hur en depression förföljer en inom vården

Psykisk ohälsa och vården är på tapeten igen i och med Spotlight-avsnittet ”Blöd så får du hjälp” (vilket kan ses här i tre veckor ännu). Avsnittet handlar om hur mentalvården sviker unga med psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är så oerhört viktigt att diskutera fick avsnittet (och dagens händelser) mig tillräckligt motiverad för att ta upp något jag tänkt på en lång tid, nämligen bemötandet inom vården efter en period av psykisk ohälsa.

För fyra år sedan var jag ordentligt deprimerad. Jag var sjukskriven över ett halvår och låg mest hemma i sängen och stirrade in i väggen. Jag hade täta kontakter med sjukvården om såväl mediciner som terapi. På det stora hela är jag inte missnöjd med den vård och det bemötande jag fick, men jag minns ett antal möten med vården som var allt annat än gemytliga och vissa av dem rent ut sagt förjävliga. Sakta men säkert kom jag åtminstone ur min depression, något vården inte verkar ha gjort. Perioden jag var deprimerad är något som numera förföljer mig i alla kontakter jag har med sjukvården.

På läkarmottagningen möts jag av hummanden och frågor om hur min depression riktigt började, hur jag tyckte de antidepressiva läkemedlen hjälpte mig och om jag har övervägt att börja med medicinen igen. Det spelar ingen roll varför jag besöker mottagningen, det här är något av en standardgenomgång.

Efter läkarbesöken brukar journalanteckningen börja med frasen ”23-årig kvinna med depressionsbakgrund”, oberoende vad mitt ärende har varit.

Mina magproblem jag sökte hjälp för ifjol avfärdades som psykosomatiska och jag uppmanades äta antidepressiva för att de skulle bli bättre. Magproblemen visade sig vara den kroniska sjukdomen endometrios.

Idag besökte jag akuten på hälsovårdscentralen eftersom min armbåge inte fungerat att sträcka ut på över en vecka. När jag kallades in till läkaren tryckte hen ett BDI självskattningsformulär (ganska standard för att bedöma var på depressionsskalan en patient befinner sig, består av 21 frågor graderade från 0 till 3 poäng och tar upp allt från självmordstankar till sexlust) i handen på mig och bad mig fylla i. Läkaren förhörde mig om depressionen jag hade fyra år tidigare, frågade trevande frågor om möjliga förträngda trauman i barndomen och pratade om kopplingen mellan det psykiska och det fysiska välmåendet. Låt mig nu påminna er om att det var en krånglande armbåge jag sökte hjälp för.

Läkarna verkar se den depressiva perioden i mitt liv som en enkel förklaring till andra problem. Den blir en orsak de kan peka på när de inte är tillräckligt intresserade för att söka efter en annan. Den blir till en genväg, en nödlösning när de kollat blodbilden och CRP och inte hittat något avvikande. Den blir en diagnos de redan ställt innan jag kommit innanför dörren.

Jag vill absolut inte avskräcka någon som mår dåligt från att söka hjälp. Verkligen inte. Snälla, sök hjälp om du inte mår bra, istället för att låta allt gå för långt så att det till sist bara finns ett enda slutgiltigt alternativ kvar. Det finns (trots allt) hjälp att få, även om den ibland tyvärr sitter väldigt långt inne. Undvik inte att ta kontakt med vården på grund av det bemötande någon annan fått, du kan komma till någon som inget hellre vill än att hjälpa dig.

Vad jag däremot vill är att försöka få en ändring. Jag vill att människor som lidit av psykisk ohälsa ska kunna lämna det bakom sig och inte behöva bära det som ett ok i framtida kontakter med sjukvården. Jag vill att läkare ska sluta se tidigare psykisk ohälsa som en genväg till ställd (hittepå-)diagnos. Jag vill att man ska bemötas för det problem man söker hjälp för och inte ett man sökte för flera år tidigare. Jag vill att alla ska öppna ögonen för hur det faktiskt kan se ut, trots att det absolut inte borde.

Annonser

att leva i verkligheten via nätet

Många av er har säkert sett det fem minuter långa Youtube-klippet ”Look Up” av Gary Turk. Det har i skrivande stund över 27 miljoner visningar och nästan 13 000 kommentarer. Ni som inte har sett det hittar det här.

