fight the fabo power

Har ni hört om det riktigt nystartade initiativet Faboless?

fightthefabopower

Kampanjen ifråga handlar om att uppmärksamma att vita medelålders män generellt sett sitter på ganska stor del av makten och också har störst möjligheter att påverka vårt samhälle. Jag tycker Karin Palméns kommentar i Svenska Yles artikel om Faboless är ganska talande om varför det här är problematiskt: ”Så länge medelålders män är normen i ett samhälle gör de väldigt många beslut utgående från sig själv som mall och då blir alla andra avvikande”. Och det är ju just det, att ju större mångfald vi har bland dem som sitter på maktpositioner, desto fler olika grupper av människor tas troligen i beaktande när beslut görs och på sikt borde det i sin tur leda till ett mer jämlikt samhälle för alla.

Med Faboless-kampanjen vill grundarna också att farbröderna själva ska se över sina möjliga privilegier och ta ett steg tillbaka för att ge plats åt någon annan ibland. Det här är något jag tror är viktigt att vi alla tar oss en funderare över emellanåt, inte enbart de vita medelålders männen. Att göra en privilegiecheck och vara medveten om de faktorer som gör en själv privilegad i jämförelse med någon annan är bara hälsosamt och kan de facto vara en riktig ögonöppnare.

Annonser

varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

Maggie tipsade om en text som tar upp varför ”jag har pojkvän” är en skitdålig ursäkt att som kvinna använda sig av när män raggar på en. Jag drog mig till minnes ett halvfärdigt inlägg jag har på samma tema och vad passar väl bättre än att publicera det nu, när ämnet redan är uppe.

Ni som brukar hänga ute i nattlivet då och då har antagligen stött på det här fenomenet: En man raggar på en kvinna och fortsätter envist trots att hon upprepade gånger säger nej, att hon inte är intresserad och ber honom gå därifrån. Det som slutligen får honom att faktiskt lämna henne ifred är när hon (oberoende om det är sant eller inte) säger ”jag har pojkvän/fästman/make”. Mannen slutar, eftersom han respekterar den andra mannen tillräckligt mycket för att inte ragga på dennes flickvän. Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.

Jag har själv använt den här ursäkten fler gånger än jag kan minnas, trots att det inte varit sant. Bara för att få vara ifred. Slippa ha någon som hänger efter en och tjatar och tjatar och försöker och försöker tills det totalt har förstört ens kväll och man inget hellre vill än gå hem och stänga dörren bakom sig och aldrig mer se en man. Det är en ack så enkel ursäkt att ta till, men ack så problematisk.

Genom att avvisa en raggande man med ursäkten att man redan har en (manlig) partner, gör man sig själv och andra kvinnor en riktigt stor björntjänst, oavsett om det är sant eller inte. Det antyder nämligen att ens eget nej inte är värt något. Att ens egen vilja eller ovilja inte betyder ett skit. Att den enda vars vilja är värd att respektera är den man som påstås finns med i bilden. Genom att använda frasen ”jag har pojkvän” lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man (som kanske inte ens finns). Så kvinnor, om ni bara orkar: Sluta använda ursäkten att ni har en pojkvän som orsak till varför ni inte vill*. Håll i minnet att det att ni inte vill borde vara helt tillräckligt för att mannen ifråga ska acceptera ert nej.

Det om varför ”jag har en pojkvän” är en problematisk ursäkt. Nu en snabbkoll på varför ”jag har en flickvän” inte fungerar på samma sätt.

Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm, utgår det också från en väldigt heteronormativ syn på kärlek. Kvinnor i medier framställs generellt som 1) heterosexuella (i viss mån heteroflexibla**), och ifall de inte redan är upptagna: 2) suktande efter en man. Om de kvinnor som mot förmodan placerar sig själva utanför den heterosexuella ramen, och definierar sig som lesbiska***, verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv (det här viskar till exempel synen på lesbiskt sex som något annat än Riktigt sex om).

Genom att förklara sitt ointresse med att man har flickvän eller är lesbisk (oberoende om det är sant eller inte) har man tydliggjort att det inte finns någon man med i bilden, och trots att det också ganska tydligt borde framgå att det inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. Istället för ett tydligt avvisande tas frasen som en utmaning.

* Jag är helt medveten om att det i vissa fall är så att en partner är enda orsaken att man tackar nej, det behöver ni inte påpeka.

** Heteroflexibel innebär att man har ett litet intresse för det egna könet, men att man nästan uteslutande kommer att falla för någon av motsatt kön. Det är med andra ord en definition som befinner sig någonstans mellan hetero- och bisexuell. 

