om).

Genom att förklara sitt ointresse med att man har flickvän eller är lesbisk (oberoende om det är sant eller inte) har man tydliggjort att det inte finns någon man med i bilden, och trots att det också ganska tydligt borde framgå att det inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. Istället för ett tydligt avvisande tas frasen som en utmaning.

* Jag är helt medveten om att det i vissa fall är så att en partner är enda orsaken att man tackar nej, det behöver ni inte påpeka.

** Heteroflexibel innebär att man har ett litet intresse för det egna könet, men att man nästan uteslutande kommer att falla för någon av motsatt kön. Det är med andra ord en definition som befinner sig någonstans mellan hetero- och bisexuell. 

*** Nej, det är inte bara kvinnor som definierar sig som just lesbiska som placerar sig utanför den heterosexuella ramen.

**** Det här, och hur det påverkar kvinnor som är intresserade av andra kvinnor, är något vi behöver diskutera. 

Annonser

7 reaktioner till “varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

  1. Helt rätt! Kan tilläggas också att ”Jag har pojkvän” som argument för att inte dansa/gå hem med någon annan även reproducerar tvåsamhetsnormen. Det att man har en partner borde ju inte per automatik betyda att man inte vill/”får” vara med någon annan, isåfall borde man kanske lägga till ”Jag har pojkvän, och vi är exklusiva” eller något.
    Frågan är ju bara då vad man ska säga istället, så att det går fram.

    1. tack för att du lyfter fram det här perspektivet, som jag helt missat i min analys!
      angående vad man ska säga istället, tror jag att man bara måste hålla hårt fast vid ”nej, jag är inte intresserad”. det ÄR skitjobbigt, men någon gång måste det ju gå fram. och ju fler som håller fast vid att de säger nej för att de inte är intresserade, inte för att de har partner, desto snabbare borde det ju gå fram… kan man hoppas åtminstone.

  2. Alltså hur kan man ha en sådan unken manssyn undrar jag? Det är väl ändå 2014?

    ” Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.”

    Då undrar jag här, vem, var hur, har gjort denna tolkning åt dig? Detta är väl ett stort tecken på att han respekterar relationen dom har, inte mannen. Det du också ”glömmer” ta upp är att en stor andel kvinnor gillar uppmärksamheten att ha en man som stöter på henne, även efter att hon sagt nej. Hur många gånger har vi inte varit med om att en kvinna säger nej men ändå menar ja, kanske? Offer feminister behöver vi inte mer av tackar utan lite mera kritiska som verkligen ser verkligheten som den är.

    Vi alla vet också att kvinnor kan säga nej så att dom verkligen menar det. Så svårt är det inte.

    Sen ser du ett problem i stil med könsmaktsordningen när du skriver ”lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man”
    Du har alltså med detta aldrig hört en man använda sig av samma ursäkt. Jag undrar också om du har använt dig av ursäkten ”jag har en flickvän”, flytar du även då ”makten” till en man?
    Perspektiv efterfrågas alltså.

    ”Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm”
    Nej det gör det inte. Var i så fall? Skolan? nej! Hemmen? nej! Jobben? nej
    Kan vi snälla gå vidare och sluta upprepa floskler som totalt saknar grund. Vi kan även ta det så långt att det saknas bevis, fakta eller argument. Att man 2014 som en vit kvinna på fullaste allvar tror att ”män” är norm är ju helt otroligt.

    ”verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv”
    Här gör vi vilda och vida tolkningar ser jag. Lite bevis på detta tackar.

    ”inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. ”
    Japp och hur var det nu med manssynen år 2014?
    Lika lite som du vill höra att en kvinna behöver kuk vill väl för fan inte män höra att dom är dumma i huvudet heller!

    1. Jag är helt kapabel att göra tolkningar utan att någon lägger dem färdigpaketerade i famnen på mig, tackar som frågar. Jag hoppas att mannen ifråga accepterar kvinnans nej eftersom han respekterar hennes relation, men med tanke på att relationer med en annan kvinna inte verkar respekteras på samma sätt köper jag inte att det inte skulle ha något alls med kön att göra.

      ”Hur många gånger har vi inte varit med om att en kvinna säger nej men ändå menar ja, kanske?”

      Hur många gånger har vi inte varit med om att en man vägrat acceptera en kvinnas nej och omtolkat det till ett ja? Självklart finns det kvinnor som njuter av uppmärksamheten och självklart finns det kvinnor som säger nej fast de menar ja, men det betyder inte att det är så by default. Att gå runt och tänka att en kvinna nog ändå menar ja fast hon säger nej är ett farligt tankesätt som speglar och upprätthåller den våldtäktskultur vi har i samhället, där kvinnor anses ha delaktig skuld i ett sexuellt övergrepp de utsatts för.

