tankar om tro

I våras var det några finlandssvenska bloggare (Karin, Jean, Jenna, Lina och Malin, del 1, 23 och 4) som skrev om sin relation till kyrkan och tron, och för en tid sedan kom igen en liten våg med liknande inlägg (Jessica, Liisa, Carola, Linnea och Carola igen). Eftersom det har varit så intressant att läsa andras inlägg om ämnet tänkte jag själv nu också hoppa på tåget.

Jag är döpt och konfirmerad i den evangelisk-lutherska kyrkan, men religiositet har aldrig varit en norm i min omgivning. Jag kommer inte från någon troende familj eller släkt och vi har aldrig aktivt gått i kyrkan. Den har snarare varit något en vistas i någon gång då och då, vid dop, konfirmationer, bröllop och begravningar. Och skolavslutningar. Förstås.

När jag var liten gick jag i söndagsskola. Jag misstänker att det att jag skulle få träffa kompisar och att föräldrarna skulle få lite lugn och ro någon timme på söndagsförmiddagarna kan ha varit betydligt större orsaker till deltagandet än att jag skulle bli mer bekant med den kristna tron. Nåja, i söndagsskolan var vi en grupp kids som satt och målade bilder av Jesus, klistrade in djur i Noaks ark och drack saft. Det starkaste minne jag har från de här söndagarna var när ett av barnen klippte loss en hårtuss och limmade fast den igen med Erikeeper-lim. Något desto större intryck gjorde söndagsskolan med andra ord inte.

I lågstadiet hade vi en gång i veckan en gemensam morgonsamling med lite program och en psalm. En kunde hålla tummarna för (eller ibland till och med föreslå!) att veckans psalm skulle vara nummer 553, så att vi fick sjunga om Guds kärlek, för det var ju lite fnissigt och pinsamt. Innan maten bad vi alltid bordsbön. I de lägre klasserna varierades det mellan några olika, ganska långa och tråkiga böner, medan en i de högre klasserna fick be en kort och rolig liten bön som jag inte längre kommer ihåg. Både morgonsamlingarna och bordsbönen var ändå mest något av ett nödvändigt ont en ville få undan så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta med mer intressanta saker.

Att bli konfirmerad var något som hörde till. Majoriteten av oss som blev konfirmerade sommaren för 10 år sedan hade nog knappast så tajt relation till Gud, utan gjorde det mest för att en ”skulle”. En av våra ledare visade fingret åt oss i kyrkan och på konfirmationslägret hade vi Sagan om ringen-maraton. Konfirmationen var varm och svettig i en fullsatt kyrka och efteråt blev det kaffe och tårta hemma på gården där ingen pratade om Gud.

Sedan flera år tillbaka är jag utskriven ur kyrkan. Jag har aldrig känt mig som en del av den kristna tron och heller aldrig varit bekväm i religiösa sammanhang. Inte heller någon annan trosinriktning känns mer rätt. Det närmsta jag kommit till en relation med någon gud är ett fåtal gånger i lågstadieåldern när jag provade knäppa händerna och be lite i smyg innan jag skulle sova. Det blev ingenting långvarigt eftersom jag inte för mitt liv ens kunde inbilla mig att någon lyssnade och därför bara kände mig dum. Religion och tro är nog helt enkelt ingenting för mig. Och jag saknar det inte heller i mitt liv.

Annonser

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’, del 2

Tidigare skrev jag ett inlägg med svar på vanliga kommentarer om homosexualitet. Här kommer nu fortsättningen.

”Det verkar som att det blivit en modefluga att vara homo.”

Jag skulle väl knappast påstå att det blivit en modefluga att vara gay, det är ju inte direkt något man bara en dag bestämmer sig för att vara. Däremot har det blivit lättare än tidigare att vara öppen med sin läggning (för den skull inte sagt att det är lätt). Ju mer accepterande samhället blir och ju fler som vågar vara öppna med sin läggning, desto lättare blir det för dem som fortfarande hänger i garderoben att komma ut. Därför kanske det känns som att det är en ”modefluga” att vara gay, men tror knappast så många hoppar på the gay-train (och allt vad det innebär) bara för att vara lite cool.

