Psykisk ohälsa och vården är på tapeten igen i och med Spotlight-avsnittet ”Blöd så får du hjälp” (vilket kan ses här i tre veckor ännu). Avsnittet handlar om hur mentalvården sviker unga med psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är så oerhört viktigt att diskutera fick avsnittet (och dagens händelser) mig tillräckligt motiverad för att ta upp något jag tänkt på en lång tid, nämligen bemötandet inom vården efter en period av psykisk ohälsa.
För fyra år sedan var jag ordentligt deprimerad. Jag var sjukskriven över ett halvår och låg mest hemma i sängen och stirrade in i väggen. Jag hade täta kontakter med sjukvården om såväl mediciner som terapi. På det stora hela är jag inte missnöjd med den vård och det bemötande jag fick, men jag minns ett antal möten med vården som var allt annat än gemytliga och vissa av dem rent ut sagt förjävliga. Sakta men säkert kom jag åtminstone ur min depression, något vården inte verkar ha gjort. Perioden jag var deprimerad är något som numera förföljer mig i alla kontakter jag har med sjukvården.
På läkarmottagningen möts jag av hummanden och frågor om hur min depression riktigt började, hur jag tyckte de antidepressiva läkemedlen hjälpte mig och om jag har övervägt att börja med medicinen igen. Det spelar ingen roll varför jag besöker mottagningen, det här är något av en standardgenomgång.
Efter läkarbesöken brukar journalanteckningen börja med frasen ”23-årig kvinna med depressionsbakgrund”, oberoende vad mitt ärende har varit.
Mina magproblem jag sökte hjälp för ifjol avfärdades som psykosomatiska och jag uppmanades äta antidepressiva för att de skulle bli bättre. Magproblemen visade sig vara den kroniska sjukdomen endometrios.
Idag besökte jag akuten på hälsovårdscentralen eftersom min armbåge inte fungerat att sträcka ut på över en vecka. När jag kallades in till läkaren tryckte hen ett BDI självskattningsformulär (ganska standard för att bedöma var på depressionsskalan en patient befinner sig, består av 21 frågor graderade från 0 till 3 poäng och tar upp allt från självmordstankar till sexlust) i handen på mig och bad mig fylla i. Läkaren förhörde mig om depressionen jag hade fyra år tidigare, frågade trevande frågor om möjliga förträngda trauman i barndomen och pratade om kopplingen mellan det psykiska och det fysiska välmåendet. Låt mig nu påminna er om att det var en krånglande armbåge jag sökte hjälp för.
Läkarna verkar se den depressiva perioden i mitt liv som en enkel förklaring till andra problem. Den blir en orsak de kan peka på när de inte är tillräckligt intresserade för att söka efter en annan. Den blir till en genväg, en nödlösning när de kollat blodbilden och CRP och inte hittat något avvikande. Den blir en diagnos de redan ställt innan jag kommit innanför dörren.
Jag vill absolut inte avskräcka någon som mår dåligt från att söka hjälp. Verkligen inte. Snälla, sök hjälp om du inte mår bra, istället för att låta allt gå för långt så att det till sist bara finns ett enda slutgiltigt alternativ kvar. Det finns (trots allt) hjälp att få, även om den ibland tyvärr sitter väldigt långt inne. Undvik inte att ta kontakt med vården på grund av det bemötande någon annan fått, du kan komma till någon som inget hellre vill än att hjälpa dig.
Vad jag däremot vill är att försöka få en ändring. Jag vill att människor som lidit av psykisk ohälsa ska kunna lämna det bakom sig och inte behöva bära det som ett ok i framtida kontakter med sjukvården. Jag vill att läkare ska sluta se tidigare psykisk ohälsa som en genväg till ställd (hittepå-)diagnos. Jag vill att man ska bemötas för det problem man söker hjälp för och inte ett man sökte för flera år tidigare. Jag vill att alla ska öppna ögonen för hur det faktiskt kan se ut, trots att det absolut inte borde.