julkalender – lucka 24

Tack så hemskt mycket för alla frågor, jag hoppas att ni är nöjda med svaren! Jag har åtminstone fått gnugga geniknölarna ordentligt och reflektera över ämnen jag knappast skulle tagit upp om det inte vore för att ni efterfrågade dem. Tack vare julkalender-projektet och framför allt tack vare era frågor, har jag åstadkommit sisådär 32 000 tecken i bloggform under december.

Som tack har jag knåpat ihop en julig spellista åt er. God jul!

Och ifall ni inte fått tillräckligt med julstämning ännu har ni här hela ”We Wish You a Metal X-Mas and a Headbanging New Year” albumet att spela på repeat:

Annonser

julkalender – lucka 23

Diskriminerande jargong: Då folk i ens närhet kommenterar annat folk på ett rasistiskt/sexistiskt/annat diskriminerande eller nedlåtande sätt. ”Just typiskt kvinnor att…”, ”Det var en tattare som…”, ”Det är så gay att…” osv. Eller dessa eländiga skämt på någon annans bekostnad. När gäller det att säga ifrån och finns det gånger då det bara är bättre att vara tyst? Hur ska en komma förbi känslan av att vara en glädjeförstörare för att en inte skrattar med? (Eller hur ska en hantera sig själv om en trots allt skrattar med för att en inte orkar ta upp kampen just där och då?) Allt sånt!

Alltså, det här är knepigt. Jag har själv väldigt svårt att veta hur jag ska bete mig i liknande situationer. Eller egentligen vet jag precis hur jag skulle vilja bete mig (= säga ifrån), men jag är aningen konflikträdd och tar väldigt sällan fighten när det gäller människor jag inte känner så bra (det är betydligt lättare för mig att säga ifrån om jag känner personen ifråga bra).

Jag kommer inte riktigt ifrån känslan av att vara en riktig killjoy när jag förbittrar mig på någons ”jätteroliga” skämt och påpekar varför det nu inte är så himla roligt eller okej. Det här gör att jag ofta håller mig från att kommentera, för att jag inte orkar vara den som dödar stämningen. Trots att jag inte alltid säger emot brukar jag ändå undvika att skratta med om ett skämt eller en kommentar ger dålig smak i munnen, och istället hålla mig väldigt neutral (vilket i sig förstås ändå gör mig delaktig, precis som att de som tittar på utan att ingripa när någon blir mobbad också är delaktiga i mobbningen). Om man ändå skrattar med ibland för att man faktiskt inte orkar ta debatten just då, tycker jag inte att man ska ta det så hårt. Ingen kan stå på barrikaderna precis hela tiden och det är okej.

Hur man kommer förbi känslan av att vara en glädjedödare om man inte skrattar med kan jag av tidigare nämnda anledning inte ge något riktigt bra svar på. Men man kan iallafall försöka tänka på det viset att man visserligen är en glädjedödare, men en sådan som dödar glädjen för någon som i sin tur kanske är en lite värre glädjedödare (as in skämtar/säger idiotiska saker om någon mer utsatt grupp människor), vilket kanske gör att det känns aningen lättare att vara den där bitterfittan.

När gäller det att vara tyst och när det gäller att säga ifrån då? En sak har jag åtminstone lärt mig och det är att det oftast är ganska meningslöst att säga ifrån och försöka argumentera när man befinner sig i en situation där alkohol intas och den som hävt ur sig ett mindre ok skämt eller kommentar troligen redan intagit en hel del. Det här har jag försökt göra otaliga gånger och det leder så gott som alltid bara till argumenterande runt i cirklar och att personen ifråga verkligen inte kan (eller vill) förstå vad man menar, vilket i sin tur leder till en otrolig frustration = not worth it. När det istället handlar om mer nyktra situationer tycker jag det oftast kan vara värt att ifrågasätta, om man bara orkar. Speciellt om personen som uttryckt sig dåligt är någon man känner bra och annars också kan diskutera (och inte bara prata) med, eller om det gäller en väldigt privilegad person som ofta häver ur sig väldigt dumma saker.

Och kort angående hur man kan bemöta kränkande skämt eller kommentarer: Att ifrågasätta kommentaren på ett sakligt sätt (utan att anklaga), genom att till exempel fråga vad personen egentligen menar med att någon är … (sätt in valfritt ord), eller varför hen säger/tycker så, vad hen baserar sin kommentar på och så vidare. Och förklara varför det är problematisk.

julkalender – lucka 22

Härskartekniker: Vad de är, hur de ser ut och framför allt – hur en kan bemöta dem. Vad är bra sätt att komma runt dem, och också – hur bli medveten om när en själv använder dem? Som på många sätt privilegierad människa är jag rädd att jag utnyttjar härskartekniker utan att jag vill det.