Budskapet i klippet, som beskrivs som ”a lesson taught to us through a love story”, är att vi ska ta en paus från våra smartphones och datorer, logga ut från Facebook och andra sociala medier där vi ”tror” att vi umgås med människor, och istället gå ut i världen. Leva livet ”på riktigt” och inte via teknologin. Uppleva ”verkligheten” och dela den med vänner som står vid vår sida, istället för att dela upplevelsen som ett foto på Instagram. Att vi ska leva och ta in dagen, istället för att slösa den begränsade tid vi har framför en skärm och ”tro” att vi umgås med våra vänner.

Alltså, han framför en väldigt bra tanke i klippet. Många av oss kanske skulle må bättre av att leva mer nedkopplade från nätet. Många av oss skulle må bra av att sluta se världen genom en kameralins och ett retro-filter. Vissa av oss skulle säkert också hitta en helt ny livsgnista och mening med våra liv om vi skulle våga logga ut och gå offline. Så budskapet i sig är bra. För dem som kan. Det är nämligen ett faktum att alla inte har samma möjligheter att bara gå ut och möta världen med öppna armar.

Alla kan inte stänga av sina teknologiska grunkor och utan problem gå utanför dörren och träffa nya människor, eller ens umgås med de som redan är bekanta. För människor med psykiska problem som till exempel depression, ångestsjukdomar, paniksyndrom eller social fobi kan det att ta sig utanför dörren och prata med en annan människa öga mot öga vara något av en omöjlighet. Det som för en person utan psykiska problem är något man gör med glädje, som att gå på café med en bekant, kan för en person som lider av till exempel social fobi kräva timmar eller dagar av mental förberedelse, innebära kraftig ångest, eventuellt trigga en panikattack, och i slutändan på grund av allt detta kanske inte ens komma så långt att det faktiskt blir av.

För människor som av olika anledningar inte klarar av att vara ute i ”verkligheten” och interagera med andra människor öga mot öga, kan kommunikation via en dator eller annan teknisk pryl vara räddningen. Teknologin ger människor med svåra psykiska problem en möjlighet att delta i det vardagliga livet, hålla kontakten med människor och hålla sig uppdaterade om vad som händer runtom dem, utan att för den skull tvinga dem att gå ut och möta världen och all den ångest det innebär. Den teknologi Turk ber oss att stänga av och lämna hemma kan de facto vara en otroligt viktig livlina för människor som mår dåligt, en livlina utan vilken de kanske helt skulle tappa kontakten till omvärlden och i värsta fall inte ens se dagsljuset igen.

vi måste prata om det här

I Linns blogg pågår en diskussion om utbrändhet på grund av studier och jag rekommenderar verkligen dem som inte redan läst den att kika in.

Utmattningssyndrom och depressioner (samt andra psykiska problem) är fortfarande sjukt stigmatiserade, trots att så många har erfarenheter av någondera (ungefär 13% av alla högskolestuderande är utbrända). Trots att de är så vanliga går många omkring utan att söka hjälp förrän det är absolut nödvändigt (och i värsta fall inte ens då). Man är rädd för att ses som en svagare människa om man visar sig sårbar, vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Med tanke på hur otroligt viktigt jag anser det här ämnet vara att ta upp och diskutera, tänker jag dela med mig av något som kanske kan ge en gnutta förståelse åt någon som inte haft oturen att drabbas.

Förra hösten flyttade jag för att påbörja mina studier. Stressen över att hitta bostad och fixa allt gällande flytten, plus ett sommarjobb med alldeles för mycket ansvar, lade grunden för ett år jag gärna skulle varit utan.

Redan första studieveckan introducerades jag till studenthälsan och det besöket blev ett av många. Utan vidare förvarning klarade jag plötsligt knappt av att äta, mådde konstant illa och kunde inte sova ordentligt. Jag missade största delen av introduktionen till studierna och precis all introduktion till livet utanför universitetet. Medan andra festade nätterna i ända och hade världens krabbis på föreläsningarna låg jag i sängen och funderade över ifall jag borde ringa ambulansen eller inte. I takt med att det fysiska illamåendet fortsatte började jag även psykiskt må sämre och sämre.

