boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 2

Det är dags för boktips nummer två för den unga feministen. Första boktipset i serien var Feminism pågår och nästa ut är Ja jag har mens, hurså? (2015) av Clara Henry. Det här är en bok som riktar sig till livmoderbärare i tonåren, men den kan även passa för (lite) yngre såväl som äldre läsare. Den kan dessutom vara riktigt bra och lärorik att läsa också för personer utan livmoder.

Boken handlar som namnet antyder om mens. Teman den tar upp är bland annat mensdebuten, mensrelaterade ord, myter, fakta, skydd, PMS, mensvärk och endometrios, menshistoria och -tabun, mens och feminism, kropp och kroppsbehåring, sex och mens, samt mensrelaterade lifehacks. Stora plus med boken är att den inte stärker tvåkönsnormen, vilket tyvärr ofta är fallet när mens diskuteras, och att den tar upp och förklarar vad sjukdomen endometrios är, något jag saknat i många andra informerande böcker och texter om mens.

Boken är skriven med rätt mycket attityd och en del svordomar här och där. Språket ligger väldigt nära talspråk och texten är luftig och lättsam med mycket humor. Det känns väldigt tydligt att målgruppen är tonåringar, men som jag redan nämnde tvivlar jag inte på att också läsare i andra åldrar kan få ut något av boken.

Den här boken är mensaktivism i en rosa förpackning och får betyget 4 av 5 menskoppar.

Annonser

raining blood

Den senaste veckan har den finlandssvenska bloggvärlden fullkomligt exploderat av inlägg om mens tack vare x3m:s temavecka x3mens och Menskligts blogglista. Bland annat har Nanó, EllenLina, Victoria, Linnea, AndreaCajsaCarolaElisabethSara och Isabelle delat med sig av sina tankar kring ämnet (tipsa gärna i kommentarsfältet om ni har fler mensiga inlägg och texter på lager). Jag tycker så klart det är superbra att mens lyfts fram och pratas om, och kan väl inte vara sämre än att jag slänger upp ett inlägg på temat jag också.

Jag har tidigare tagit upp mens-relaterade ämnen flera gånger här på bloggen. Bland annat har jag skrivit om mens som människorätts- och jämställdhetsfråga och hur tacksam jag är över att vara en mensande individ i just Finland, skillnaden mellan mensvärk och endometrios, menskoppar och menskoppar som läcker. I dag tänkte jag skriva lite mer personliga mens-relaterade tankar, löst baserade på Menskligts blogglista.

Jag fick min första mens för tolv-tretton år sedan och jag hade redan gått runt och väntat på den en tid när den äntligen kom. Flera av mina kompisar hade fått mens och jag kände att hela den där grejen med att blöda med jämna mellanrum, det var något ganska spännande och vuxet över det. Därav längtan efter min första mens. När den väl kom hade den sällskap av ett konstigt magont jag varken kände igen, eller kunde beskriva, och jag blev rätt förvånad över blodfläcken trots att jag fattade vad det var. Men mest blev jag nöjd. Nu tillhörde jag också dem som hade fått sin mens.

Jag har aldrig (vad jag kan minnas åtminstone) varit blyg för att prata om mens och har också kunnat prata om den med de flesta i min omgivning. Jag är glad att mens inte varit något hysch-hysch-ämne, varken hemma eller i min närmaste bekantskapskrets, utan att det varit ett helt naturligt samtalsämne bland andra. I sällskap av kompisarna var mensen, speciellt i tonåren, ett återkommande samtalsämne och jag minns att jag en gång pysslade ihop en mensbok med information åt en kompis som just fått sin första mens. Boken var förstås röd.

De flesta andra av mina mensrelaterade minnen har tyvärr att göra med smärta och obehag, eftersom det i princip är vad som kännetecknat mens för mig genom åren. Jag och mensen har aldrig varit bästa vänner och i dag har jag tack vare endometrios-behandling ingen mens, vilket jag är väldigt glad och tacksam över.

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft mycket mensvärk, vilket för några år sedan konstaterades vara sjukdomen endometrios. De första dagarna av mensen har jag kunnat ha en bedövande smärta som sträckt sig från magen och korsryggen upp till axlarna och ner till knäna. Otaliga gånger har jag också svimmat och/eller spytt av hur ont det gjort. Det här trodde jag ändå länge var helt ”normalt”, för det jag fick höra från olika håll var att ”det gör ont att ha mens”. Det gör mig ledsen att tänka på att också många andra kanske går runt och tror att deras hemska smärtor vid mens är ”normala”. Smärta och smärttolerans är visserligen något väldigt subjektivt och det kan vara svårt att veta vad som är ”normalt” eller inte. Mens kan göra ont, speciellt i tonåren, men om smärtorna gör att en inte alls kan leva sitt liv som vanligt är det en bra idé att gå och kolla upp dem. De kan bero på endometrios och det finns (oberoende orsak) hjälp att få.