Härskartekniker kan se ut på väldigt många olika sätt men är alla manipulativa sätt människor agerar för att bibehålla sin maktposition över någon annan. De som brukar räknas till de klassiska härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering och våld eller hot om våld. Utöver dessa finns det också en rad andra härskartekniker (till exempel projiceringsmetoden, komplimangmetoden och hierarkimetodien), men jag tänkte bara diskutera de sju klassiska.

Osynliggörande går ut på att få någon att känna sig obetydlig. Det kan ta sig uttryck till exempel genom att man konstant avbryter när någon försöker prata, undviker att lyssna och istället håller på med något helt annat när en person pratar, eller att man helt undviker att presentera en viss person eller nämna denne vid namn (alternativ använda fel namn). Osynliggörande bör bemötas genast med att man kräver sin plats, till exempel genom att uppmärksamma de andra på att man finns och att man gärna ser att de lyssnar till vad man har att säga, eller genom att ifrågasätta deras agerande (helst inte på ett anklagande sätt eftersom det kan göra att de går in i försvarsställning och situationen förvärras).

Förlöjligande handlar precis som det låter om att förlöjliga en person och göra sig rolig på dennes bekostnad, till exempel genom att dra nedlåtande skämt om personens kön. Hit hör också kommentarer som är avsedda att förminska personen ifråga, till exempel genom typiska ”lilla gumman”-kommentarer eller genom att prata till denne som om hen vore ett barn. Om man blir utsatt för förlöjligande är det viktigt att inte falla in i rollen och bli sådär fånig eller barnslig motparten försöker framställa en som. Istället gäller det att stå på sig och ifrågasätta vad hen riktigt menar med det hen säger. I den här situationen är det möjligt, till och med ganska troligt, att ens ifrågasättande kommer att mötas av något i stil med ”vad synd att du tolkade det så”, vilket är ett försök att flytta över skulden. Här gäller det att inte falla för det heller, utan hålla fast vid att det inte är ens tolkning av kommentaren som är det viktiga utan snarare vad personen ifråga hade för mening med den.

Undanhållande av information innebär att på olika sätt hindra en person eller grupp att ta del av information som hen har rätt till. Ett klassiskt exempel på undanhållande av information är när beslut inom ett företag diskuteras på inofficiella träffar som bastukvällar eller after work, där alla som borde vara med och fatta beslutet inte är närvarande. Istället för att bara acceptera att man inte fått informationen, eller att beslut praktiskt taget fattats utan att man varit närvarande trots att man borde, bör man ifrågasätta. Ifrågasätta varför informationen inte kommit fram och be att bli uppdaterad om vad som diskuterats när man inte varit närvarande.

Dubbelbestraffning är när det framställs som fel vad en person än gör. Damned if you do, damned if you don’t. Exempelvis att någon som satsar på karriären försummar familjen, men ifall hen är hemma med barnen saknar hen gnista och ambitioner. Här gäller det kanske främst att själv veta vad man vill, var ens egna prioriteringar ligger och hålla fast vid dem för att inte falla för någon annans manipulativa agerande och bli osäker i sitt eget handlande. Ifrågasätt och förklara.

Påförande av skuld och skam går ut på att få någon att må dåligt och känna sig skyldig för något som kanske inte ens har med personen ifråga att göra. Det kan också handla om att försöka få något bra en person gjort att verka dåligt och på så sätt skapa skuldkänslor hos personen ifråga. Ofta är den här härskartekniken en kombination av en eller flera av de ovannämnda. När man utsätts för påförande av skuld och skam kan det ofta vara svårt att ens identifiera det som en härskarteknik, eftersom känslorna kommer inifrån (trots att de blivit påförda utifrån). Det är viktigt att ta sig en funderare över huruvida man har något att känna skuld eller skam över eller inte, och om fallet inte är så och det handlar om en härskarteknik, gäller det att inte ta någon skit för något som inte har med en själv att göra. Också här är det bra att ifrågasätta den andra personens agerande.

Objektifiering är när fokus läggs vid en persons utseende snarare än dennes förmågor eller egenskaper. Det kan till exempel handla om att någon kommentera personens kropp, trots att det inte överhuvudtaget har något med saken att göra, och på så sätt drar bort fokus från det personen försöker säga. För att bemöta den här härskartekniken bör man uppmärksamma att personen ifråga använder sig av objektifiering och att det inte uppskattas.

Våld eller hot om våld går precis som det låter ut på att genom våld eller hot om våld utöva makt över någon för att få sin egen vilja igenom. Ofta kan det också räcka med svaga antydningar om att möjligheten för våld finns ifall det inte går som man vill. Hur man bäst bemöter den här härskartekniken är lite svårt att säga, eftersom det kan bero så mycket på från situation till situation.