      Och att säga nej så man verkligen menar det, det är inte det som är problemet. Problemet är att många män faktiskt inte accepterar det eller tar det på allvar (most likely på grund av det ovannämnda). Det finns absolut män som accepterar ett enda simpelt nej och är nöjda med det, men det finns också dem som trots att man vrålar dem i öronen att man inte är intresserad vägrar att fatta galoppen. Så svårt är det faktiskt ibland.

      I inlägget syftar jag främst, vilket framgår i början, till när man drar pojkväns-kortet efter att upprepade gånger försökt med ett simpelt nej och att man inte är intresserad. Jag vet inte hur ofta en man fortsätter att trakasseras efter att han sagt nej, och jag är säker på att det händer, men efter vad jag sett och hört (eller snarare inte sett eller hört) verkar det inte vara desto större problem.

      Mannen som norm i samhället, ja… Stereotypt manligt kodade egenskaper ses som mer eftersträvansvärda än kvinnliga och stereotypt kvinnliga egenskaper/beteenden hos en man ses ofta som något dåligt. Inom medicin utgår man från manskroppen och där kvinnan grovt skiljer sig tas det upp som ett undantag. I sport talar man till exempel om fotboll (män) och damfotboll (kvinnor). I text används ”han” förvånansvärt ofta som ett könsneutralt pronomen. Överlag när man pratar om människor antas det att personen ifråga är en man, tills motsatsen bevisats, om det inte gäller till exempel typiskt kvinnligt kodade yrken. Utöver det är det till exempel ett faktum att andelen män i ledande positioner är betydligt större än andelen kvinnor.

      Uppfattningen om att lesbiska egentligen vill ha en man i sitt liv är en lesbofobisk tanke som bara är en del i större lesbofobiska strukturer och förtryck.

  3. ”… Överlag när man pratar om människor antas det att personen ifråga är en man…”

    I lågstadiet lärde åtminstone jag mig att ”människa” alltid är ”hon” men det var ju då för 120 år sedan.

    En aspekt som absolut bör beaktas är något som jag tror ligger på ett djupt biologiskt plan; en man är ett mycket större fysiskt hot än en kvinna. Så fort en pojkvän (om så även hypotetisk sådan) kommer in i bilden måste mannen som gör närmanden utföra en utvärdering av risk och belöning. Kort sagt – är det värt risken att get your ass kicked?

    Och igen tänker jag dra upp den här gamla storyn: unga män idag får väldigt liten ”utbildning” i hur man ”på rätt sätt” raggar kvinnor. I ett öra får de höra att ett nej betyder nej medan filmer och tv konstant visar ”kärlekshistorier” där mannen ”vinner kvinnans hjärta” bara genom att vara ihärdig. Jag känner inte en enda man som haft en verklig, kött och blod förebild som har lärt ut hur man gör då det kommer till kvinnor. INTE EN ENDA. Jag personligen ser det som ett stort problem i dessa sammanhang.

    Det JAG lärt mig är genom 15+ år av erfarenhet, som inte kommit utan misslyckanden. Men den dagen då min systerson kommer och frågar råd av mig – då kommer jag att med glädje axla den manteln. Jag ser det som att dra mitt strå till stacken.

    1. ”människan” är rent grammatikaliskt en ”hon”, men när man pratar om personer (som t.ex. läkaren, studeranden, typen man mötte på stan etc.) och könet är okänt, är det pronomen som kommer först till hands oftast ”han”.

      det är nog helt möjligt att det ligger något i det du skriver om att en man ses som ett större hot än en kvinna. här kunde man ju förstås också gå vidare in på det här med varför någon som raggar på en upptagen person ofta nästan förväntas åka på stryk av dennas partner (försvar av ”sitt” revir/”sin” ägodel? skyddande av någon som inte är (eller tros vara) kapabel att ta hand om sig själv? bara ett sätt att söka bråk? något helt annat?…).

      och hur man raggar ja… jag håller ju fortfarande på att man ska ta det säkra före det osäkra och alltid tolka ett nej som ett nej. men ja, alla de mixed signals som kommer från alla håll är ett problem.

      1. ”… varför någon som raggar på en upptagen person ofta nästan förväntas åka på stryk av dennas partner…”

        Kanske inte direkt *förväntas* men som man måste man ta det som ett verkligt hot, mest för att det i nattivet intas en hel del alkohol och folk inte alltid tänker så klart.

        Jag tror att det är något av en biologisk instinkt att försvara sina nära och kära. Det skulle inte förvåna mig om det är något som det naturliga urvalet har ”odlat fram” inom speciellt män (eftersom det i tusentals år varit mäns uppgift). Jag ser det inte som en ”ägande-grej” utan mer som ett försvar av familjeenheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s