”Man kan inte göra homosexualitet till ett ideal! Hur går det om alla blir homosexuella?”

Ingen försöker göra homosexualitet till ett ideal. Snarare till något som inte ens behöver diskuteras. Poängen är inte att försöka få alla människor homosexuella och möjligheten att det skulle bli så är rätt så obefintlig. Att människor som inte är heterosexuella får vara öppna med vem de är, påverkar knappast heterosexuella på ett sådant sätt att de plötsligt en dag vaknar upp och märker att de attraheras av ett annat kön än när de gick och lade sig. En sexuell läggning smittar nämligen inte.

”Barn ska själv få komma på sin läggning när de blir äldre, de behöver ingen homopropaganda som förhärligar den livsstilen.”

SJÄLVKLART ska barnen själv få klura ut sin sexuella läggning och det är just därför icke-heterosexuella personer, reklamer och whatnot måste få synas. Den heterosexuella kärleken syns överallt och kan lätt tas för det enda möjliga ifall inget annat får utrymme. En person som kommer på att hen inte är heterosexuell, men aldrig får se något annat än just det, kommer förmodligen att känna sig jävligt ensam. Att man ser bilder på samkönad kärlek och icke-heterosexuella personer kommer inte att göra någon homosexuell, snarare kommer det att hjälpa den som inte känner sig straight att acceptera sig själv för den hen är och inte försöka tvinga in sig själv i en roll som känns fel.

”Om jag måste acceptera homosexuella, måste väl de acceptera att jag inte gillar dem?”

Det är en hemskt stor skillnad på att acceptera en människa för något hen är och inte kan ändra på, och att acceptera en människa för att hen bara är jävligt trångsynt. Punkt.

”Varför försöker de få gifta sig i kyrkan när de vet vad Bibeln säger om homosexualitet?”

Please, do tell me vad Bibeln säger om homosexualitet! Och svar på frågan om giftermål kan ni läsa här.

i guds namn

För att spinna vidare lite på gårdagens inlägg… Först och främst vill jag bara säga att var och en bör få tro på vad de vill. Om det nu sen må vara Gud, Allah, Satan eller Det flygande spaghettimonstret bryr jag mig inte i, så länge tron inte på ett negativt sätt går ut över andra människor.

Att däremot använda religionen som ursäkt för att kunna förtrycka och diskriminera, eller på annat sätt skada andra är allt annat än okej. När religionen står i vägen för alla människors lika rättigheter eller när man i religionens tecken upprätthåller en föråldrad människosyn som skadar andra är det dags att bromsa och se över sina värderingar.

Tro eller religion är aldrig en legitim orsak till förtryck, vare sig det handlar om muslimer som inte låter kvinnor i Saudiarabien köra bil eller kristna som motarbetar abort och homosexuellas rättigheter här hemma i Finland.

återigen om en könsneutral äktenskapslag

Medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag debatteras flitigt både i sociala medier och runt kaffebordet, och jag kan inte låta bli att läsa diskussionerna under olika artiklar som skrivs om ämnet. Nedan några kommentarer saxat från den här artikeln.

könsneutral2

Samkönade par har möjligheten att registrera sitt partnerskap, men detta är inte jämförbart med äktenskap eftersom man i ett registrerat partnerskap inte får adoptera externt och inte heller per automatik kan ta varandras efternamn. Att äktenskapet skulle vara ämnat för man och kvinna enligt någon ”naturbunden lag” är bara blaj, i grund och botten är det ett ekonomiskt och juridiskt förbund mellan två släkter (sedan har kyrkan kidnappat begreppet och gjort det till sitt, men det är en annan historia) och att det nu de facto var mellan man och kvinna på den tiden man torkade sin skit med löv betyder ju inte att vi idag måste leva efter samma regler. Poängteras bör också att medborgarinitiativet inte strävar efter att samkönade par ska kunna gifta sig kyrkligt, utan att de överhuvudtaget ska kunna gifta sig, sedan får kyrkan i sin tur ta ställning till huruvida de vill diskriminera eller inte…

könsneutral1

Huruvida många av dem som kräver en könsneutral äktenskapslag egentligen bara vill åt äktenskapet som institution låter jag vara osagt. Men att en stor del av de heterosexuella som stöder medborgarinitiativet kanske själva inte alls intresserade att gifta sig är åtminstone något de valt själva, inget som staten valt åt dem.

könsneutral3

Snälla stadibo, du får mig att gråta blod.