I en perfekt värld skulle mens inte vara ett problem. Det skulle finnas olika typer av skydd tillgängliga för alla som menstruerar, toaletter och rinnande vatten likaså, bra mediciner och andra hjälpmedel och/eller behandlingar för att lindra problematiska menstruationer skulle finnas att fås för alla dem som behöver och mens skulle inte omgärdas av ett tabu, utan behandlas som vilken annan kroppslig funktion som helst. I dag är vi ännu inte där, men för att göra mensen till ett lite mindre problem kan vi åtminstone prata om den och låta den ta plats bland allt annat utan att skyfflas till en undanskymd vrå av skam.

PS. Det är bra att komma ihåg att trots att ungefär hälften av jordens befolkning mensar någon gång under sitt liv så är det inte ett faktum att alla kvinnor har mens. Det finns kvinnor som av olika orsaker inte får mens, kanske saknar de livmoder och/eller äggstockar, har sjukdomar som gör att mensen försvinner, eller aldrig kommit till att börja med, eller kanske får de behandling mot någon sjukdom, vilket kan göra att mensen upphör. Att ständigt få höra att mens är något alla kvinnor har, kan för en kvinna som saknar mens vara rätt så jobbigt att höra.

PPS. Mens är förresten inte bara något kvinnor har, det finns också män som mensar. Transmän som inte är under hormonbehandling kan till exempel ha mens.

hej mens

Det här inlägget började jag med i våras och tänkte publicera i samband med Internationella mensdagen som firades den 28 maj för att uppmärksamma hälso- och jämställdhetsproblem mens orsakar världen över. På grund av olika omständigheter har inlägget dock inte lyckats bli klart förrän nu fem månader senare. Men bättre sent än aldrig, ni vet.

Mens är ju kanske inte det mest uppskattade samtalsämnet vid söndagsmiddagen eller släktträffen, eller på så många andra ställen för den delen. Det är fortfarande lite av ett tabu att prata högljutt om mens (för att inte tala om ifall en börjar visa upp mens-konst och olika spännande mens-alster, då bryter helvetet lös) och många anser att det är ett ämne en inte talar om utan något en ska hålla för sig själv. Jag håller inte med, jag gillar mens-prat.

Jag har dock aldrig varit något fan av själva mensen. Mest för att den redan från början gav mig så mycket problem i form av helvetisk värk (vilket jag skrivit om tidigare här). Men även om jag och mensen inte riktigt kommit överens alla gånger har jag ändå varit glad åt att den dykt upp med jämna mellanrum, eftersom det är ett tecken på att min kropp fungerar någorlunda som den ska.

Trots att jag inte tycker om mensen i sig eller det tabu som omger den här i samhället är jag ändå väldigt tacksam att jag är en menstruerande individ just i Finland. Att ha mens i det här landet är så otroligt mycket lättare än på många andra ställen i världen. Jag är glad att jag bor i ett land där jag aldrig behövt missa skola och studier under min menstruation på grund av hygieniska orsaker som brist på toaletter eller rinnande vatten. Jag är glad att jag bor i ett land där mitt liv inte begränsas totalt under de dagar jag blöder på grund av en allmän brist på kunskap om mens eller på grund av det enorma tabut som fortfarande omgärdar mensen. Jag är glad att jag bor i ett land där det finns många olika sorters hygieniska mensskydd (så att jag till och med kan välja det jag tycker bäst om!) och jag inte tvingas riskera min hälsa med mindre hygieniska lösningar. Jag är glad att jag bor i ett land där jag har möjlighet att få hjälp med mina mensrelaterade besvär. Jag är glad att jag bor i ett land där jag lugnt kan sitta och publicera blogginlägg om mens utan att det på något sätt utgör en risk för mig.

Mens är inte bara något helt naturligt som de flesta med livmoder får lov att leva med, något som kan vara allt från lite besvärligt till rent helvetiskt. Den är inte bara ett tecken på att kroppen fungerar och att en kanske kan bli gravid*. Och inte heller är den bara det där ämnet som är lite tabu och som får människor att rynka på näsan eller rodna. Nej, utöver allt det här är mens en väldigt viktig jämställdhets- och människorättsfråga vi verkligen inte kan ignorera.

