varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

Maggie tipsade om en text som tar upp varför ”jag har pojkvän” är en skitdålig ursäkt att som kvinna använda sig av när män raggar på en. Jag drog mig till minnes ett halvfärdigt inlägg jag har på samma tema och vad passar väl bättre än att publicera det nu, när ämnet redan är uppe.

Ni som brukar hänga ute i nattlivet då och då har antagligen stött på det här fenomenet: En man raggar på en kvinna och fortsätter envist trots att hon upprepade gånger säger nej, att hon inte är intresserad och ber honom gå därifrån. Det som slutligen får honom att faktiskt lämna henne ifred är när hon (oberoende om det är sant eller inte) säger ”jag har pojkvän/fästman/make”. Mannen slutar, eftersom han respekterar den andra mannen tillräckligt mycket för att inte ragga på dennes flickvän. Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.

Jag har själv använt den här ursäkten fler gånger än jag kan minnas, trots att det inte varit sant. Bara för att få vara ifred. Slippa ha någon som hänger efter en och tjatar och tjatar och försöker och försöker tills det totalt har förstört ens kväll och man inget hellre vill än gå hem och stänga dörren bakom sig och aldrig mer se en man. Det är en ack så enkel ursäkt att ta till, men ack så problematisk.

Genom att avvisa en raggande man med ursäkten att man redan har en (manlig) partner, gör man sig själv och andra kvinnor en riktigt stor björntjänst, oavsett om det är sant eller inte. Det antyder nämligen att ens eget nej inte är värt något. Att ens egen vilja eller ovilja inte betyder ett skit. Att den enda vars vilja är värd att respektera är den man som påstås finns med i bilden. Genom att använda frasen ”jag har pojkvän” lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man (som kanske inte ens finns). Så kvinnor, om ni bara orkar: Sluta använda ursäkten att ni har en pojkvän som orsak till varför ni inte vill*. Håll i minnet att det att ni inte vill borde vara helt tillräckligt för att mannen ifråga ska acceptera ert nej.

Det om varför ”jag har en pojkvän” är en problematisk ursäkt. Nu en snabbkoll på varför ”jag har en flickvän” inte fungerar på samma sätt.

Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm, utgår det också från en väldigt heteronormativ syn på kärlek. Kvinnor i medier framställs generellt som 1) heterosexuella (i viss mån heteroflexibla**), och ifall de inte redan är upptagna: 2) suktande efter en man. Om de kvinnor som mot förmodan placerar sig själva utanför den heterosexuella ramen, och definierar sig som lesbiska***, verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv (det här viskar till exempel synen på lesbiskt sex som något annat än Riktigt sex om).

Genom att förklara sitt ointresse med att man har flickvän eller är lesbisk (oberoende om det är sant eller inte) har man tydliggjort att det inte finns någon man med i bilden, och trots att det också ganska tydligt borde framgå att det inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. Istället för ett tydligt avvisande tas frasen som en utmaning.

* Jag är helt medveten om att det i vissa fall är så att en partner är enda orsaken att man tackar nej, det behöver ni inte påpeka.

** Heteroflexibel innebär att man har ett litet intresse för det egna könet, men att man nästan uteslutande kommer att falla för någon av motsatt kön. Det är med andra ord en definition som befinner sig någonstans mellan hetero- och bisexuell. 

*** Nej, det är inte bara kvinnor som definierar sig som just lesbiska som placerar sig utanför den heterosexuella ramen.

**** Det här, och hur det påverkar kvinnor som är intresserade av andra kvinnor, är något vi behöver diskutera. 

Annonser

det där med tjejiga tjejer…

Igår skrev Mican på bloggen Moralfjant ett inlägg om att vi måste sluta se ner på tjejiga tjejer och jag känner igen mig på flera ställen i texten. Det här är också ett ämne jag funderat mycket över på sista tiden och försökt ordna mina tankar kring.

Ja, det här med tjejighet hörni. Att vara fnittrig, sminka sig, gilla kläder, bry sig mycket om sitt (och andras) utseende, gilla ytliga samtalsämnen och allt annat som generellt ses som väldigt tjejigt; det är ju inte dåligt. Inte på riktigt. Det är bara så vi lärt oss, att det skulle vara lite sämre, oseriösare och mindre värt än något traditionellt manligt (sport, skruva med bilen, teknik överlag…).

Att som kvinna ha typiskt manliga egenskaper eller intressen, betraktas därför också som lite häftigare, lite bättre. En kvinna som håller på med motorcyklar istället för hästar kan få höra att hon är coolare än andra tjejer, en kvinna som inte tycker om att skvallra om halvbekanta kan få höra att hon är skönare att umgås med än andra tjejer. (Samtidigt får det ju inte vara för mycket, absolut inte. En kvinna som har kort hår, aldrig bär smink eller rakar sig, använder kläder riktade till män, jobbar i verkstad och snusar, hon är ju faktiskt ganska okvinnlig, och inte på ett bra sätt. Lagom ska det vara.)

Själv är jag kanske inte den man traditionellt skulle kalla en tjejig tjej och jag har inte heller velat vara det. Jag har oftast inte ens velat förknippas med tjejighet överhuvudtaget och har betraktat det som något dåligt. Så länge jag kan minnas har jag också tagit det som en komplimang när någon påpekat att jag inte ser ut/beter mig som en typisk tjej, för det har jag tolkat som att jag är lite bättre än någon av alla de där fnittriga tjejerna med pastelliga kläder och mycket smink.