Och eftersom jag inte skulle kunnat säga det bättre själv låter jag signaturen gäst här under avsluta inlägget.

könsneutral4

jag har inget emot… men…

Ett smidigt sätt att visa upp en falsk fasad av tolerans, samtidigt som man också talar lite sanning, är den där ”jag har inget emot… men…” kommentaren.

”Jag har inget emot utlänningar, men de behöver väl inte komma hit och leva på våra skattepengar. Jag har inget emot religiösa, bara de håller sitt tjat om Gud för sig själva. Jag har inget emot homosexuella, bara de inte stöter på mig. Jag har inget emot muslimer, så länge de hålls i arabländerna.”

Och jag har inget emot idioter, bara de håller käften.

den stora tolkningsfrågan bibeln

Religioner och Gud berördes lite i kommentarerna till det här inlägget och jag tänkte ta upp något som jag reagerat på ett antal gånger.

Om man diskuterar varför homosexualitet skulle vara fel med en troende människa kan man ibland mötas av argument i form av bibelverser. En som rätt ofta citeras är 3 Mos 20:13: ”Om en man ligger med en annan man som en man ligger med en kvinna, begår de en avskyvärd handling.” (Med tanke på hur ofta Bibeln blivit omskriven kan versen se lite olika ut, men grundmeningen är densamma.)

Versen brukar användas som ett ”tydligt bevis” på att homosexualitet enligt Gud är fel. Men ifall man observerar det lilla ordet ”som” har versen snarare den betydelsen att män inte ska ligga med varandra som de ligger med kvinnor, inte att de inte skulle få ligga alls. Men så är ju Bibeln, minst sagt, öppen för tolkningar.

(Och jag är ytterst medveten om att långt ifrån alla troende anser homosexualitet vara onaturligt eller fel. Det finns gott om dem som tar emot icke- heteron med öppna armar.)

kvinnorollen i bibeln

Kristendomen är inte så lite mansfixerad. Gud fadern, Jesus, några könlösa änglar med mansnamn och en lång rad andra mer eller mindre intressanta gubbar med diverse viktiga uppgifter.

Kvinnornas uppgift är i Bibeln väldigt klar och tydlig. Ta som exempel Maria som var trolovad med Josef men blev havande med den helige anden, Saraj som inte kunde bli gravid, utan gav sin slavinna Hagar åt Abram så han skulle få en avkomma eller Elisabet, Sakarias hustru som även hon till en början var ofruktsam men sedan (efter lite hokus pokus) födde en son.

Och som bonus finns ju triangeldramat med Er, Tamar och Onan. Er var enligt Gud ond så han dödade honom, varefter Onan fick i uppdrag att gifta sig med sin bror Ers hustru Tamar och skaffa en avkomma åt honom. Onan tillämpade dock, sneaky som han var, avbrutet samlag och sprutade bredvid för att inte Tamar skulle bli gravid. Gud dödade honom också och Tamar fick lov att ta hand om Er och Onans bror istället.

(Gissa två gånger varifrån ordet onani kommer…)

religionsundervisningen i skolan

Jag är emot kristendoms- fixeringen som hägrar i religionsundervisningen. I mina ögon är det viktigare att lära barnen lite om olika religioner i världen än att låta all undervisning kretsa kring den som råkar vara störst i just Finland. Det är bra, och rätt viktigt, att vara en aning insatt i olika religiösa seder, det har man nytta av i livet.

Men långt viktigare än att veta exakt antal anhängare av buddhismen eller kunna rabbla hinduismens gudar i sömnen är faktiskt etiken, som idag är alltför liten del av undervisningen. Att lära barnen rätt och fel, och varför det är så, känns viktigare än att de vet vad alla Jesu lärjungar går under för namn.

PS. Tävlingen i bibelkunskap som är på gång i finlandssvenska skolor känns bara så otroligt fel.