*Nej, att en har mens betyder inte automatiskt att en med säkerhet kan bli gravid.

kuukuppikuu 2014

Under november pågår ett Facebook-evenemang som heter ”Kuukuppikuu 2014” och går ut på att sprida ordet om menskoppen. Därför kommer nu ännu en gång ett inlägg om den här fantastiska uppfinningen.

Om jag inte minns helt fel är det drygt åtta år sedan jag köpte min första menskopp och oj(!) vilken bra investering det var. Att slippa böket, obehaget och framförallt lukten av (använda) engångsmensskydd kändes som en otrolig befrielse. Att koppen i längden dessutom blir otroligt förmånlig och inte varje månad fortsätter att göra ett hål i plånboken är ett väldigt stort plus.

Eftersom jag redan tidigare skrivit två ganska informerande inlägg om koppen tänker jag inte orda desto mer om hur den fungerar, utan slussa er vidare till dem istället:

”Det stora menskopps-inlägget”

”Menskoppen är ett billigt, miljö- och slemhinnevänligt alternativ till de engångsmensskydd som säljs för dyra pengar i butiken. Den ser ut som en liten äggkopp, är gjord i silikon (eller annat gummiaktigt material), samlar upp 15-30 milliliter blod (beroende på modell) innan den behöver tömas och kan återanvändas i upp till tio år.”

”Läcker menskoppen?”

”Den kanske vanligaste funderingen gällande menskoppar verkar handla om huruvida de faktiskt håller tätt. Svaret är ja, de håller tätt tack vare det vakuum som bildas när man lägger in och vecklar ut den. En vän jämförde den med en sugkopp man lägger på väggen. När den sitter där den sitter slipper ingenting varken ut eller in, och den är också svår att rubba utan att släppa ut suget.”

Någon annan som blivit frälst av koppen är Maria, vars inlägg ni kan läsa här.

läcker menskoppen?

Den kanske vanligaste funderingen gällande menskoppar verkar handla om huruvida de faktiskt håller tätt. Svaret är ja, de håller tätt tack vare det vakuum som bildas när man lägger in och vecklar ut den. En vän jämförde den med en sugkopp man lägger på väggen. När den sitter där den sitter slipper ingenting varken ut eller in, och den är också svår att rubba utan att släppa ut suget.

Det finns dock några olika saker som kan göra att koppen inte håller helt tätt:

1. Den har inte vecklats ut och bildat ett vakuum, så att blodet slipper att rinna förbi. När man lägger in koppen kan det vara bra att vrida den lite för att den ska kunna vecka ut sig ordentligt. Man vet att man fått ett vakuum när koppen är rund till formen och inte går att dra neråt (det gör lite ont att försöka).

2. Koppen sitter på fel ställe (antagligen för högt upp), har därför inte bildat ett vakuum och rör lite på sig så att blodet slipper förbi. Det här åtgärdar man genom att försöka lägga koppen lite längre ner (för att göra det kan man behöva klippa bort den extra piggen, om man inte redan gjort det, eftersom den annars kan skava och göra ont).

3. Hålen är igentäppta. Det finns små lufthål i övre kanten av koppen, vilka gör att vakuumet kan bildas. Är hålen igentäppta kan det hända att ett ordentligt vakuum inte skapas och blodet därför slipper förbi koppen. När man tömmer koppen ska man se till att hålen är öppna.

4. Koppen är överfull och måste tömmas.

5. Den läcker egentligen inte utan det blod som kommer ut är faktiskt sådant som har lämnat nedanför koppen, just innanför öppningen till fittan, när man har haft ut och tömt den. Med ett rent finger kan man kolla så att inget blod lämnat efter (just innanför öppningen).

Det lönar sig att lära sig ordentligt hur koppen fungerar innan man börjar ha den inne längre perioder. Det är bra att i början tömma den ganska ofta så att man dels får in tekniken och dels lär sig hur mycket man blöder och när det är lagom att tömma den. Lycka till!

det stora menskopps-inlägget

Hej du menstruerande människa, här kommer ett inlägg skrivet för dig. Har du hört om menskoppen? Det hoppas jag du har gjort. Om inte, kan du stilla din nyfikenhet genom att fortsätta läsa.