Trots otaliga somatiska undersökningar hittades inget annat fysiskt fel än en liten magkatarr, troligen orsakad av stress, diagnosen löd således depression med grova psykosomatiska symptom.

Vardagen var milt sagt a pain in the ass med illamående och kraftig yrsel, min enda sysselsättning vissa dagar var att ligga i sängen och stirra i taket. Kring jul hade det i perioder börjat bli en aning bättre, men dessa följdes alltid av längre bakslag. Till vårterminen planerade jag in ett minimalt antal kurser och tackade dessutom nej till ett sommarjobbserbjudande, allt för att ge mig själv tid och utrymme att bli bättre.

När sommaren närmade sig började jag småningom känna mig lite bättre, men detta följdes av ett radikalt bakslag som resulterade i tätare kontakt med sjukvården. Under sommarens gång började jag steg för steg ta tillbaka mitt liv.

Jag har inte längre yrsel och illamående dagligen, jag kan göra något annat än stirra i taket på min fritid och framförallt har jag fått tillbaka viljan att göra något av mitt liv. Jag är långt ifrån i toppskick och vissa dagar är ännu helvetiska, men det går framåt och det är jag väldigt glad över. Det har varit ett rent helvete, men jag är starkare nu än för ett år sedan och vet att jag tar mig igenom det här. Det måste bara få ta sin tid.

när man inte vill vara kvar

Självmord är egoistiskt säger ni? Den som tar livet av sig tänker bara på sig själv och inte på alla dem hen lämnar sörjande efter sig.

Men vet ni, om vi ska tala om egoism, är det då inte du, som försöker få en person som verkligen inte orkar vara kvar att stanna för att du kommer må dåligt när hen är borta, som är lite egoistisk? Är det inte aningen omänskligt att kräva att någon ska stanna kvar i sitt helvete, bara för din skull?

Jag uppmuntrar inte till självmord, absolut inte. Jag tycker att man ska göra allt man kan för att förhindra att någon börjar må så dåligt att hen överväger att ta sitt liv. Men ifall det ändå går så långt och det obegripliga händer, snälla låt bli att kalla det själviskt.

”jag har träffat dem som hoppat från högre hus än du, så du kan nog inte må så dåligt”

Det där med psykiskt illamående… Som de tar upp i artikeln låter många bli att söka hjälp för att de inte vill visa sig svaga (vilket man för övrigt inte är om man kan erkänna att man behöver hjälp). Något annat som kan vara avskräckande är den attityd vissa läkare och annan vårdpersonal har mot personer med psykiska problem.

Bland annat besökte jag för några år sedan en läkare som var så nonchalant att han knappast skulle höjt på ögonbrynet om man legat halvdöd på golvet. Jag kom till honom för att jag mådde rent ut sagt skit. Han log mot mig och förklarade att han ”nog har sett människor som varit i betydligt sämre skick, sådana som skurit upp armarna från handleden till armbågen och ännu värre, så du kan nog inte må så dåligt. Gå ut och ta en promenad så ska du se det känns bättre”. Jag trodde fan inte att jag hört rätt.

En läkare som ska hjälpa sjuka människor kan inte bemöta en patient med den attityden. Man kan inte bagatellisera någon annans problem på det sättet, allra minst när det gäller psykiska, som för en utomstående är totalt omöjliga att sätta sig in i eller förstå och vilka kan vara så mycket värre än vad man ser på utsidan.

om att skära bort sin ångest

Nu gott folk ska vi diskutera något så tabu som självskadebeteenden.

För det första bör kanske påpekas att det är en viss skillnad mellan begreppen ”självskadebeteende” och ”självdestruktivitet”. Det förstnämnda handlar om att medvetet skada sig själv fysiskt. Det senare är ett samlingsnamn som, förutom självskadebeteenden, även innefattar olika former av missbruk, samt en sådan livsstil som leder till att man skadas eller utnyttjas.