*** Nej, det är inte bara kvinnor som definierar sig som just lesbiska som placerar sig utanför den heterosexuella ramen.

**** Det här, och hur det påverkar kvinnor som är intresserade av andra kvinnor, är något vi behöver diskutera. 

apropå fars dag…

Sturegallerian i vårt västra grannlands huvudstad hamnade i blåsväder på grund av sin farsdagskampanj tidigare i veckan. De tyckte nämligen det var en hemskt bra idé att ha reklamaffischer med lila damunderkläder och texten ”please, please him” på. Vet ju inte med er, men jag trodde fars dag var en högtid då barn firar sina pappor och vete fan om det är passande att dra på sig spetsunderkläder och behaga sin farsa. 

Nåja, reklamen riktade ju sig inte till barn som skulle fira sina pappor, utan till kvinnor som skulle fira sina barns pappor. Och till det har jag bara att säga: Släpp de där tankarna om att kvinnor är till för att behaga män och börja se utanför unkna könsroller och pissiga stereotyper någon gång.

om kvinnodagen

Kvinnodagen kom och gick. Som vanligt fanns det de där vissa personerna som påpekade att det borde finnas en internationell mansdag. Ni vet de där som tjafsar bara för att och inte egentligen bryr sig huruvida en internationell mansdag existerar eller inte, för om de gjorde det skulle de veta att den infaller den 19 november.

Och som vanligt fanns det också någon bloggare som slog huvudet på spiken med riktigt bra inlägg dagen till ära (fast det senare nu råkar vara från ifjol).

sexuella övergrepp på män

Sexuella övergrepp på män är betydligt mer stigmatiserat än sexuella övergrepp på kvinnor och många vägrar inse eller erkänna att ett sådant problem ens existerar. Att män inte alltid är förövare när det gäller sexualbrott, utan att män faktiskt också kan hamna offer för sådana (i de flesta fall är också förövaren en man, men mörkertalet för hur ofta förövaren är kvinna kan vara mycket stort).

Att sexuella övergrepp på män inte ses som ett existerande problem beror långt på rådande normer. Mannen ses som en väldigt sexuell varelse som är aktiv, dominerande och förstås alltid villig. Med ett sådan syn på mansrollen är det inte alls konstigt att det råder viss tvekan och skepsis till att män skulle kunna hamna offer för till exempel en våldtäkt. Män är inte offer, helt enkelt.

Verkligheten ser dock lite annorlunda ut. De flesta av oss vet att män inte alltid är kåta. Att deras sexlust varierar och att de inte alltid vill, fast deras partner är sugen. Att de ibland också säger nej. Ändå är det nästan omöjligt för många att kunna acceptera att det efter ”nej” är ett sexuellt övergrepp också fast den som säger nej är man. Att en man som mot sin vilja tvingats utföra eller delta i en sexuell handling har blivit utsatt för ett övergrepp.

Sexuella övergrepp är alltid, oberoende kön, mer eller mindre traumatiserande och alla som blir utsatta borde få den hjälp och det stöd de behöver för att kunna lägga händelsen bakom sig. Men för att kunna få hjälp och stöd krävs det att man vågar berätta att man utsatts för ett sexuellt övergrepp, och det är allt annat än enkelt i ett samhälle som stigmatiserar våldtäktsoffer och inte ens erkänner män som potentiella sådana.

män kan fortfarande inte våldtas

I en film jag tittade på för några dagar sedan förekom en scen där en kvinna tvingade en man att ha sex med henne. Hon tryckte ner honom mot underlaget, informerade om att hon nu skulle knulla honom och att han bara skulle försöka slappna av och tänka på något annat tills det var över. Mannen som absolut inte ville ha sex med henne försökte tala sig ur situationen men gick slutligen med på det ändå.

Scenen fick mig att tänka på hur mycket det i filmer (och litteratur) romantiseras kring när kvinnor tvingar män till sex. Hur okej det verkar vara, eftersom han är man och män som vi vet alltid är redo. Hur mycket obehag människor skulle känna om det vore ombytta roller. Om det inte vore kvinnan som våldtog mannen, utan tvärtom. Hur budskapet att män inte kan våldtas hela tiden fortsätter att matas in i våra hjärnor.

homofobin mot män som knullar andra män

Läste för en tid sedan en Flashback- tråd om huruvida man som tjej skulle kunna vara tillsammans med en bisexuell kille. Skrämmande många svarade att de aldrig skulle klara av att vara med en man som någon gång i sitt liv tagit en annan man i röven (för det är och förblir det enda män gör när de har sex med varandra). Undrar månne hur den omvända diskussionen skulle se ut. Hur många män skulle dissa en kvinna för att hon är bisexuell?