Överlag när man ska bemöta härskartekniker är det viktigt att hålla sig lugn och inte blir arg eller tappa kontrollen, eftersom det spelar den som utövar härskartekniken i händerna. Att lugnt och sakligt ifrågasätta den andra personens (eller personernas) agerande är något som borde fungera ganska bra i de flesta situationer.

För att bli medveten om ifall (och isåfall när) man själv använder sig av härskartekniker tror jag det bästa tipset är att sätta sig ordentligt in i vad härskartekniker går ut på och olika sätt de tar sig uttryck, för att lära sig att känna igen dem. Det är svårt att lägga märke till när man själv använder sig av härskartekniker, kanske främst därför att man inte vill se sig själv som en sån person som tar till dylika manipulativa metoder och att det då är lättare att bara ignorera dem. De gånger jag kommer på mig själv med att mer eller mindre omedvetet använda mig av någon härskarteknik, försöker jag istället kompensera vad jag gör åt andra hållet. Till exempel om jag kommer på mig själv med att använda mig av osynliggörande och prata över någon annan, försöker jag bromsa mig själv och lyssna istället (oberoende hur intressant mitt eget babbel var).

Sedan är det värt att komma ihåg att allt som vid första anblicken ser ut som härskartekniker inte alltid behöver vara det. Vi är alla människor, och misstag och klåperier sker, så att någon glömmer att bjuda in en till ett möte man borde delta i, eller att någon annan använder fel namn om en, det behöver inte nödvändigtvis vara manipulativa sätt för dem att utöva makt över en, istället kan det handla om helt ärliga misstag. Men ser det ut som en härskarteknik, är det nog också väldigt ofta just det. 

julkalender – lucka 21

Sen skulle jag gärna vilja ha ett inlägg om handikapp och sexualitet. Vad tycker du? Borde Finland följa Danmarks exempel där personer med funktionsnedsättning vid behov har rätt till assistans för att kunna ha sex? I Danmark är det även tillåtet för vårdperonal att engagera sig i sina patienters sexualitet i behandlingssyfte, och även att förmedla kontakter med en sexarbetare så länge inget vinstintresse är inblandat. Speciallärare, socionomer och arbetsterapeuter har även möjlighet att gå en utbildning inom området funktionshinder och sexualitet för att kunna utveckla läromedl och hjälpa med sexredskap och tekniker som passa varje enskild individ. I Finland ligger vi väldigt långt efter detta.

Först och främst måste jag säga att jag inte alls är insatt i den här frågan och därför inte har någon som helst koll på hur det här funkar i Danmark. Mitt spontana svar på frågan var dock att ja, det här är ju en bra idé! Sedan läste jag runt lite i olika diskussioner och intervjuer om ämnet och som så ofta märker man hur lite man egentligen vet när man lär sig mer… Nu är jag inte alls lika säker på mitt svar längre. Snarare är jag väldigt kluven och vågar därför inte riktigt uttala mig innan jag forskat vidare i frågan. To be continued.

julkalender – lucka 20

Dagens bloggtips är Maggie med bloggen ”Maggie’s bohemian ideals”. Bloggen innehåller reflektioner om vardag, jämlikhet, feminism och att leva ekologiskt. För tillfället håller Maggie dock till i Asien och bloggar därför mer aktivt på sin reseblogg, i vilken man får ta del av spännande reseskildringar och sjukt vackra landskap.

maggie

maggie2

julkalender – lucka 19

Hur ser du på kristendom/religösa samfund och hbtq frågor, borde det vara självklart att kyrkan följer med tiden och blir mer accepterande eller ska vi acceptera läget..? Det skrevs så överraskande (för mig) många kommentarer på vbl när jeppis pride var aktuellt om hur kyrkan ska lämnas ifred av hbtq personer att jag förstod att det inte är så självklart för alla att alla borde rymmas med. Så borde de som tycker så respekteras i sin önskan? Ja, kanske du förstår vad jag är ute efter :)

Jag anser att alla har rätt att vara sig själv, utan att diskrimineras på grund av till exempel en sådan faktor som vem de blir kära i eller sexuellt attraherade av. Jag anser också att alla har rätt att tro på vad de vill och att ingen ska varken påtvingas en tro de inte håller med om eller tvingas avsäga sig en tro de har.