Självskadebeteenden bottnar för det mesta i mental ohälsa och är ett sätt att hantera ångest, inte, till skillnad från vad många tror, ett lamt försök att ta sitt liv. Det kan handla om att orka hantera den ångest man känner eller att så att säga byta den psykiska smärtan mot en fysisk åtminstone för en liten stund. I andra fall kan det vara ett sätt att straffa sig själv eller försöka återfå kontrollen över sitt liv.

När man talar om självskadebeteenden vandrar tankarna för många iväg till svartklädda tonårsflickor med sönderskurna armar. Beteendet förekommer emellertid hos både kvinnor och män, i olika åldrar, dock främst i tonåren. Att skära sig är bara ett sätt bland många, vilka jag av obvious reasons inte tänker räkna upp.

Att skada sig själv är beroendeframkallande, precis som alkohol eller nikotin, vilket gör det svårt att på egen hand ta sig ur det. Risken finns även att det förvärras och på sikt kan det vara direkt livshotande. Samtidigt är det även smittsamt, en person med ångest kan relativt lätt ta efter ett självskadebeteende om h*n kommer i kontakt med det. Detta är orsaken till att det kan vara en urusel idé att sammanföra två personer med ångest och destruktiva tendenser (samt till att jag tvekade om att skriva det här inlägget).

Man råkar tyvärr emellanåt på kommentarer i stil med att den som skadar sig själv inte egentligen mår dåligt, utan bara vill ha uppmärksamhet. Det bör kanske påpekas att det i ytterst få fall, även om de säkerligen finns, är uppmärksamhetssökande som är den underliggande orsaken till beteendet. Och man bör aldrig avfärda det som uppmärksamhetstörst, inte heller som en fas ”man växer ur”. Psykiska problem och sjukdomar är precis lika allvarliga som fysiska åkommor, och det kan ofta behövas professionell hjälp för att komma ur det.

”Men om h*n mår så dåligt, varför söker h*n då inte hjälp?”

Jo, för att det kan vara ett väldigt stort och tungt steg. För att mental ohälsa är något man ska hålla tyst om medan man låtsas att livet leker. För att till och med sjukvårdspersonal kan ha svårt att ta psykiska problem på allvar. För att det är så förbannat svårt att ryta till och stå på sig när man mår som själva fan.

Som slutkläm kunde det passa med tips på vad man kan göra när man märker att någon mår dåligt. Tyvärr har jag inga, men snälla, titta inte åt ett annat håll när du ser någon som uppenbarligen inte mår bra. Gör vad du kan. Det kan vara just vad som behövs.

”h*n har inget att vara deprimerad över!”

Man kan inte som utomstående sitta och döma huruvida någon har rätt att vara deprimerad eller inte. Man kan aldrig veta och exakt förstå hur en annan människa mår innerst inne, man kan inte heller påstå sig veta hur någon annans liv egentligen ser ut bara för att det vid första anblicken verkar helt problemfritt. Och ännu en gång, man kan drabbas av en depression trots att ens liv är näst intill perfekt.

depression och självdestruktivitet

Hanna Fridén skrev för en tid sedan ett väldigt bra och omfattande inlägg om depression och självdestruktivitet. Läs det, speciellt ifall ni är av den åsikten att det bara är att ta sig i kragen och rycka upp sig om man är deprimerad eller om ni tror att sönderskurna armar och ben är ett sätt att försöka få uppmärksamhet.

Här och här finns två tidigare inlägg som berör depressioner.

mentalvården i Vasa

Ingen som följer med nyheterna regelbundet kan väl ha missat den senaste tidens diskussioner om mentalvårdscentralen vid Vasa Centralsjukhus. Psykiatriska öppenvårdens psykiater har sagt upp sig och när det borde finnas fem heltidsanställda finns det nu inte en enda.

Alltså. Den psykiska hälsan bland människorna går inte åt det ljusare hållet och mentalvården behövs verkligen. Människor börjar oftast inte må bättre av sig själva, bara så där, och att skicka dem till Karleby eller Seinäjoki för vård låter som en ofantligt dålig idé. Om det nu är så att ingen vill jobba åt Vasa Centralsjukhus borde man kanske gå till botten med det för att se var problemet ligger och sedan ge sig fan på att fixa det. Mentalvårdscentralen är livsnödvändig.