Alltså varför? Om jag, som uttalad feminist, håller på nedvärderar kvinnlighet och håller fast vid att det är sämre än manlighet har jag ju, precis som Mican också konstaterar om sig själv i sitt inlägg, internaliserat och givit uttryck för ett kvinnohat. Samtidigt har jag ju också legitimerat att andra gör samma sak och indirekt att andra ser mig som lite sämre än random man som nu råkar stå bredvid mig. Jag har upprätthållit och reproducerat en tanke om att kvinnor och det kvinnliga alltid är lite sämre än män och det manliga, precis det jag egentligen jobbar emot. Jag har kort sagt skitit där jag äter.

loppis

Som bekant kan man ju hitta både det ena och det andra på loppisarnas hyllor. Eller varför inte en bok med det kreativa namnet ”Porn for women”, innehållande bilder av inställsamt leende män som städade, tvättade kläder och fällde ner wc-locket. Ni vet, sånt som kvinnor tänder på.

uppdatera din kvinna till en bättre version!

Jag fick ett tips om en gymreklam som fanns med i söndagens (15.12-13) upplaga av Österbottens Tidning och känner att det här är något jag måste ta upp. Reklamen såg ut så här: 

gymreklam

Fritt översatt till ren svenska lyder texten ungefär så här: ”Karl! Skaffa dig en ny, gladare och fastare kvinna! Ge henne ett gåvokort till Actilife så blir hon som ny!”

Här har man alltså bakat ihop dialekt, ”humor” och unkna könsroller till en trevlig liten mix. Jag är säker på att många inte ser något problematiskt med den här reklamen. Jag är övertygad om att många skrattade när de såg den och faktiskt tycker att den är riktigt lyckad. Jag är också helt bombsäker på att så länge liknande budskap framförs och reproduceras kommer vi också låta en dålig kvinnosyn frodas.

Jag ser tre stora problem med den här reklamen.

För det första pratar den om kvinnan som mannens ägodel. Reklamtexten skulle kunna vara slogan för vilken ny bil som helst, bara adjektiven byttes ut. Annonsen pratar om kvinnor som någonting mannen har samma äganderätt över som vilket föremål som helst. De verkar ha glömt bort att en människa inte är ett föremål. En annan människa kan man inte äga, inte ens fast man är ett par.

Till näst kommer orsaken till varför mannen uppmanas ge ”sin” kvinna ett gåvokort till gymmet i julklapp. Det är inte för att hon nödvändigtvis skulle vilja ha eller behöva ett, utan, och det här är viktigt, för att han ska få sig en gladare och fastare kvinna. Här handlar det igen, som så ofta, om att det kvinnan gör ska hon göra för mannen. Hon ska träna för att behaga honom, inte för att hålla sig frisk och sund, inte för att hon trivs med det, utan för att han ska få en ny, gladare och fastare, kvinna. Vilket för oss över till punkt tre.

Med gåvokortet ska kvinnan alltså bli både gladare i humöret och fastare i, låt oss förmoda, kroppen. Att diktera villkor för hur en kvinna ska och inte ska se ut (eller vara) är mer regel än undantag, så också här. Reklamen antyder att kvinnokroppar ska vara fasta, det ska inte finnas för mycket fett och det fett som finns ska sitta på sin plats utan att röra på sig. Att gym- och fitnesskedjor medvetet förstärker och reproducerar ett visst skönhetsideal är knappast förvånande. Inte heller är det överraskande att det ideal de framhäver är väldigt svårt, om inte omöjligt, att uppnå för den stora majoriteten. Nu är ju inte gym- och fitnesskedjorna ensamma problemet, de är bara en del av något betydligt större. Reklamer, filmer och media överlag samarbetar för att upprätthålla en bild av idealkvinnan, en bild som gör att ätstörningar kryper ner i åldrarna, att en osund besatthet av träning breder ut sig och att kvinnor kan gå ett helt liv och hata sin kropp för att den ser ut som den gör och inte som den ”borde”.

Jag förstår att man med den här reklamen försökt skämta till det lite och förmodligen också helt medvetet valt att provocera. Men att humor och provokation ofta kan vara effektivt betyder inte att det alltid är en bra väg att gå.

om kvinnodagen

Kvinnodagen kom och gick. Som vanligt fanns det de där vissa personerna som påpekade att det borde finnas en internationell mansdag. Ni vet de där som tjafsar bara för att och inte egentligen bryr sig huruvida en internationell mansdag existerar eller inte, för om de gjorde det skulle de veta att den infaller den 19 november.

Och som vanligt fanns det också någon bloggare som slog huvudet på spiken med riktigt bra inlägg dagen till ära (fast det senare nu råkar vara från ifjol).

”men om du är i ett förhållande, VARFÖR använder du kondom?!”

Jag har rätt länge undrat ifall jag är den enda som helt på allvar tycker kondomer är ett riktigt vettigt preventivmedel i ett fast heteroförhållande. Nu har Peaches skrivit ett inlägg som besvarar den frågan, och nej, jag är inte den enda.

Kondom skyddar mot både graviditet och könssjukdomar och är med andra ord perfekt vid tillfälliga sexuella förbindelser, men det verkar ta slut där. Så fort det blir något mer regelbundet och seriöst (och monogamt?) av det hela är det hejdå kondomerna och välkommen hormonpreparaten (av vilka de vanligaste bland unga är p- piller och p- ring). För kondom är ju så ”krångligt”, till skillnad från de där hormonella preventivmedlen som anländer i sällskap av hundrafemtio olika biverkningar.

Du som har kuk, förväntar du dig att kunna skippa kondom när du är i ett fast förhållande? Tar du förgivet att alla kvinnor är villiga att trycka i sig hormoner med all världens biverkningar för att ni ska kunna knulla riskfritt? Skulle du göra det? Om inte, är du helt jävla dum i huvudet eller bara förbannat självisk?