Menskoppen är ett billigt, miljö- och slemhinnevänligt alternativ till de engångsmensskydd som säljs för dyra pengar i butiken. Den ser ut som en liten äggkopp, är gjord i silikon (eller annat gummiaktigt material), samlar upp 15-30 milliliter blod (beroende på modell) innan den behöver tömas och kan återanvändas i upp till tio år.

menskopp

Menskoppen är alltså en liten silikonbägare i storlek med ett litet shotglas och samlar upp blodet, för att sedan kunna tömas och användas igen. Den fungerar så att man viker ihop den, sticker in den i fittan, vrider lite så att den vecklas ut och bildar ett vakuum för att blodet inte ska rinna förbi. När man haft den inne i önskad tid (det rekommenderas att man tömmer den senast var tolfte timme) sticker man in ett finger vid sidan av koppen för att få bort vakuumet och drar sedan ut den (att försöka dra ut koppen utan att släppa vakuumet kan vara en mindre behaglig upplevelse). Blodet häller man ut och koppen sköljs i vatten eller torkas av med ett papper, för att sedan läggas in igen. Samma procedur upprepas tills mensperioden är slut, efter vilken det rekommenderas att man kokar koppen och sedan förvarar den luftigt tills den ska användas igen.

En menskopp kan man (här i Finland åtminstone) köpa på helt vanliga apotek eller i olika ekobutiker, som till exempel Ruohonjuuri eller Ekosoppi. Ifall man hellre gör sina inköp via nätet finns självklart också en uppsjö olika webbutiker till förfogande. På marknaden idag finns en rad olika märken (bland annat Lunette, LadyCup, Mooncup och Divacup) och de flesta märken har två eller fler olika storlekar. Vilken modell och storlek som passar en bäst beror på ens ålder, om man fött barn eller inte, samt hur kraftiga blödningar man har (självklart spelar också ens fitt-anatomi roll). Priset för en menskopp ligger omkring 20-30 euro beroende på vilket märke man vill ha.

Fördelarna med menskoppen är många. Som jag redan nämnt är den ett väldigt förmånligt alternativ och eftersom man använder samma kopp i många år är den betydligt snällare åt miljön än engångsskydd (enligt smasteg.nu använder en person ungefär 2600 tamponger under samma tidsperiod en menskopp håller). Eftersom menskoppen fångar upp blodet istället för att suga upp det, torkar den inte ut slemhinnorna. Utöver det är koppen lätt att ta med sig och bekväm att använda; man kan ha den både på natten och när man simmar. Sist men inte minst är det enklare att hålla koll på sin mens och upptäcka förändringar när man samlar upp blodet istället för att suga upp det.

Nackdelar då? I början kan det ta ett tag innan man lär sig knixen med att sätta in koppen och få den ordentligt på plats (för vissa är den bättre nära öppningen, för andra längre in), men när man väl lärt sig brukar det gå ganska smidigt. Om man har otur kan ens mensvärk bli mer smärtsam när man använder menskopp (detsamma gäller för andra invändiga skydd), vilket kan vara problematiskt om man redan innan har kraftiga smärtor.

Viktigt att nämna är att personer som haft TSS (den så kallade tampongsjukan) inte bör använda menskopp och ifall man har öppna sår eller skador i fittan ska man också undvika att använda koppen. Och tyvärr är det ju faktiskt så att vissa inte alls kan använda menskopp rent fysiskt på grund av till exempel förlossningsskador eller andra fittproblem.

Är det ännu någonting du undrar, fråga gärna!

PS. Nej, det är inte äckligare att röra i sitt eget mensblod än att ha blodiga engångsskydd som ruttnar i skräpkorgen.

vecka 10, internationella endometriosveckan

Jag har alltid haft hemskt mycket mensvärk. Sådan mensvärk som Burana eller Panadol inte överhuvudtaget rår på. Redan från början hindrade den mig från att leva normalt de första dagarna av mensen. Nästan varje månad tvingades jag vara borta åtminstone en dag från skolan för att jag inte kunde gå eller stå ordentligt. Jag kunde ligga i sängen och skaka utan att kunna ta mig till rummet bredvid efter värktabletter. Jag har flera gånger svimmat av smärtorna. Hinner jag inte ta en värktablett i tid gör värken att jag till slut spyr. Jag har bytt värktabletter och fått ökad dos otaliga gånger, när de gamla plötsligt en dag inte längre fungerat. För drygt en månad sedan fick jag veta något som jag redan antagit i flera år, nämligen att jag lider av endometrios.

