Caroline uppmärksammar i dag endometrios på sin blogg och i inlägget finns en intervju med undertecknad, där jag berättar lite om mina erfarenheter av sjukdomen. Rekommenderar er också att bläddra bakåt i Carolines bloggarkiv, där finns en hel del läsvärda inlägg!
Tidigare inlägg jag skrivit om endometrios hittas här.
Här kommer tips på några bra inlägg jag läst de senaste två veckorna:
Caroline har bloggat om den där myten att alla studerande är så lata.
Christina har funderat kring ungas kräsenhet när det kommer till jobb.
Caroline har skrivit om stress och utmattning.
Fanny har bloggat om att äta enligt en diet som avviker från normen och hur det av någon anledning provocerar.
Maria har skrivit om vad hon egentligen önskar sig till jul.
I våras var det några finlandssvenska bloggare (Karin, Jean, Jenna, Lina och Malin, del 1, 2, 3 och 4) som skrev om sin relation till kyrkan och tron, och för en tid sedan kom igen en liten våg med liknande inlägg (Jessica, Liisa, Carola, Linnea och Carola igen). Eftersom det har varit så intressant att läsa andras inlägg om ämnet tänkte jag själv nu också hoppa på tåget.
Jag är döpt och konfirmerad i den evangelisk-lutherska kyrkan, men religiositet har aldrig varit en norm i min omgivning. Jag kommer inte från någon troende familj eller släkt och vi har aldrig aktivt gått i kyrkan. Den har snarare varit något en vistas i någon gång då och då, vid dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Och skolavslutningar. Förstås.
När jag var liten gick jag i söndagsskola. Jag misstänker att det att jag skulle få träffa kompisar och att föräldrarna skulle få lite lugn och ro någon timme på söndagsförmiddagarna kan ha varit betydligt större orsaker till deltagandet än att jag skulle bli mer bekant med den kristna tron. Nåja, i söndagsskolan var vi en grupp kids som satt och målade bilder av Jesus, klistrade in djur i Noaks ark och drack saft. Det starkaste minne jag har från de här söndagarna var när ett av barnen klippte loss en hårtuss och limmade fast den igen med Erikeeper-lim. Något desto större intryck gjorde söndagsskolan med andra ord inte.
I lågstadiet hade vi en gång i veckan en gemensam morgonsamling med lite program och en psalm. En kunde hålla tummarna för (eller ibland till och med föreslå!) att veckans psalm skulle vara nummer 553, så att vi fick sjunga om Guds kärlek, för det var ju lite fnissigt och pinsamt. Innan maten bad vi alltid bordsbön. I de lägre klasserna varierades det mellan några olika, ganska långa och tråkiga böner, medan en i de högre klasserna fick be en kort och rolig liten bön som jag inte längre kommer ihåg. Både morgonsamlingarna och bordsbönen var ändå mest något av ett nödvändigt ont en ville få undan så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta med mer intressanta saker.
Att bli konfirmerad var något som hörde till. Majoriteten av oss som blev konfirmerade sommaren för 10 år sedan hade nog knappast så tajt relation till Gud, utan gjorde det mest för att en ”skulle”. En av våra ledare visade fingret åt oss i kyrkan och på konfirmationslägret hade vi Sagan om ringen-maraton. Konfirmationen var varm och svettig i en fullsatt kyrka och efteråt blev det kaffe och tårta hemma på gården där ingen pratade om Gud.
Sedan flera år tillbaka är jag utskriven ur kyrkan. Jag har aldrig känt mig som en del av den kristna tron och heller aldrig varit bekväm i religiösa sammanhang. Inte heller någon annan trosinriktning känns mer rätt. Det närmsta jag kommit till en relation med någon gud är ett fåtal gånger i lågstadieåldern när jag provade knäppa händerna och be lite i smyg innan jag skulle sova. Det blev ingenting långvarigt eftersom jag inte för mitt liv ens kunde inbilla mig att någon lyssnade och därför bara kände mig dum. Religion och tro är nog helt enkelt ingenting för mig. Och jag saknar det inte heller i mitt liv.
Hanna följer upp sitt inlägg om vikthets med ett lika bra om kroppsacceptans.
Satu bloggar om sparkraven vid universiteten och vikten av välfungerande bibliotek.
Sanna på bloggen Kvalificerat nonsens skriver om hur viktigt det är att bära reflex nu när det bara blir mörkare och mörkare.
Edit måndag 20:23: Lyckades förstås glömma att lägga med det nya fantastiska initiativet Menskligt, som Jenny och Hanna startat för att ge plats åt mensberättelser. Gå in och läs, och bidra gärna med egna mens-storyn!
Anna har skrivit om att tillfälliga detoxer är rätt så värdelösa för att rensa ut gifter om en inte samtidigt ser över resten av ens liv också.
Hanna skrev i början av veckan ett riktigt bra inlägg om vikthets.
Karolina har tagit ett fint initiativ gällande kroppsacceptans där hon bett sina läsare skicka in bilder på sina magar, vilka nu kommer att publiceras med tillhörande text i några olika inlägg. Första inlägget hittas här.
Svenska Yle har publicerat ett behändigt feministiskt argumentationsschema skrivet av Catariina Salo. Artikeln ger svar på vanliga fördomar som riktas mot feminister.
Tidigare i veckan blossade det upp en diskussion om varför bloggvärlden är kvinnodominerad och huruvida den är ytlig eller inte och hur dessa har att göra med varandra. Jag påbörjade ett inlägg om ämnet men märkte att väldigt många redan skrivit om det och att vissa gjorde det så mycket bättre än jag, så ni kan till exempel läsa Amandas och Linneas inlägg istället. Läs också gärna Amandas uppföljande inlägg om när ens mindre genomtänkta uttalanden leder till en debatt utanför ens kontroll och en blir dömd som något en kanske egentligen inte är, Linneas uppföljande inlägg om fenomenet att kritisera bloggvärlden som ytlig och Peppes inlägg om skillnaden mellan att kritisera en person och en åsikt personen har.
Utöver det här har det nog bloggats flitigt om andra saker också:
Nadia har skrivit om främlingsfientlighet och otacksamma flyktingar, Anne har tagit upp kvinnans begränsade utrymme (10 år och 10 kg) och Mia har funderat kring bloggvärldens ljus och mörker.
Även om jag inte producerar så hemskt mycket material själv at the moment snurrar jag nog runt en del i olika hörn av bloggosfären, så här får ni två tips på bra texter jag ramlat över senaste veckan:
Satu skriver mycket bra om våldtäktskulturen här.
Karolina har problematiserat marknadsföring av den för tillfället ganska hypade C9-detoxen här.
ett ritstift i din rumpa 