Endometrios är en sjukdom där delar av livmoderslemhinnan vandrar ut från livmodern, längs äggledaren och lägger sig på andra ställen i kroppen, där den bildar cystor. I samband med mensen blöder också cystorna och det här kan ge otroliga smärtor. Smärtorna kan även kännas vid andra tidpunkter än under mensen och kvinnor med kraftig endometrios kan få kroniska smärtor. Andra symptom på sjukdomen är smärtor vid penetrerande sex, buksmärtor, tarmbesvär eller smärta när man går på toaletten. Ungefär en tiondel av kvinnor i fertil ålder beräknas ha endometrios. Bland ofrivilligt barnlösa är andelen drygt en tredjedel.

Tyvärr finns inget bot mot sjukdomen, bara olika sätt att lindra symptomen. Först och främst kan man lindra symptomen med smärtstillande mediciner, vilket inte gör annat än lindrar smärtorna. En annan metod är att med hjälp av hormonbehandlingar minska (eller helt ta bort) mensblödningen och på så sätt svälta ut cystorna. En tredje form att lindra symptomen är genom kirurgi. Ingen av metoderna tar bort symptomen för gott, men lindrar eller eliminerar dem för en kortare eller längre period. Vid behandling minskar risken för kronisk smärta, därför är det bra att kontakta sjukvården för utredning om man har symptom som tyder på endometrios.

Att sjukdomen inte syns på utsidan betyder inte att den inte finns, eller känns. En ökad medvetenhet om sjukdomen kan göra att fler kvinnor får hjälp och lindring för sina besvär, och slipper leva i ett återkommande helvete varenda månad, eller dag.

vinn en menskopp!

Någon gång i tiden bestämde jag mig för att never ever tipsa om en bloggtävling på min egen blogg, men det var innan Bella/Blogghen startade en tävling där tre lyckliga vinnare får varsin menskopp. Tävlingen går ut på att skapa ett menskonstverk och motivera varför just du borde vinna, så alla menstruerande läsare; pys nu över till Bella och tävla om en egen alldeles underbar liten menskopp!

Nedan är mitt lilla mensmonster med tillhörande tampong (en menskopp är tyvärr för svår att virka för en riktig virk- noob).

mensmonster

det bästa preventivmedlet

Två av de vanligaste p-pillren, Yasmin och Yaz, misstänkts ligga bakom 23 kanadensiska kvinnors plötsliga död de senaste sex åren. Att p-piller kan orsaka blodpropp är ingen nyhet för läkare, däremot är det en detalj de ofta undviker att nämna när de trycker recepten i händerna på en. De många biverkningarna man kan få på köpet när man börjar med p-piller är överhuvudtaget inget som läggs desto större vikt vid när pillren skrivs ut.

För ungefär åtta år sedan blev jag övertalad av min läkare att börja med Yasmin. Jag hade grymma menssmärtor och detta var huvudorsaken till att jag lät mig övertalas, p-pillren skulle nämligen göra mina mensperioder lättare. Det gjorde de inte. Däremot fick jag minskad sexlust, mer eller mindre konstant illamående och påfrestande humörsvängningar. Läkaren konstaterade att sorten troligen inte passade mig och skrev ut Mercilon istället. Illamåendet byttes ut mot sju månaders kronisk huvudvärk, samt migrän som återkom ännu flera år efter att jag tagit mitt sista piller. Inte nog med det stegrades mensvärken ytterligare när jag slutat med p-pillren.

Mina erfarenheter av p-piller suger med andra ord och skulle någon berättat hurudana biverkningar man faktiskt kan få skulle jag aldrig börjat med dem. Nu får som tur är inte alla en massa problem av sina p-piller, för vissa funkar de utmärkt, men sanningen är ändå att de som drabbas av negativa biverkningar är många och en stor del av dessa inte inser att det är p-pillren som spökar och att de faktiskt inte behöver stå ut med att må skit.

Att lättvindigt skriva ut p-piller utan att informera ordentligt om möjliga bieffekter är inte okej, inte ens fast man kan läsa om dem själv i bipacksedeln. Att överhuvudtaget se p-piller som det bästa alternativet för att undvika graviditeter vid heterosex går bort.  Det bästa preventivmedlet ska inte ta bort lusten att knulla eller ge svampinfektioner, illamående och huvudvärk. Det bästa preventivmedlet är inte ett där man spelar rysk roulette med risken för dödande blodpropp. Det bästa preventivmedlet är ett där man inte behöver kompromissa med sin hälsa för att kunna ligga säkert.