När det gäller de här två sakerna, HBTQ-acceptans och kyrkan, verkar de tyvärr ibland ligga lite på kollisionskurs med varandra. Och ifall jag måste välja tycker jag ändå det är viktigare att en person accepteras i sin sexualitet eller könsidentitet och inte diskrimineras på grund av dessa, än att en kristen (och konservativ) person får ha sin kyrka ifred från personer hen anser lever syndigt. Därför lutar jag nog mer mot att kyrkan kanske borde följa med tiden lite och bli mer accepterande. En väldigt negativ och diskriminerande inställning mot HBTQ-personer drabbar inte bara utomstående ”syndare”, utan också deras egna medlemmar.

Dock tycker jag ändå att kyrkan själv kan få bestämma huruvida man vill viga samkönade par eller inte när den jämlika äktenskapslagen träder i kraft. Eller ännu hellre (vilket var på tapeten nyligen) att kyrkan helt avsäger sig rätten att viga och istället välsignar borgerligt vigda par.

Och slutligen är det kanske värt att poängtera att en konservativ inställning mot HBTQ-personer är något långt ifrån alla religiösa bär på, vilket också har kommit ganska tydligt fram under debatten om nämnda äktenskapslag.

julkalender – lucka 18

Vilken bra ide! Jag hade garna velat hoera dina tankar kring feminism i din vardag. Framforallt hade det varit intressant att hoera hur andra (du) hanterar insikten av hur ofeministiska inslag smyger sig in i var vardag utan att vi ibland relfekterar over dem innan det ar forsent. (vet inte om du forstar vad du menar, men fri tolkning funkar bra haha!). Tack!

Jag försöker att leva så långt som möjligt efter mina värderingar, vilket förstås inkluderar ett feministiskt förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Men trots att mina studier har feministisk inriktning, majoriteten av mina vänner är feminister och jag försöker integrera feminismen i min vardag så mycket det bara går, lever jag ändå inte i en bubbla där icke-feministiska inslag aldrig dyker upp. Jag har sociala kontakter med människor som inte definierar sig som feminister, jag rör mig ute i verkligheten där det finns gott om antifeminism och jag är själv långt ifrån perfekt.

Oberoende hur mycket jag själv anstränger mig för att leva efter min feministiska regelbok är det ett faktum att andra inte kommer att göra det, dessutom klarar jag själv högst antagligen inte heller av att göra det till hundra procent 24/7. Därför är det bara att acceptera att icke-feministiska inslag kommer att smyga sig in både här och där, och på något sätt försöka hantera dem när de kommer.

Jag går inte under om jag märker att jag själv har agerat icke-feministiskt, dock försöker jag tänka över hur/varför det blev så och vad jag borde gjort istället, för att det inte ska upprepas om jag hamnar i en liknande situation igen. Är det någon annan som agerat väldigt icke-feministiskt tar jag antingen upp det med personen ifråga (speciellt om det är någon jag känner bra) och försöka förklara varför hens agerande var problematiskt, eller så lever jag helt enkelt med det och går vidare.

Ingen är perfekt och det är väldigt svårt att leva ett liv som på precis alla plan till 100% följer en feministisk ideologi. Det är bara att acceptera, annars kommer man att gå under.

julkalender – lucka 17

Vad tror du, kommer kvinnor någonsin att kunna ta för sig sexuellt i samma utsträckning som män utan att stämplas som lösaktiga eller på annat sätt nedvärderas? Eller är det bara en fråga om biologi, att kvinnor är oftast inte lika sexuellt drivna som män, och att avvikande individer kommer alltid att ses snett på?

Jag hoppas och tror att kvinnor i en inte alltför avlägsen framtid ska kunna ligga precis hur mycket (eller lite) de vill utan att få en negativ stämpel. Vi har fortfarande en bit kvar, men är på väg åt rätt håll och det blir bättre och bättre hela tiden.

Att kvinnor rent biologiskt skulle vara mindre sexuellt drivna än män, det tror jag inte på. Snarare tror jag det handlar mer om skillnader mellan personer, än mellan kön. Det finns kvinnor som vill ligga flera gånger om dagen och det finns kvinnor som inte vill ligga alls, precis som det finns män som vill ligga flera gånger om dagen och män som inte vill ligga alls.

julkalender – lucka 15

Vad är okej att skämta om enligt dig och var tror du i allmänhet att gränsen går för vad som är okej att skämta om ? Ska man behöva ta i beaktande att det finns en viss sannolikhet att någon kan ta illa upp ? Är det inte lättare att vara en genuin person och bete sig likadant med alla och så ber man om ursäkt om någon tar illa upp ?

Jag tycker i regel inte att det är okej att skämta om marginaliserade och utsatta grupper man själv inte tillhör, till exempel att som heterosexuell dra bögskämt eller att som person utan funktionsnedsättning skämta om rullstolsburna eller personer med CP-skada. Jag tycker inte heller det är helt ok att skoja om grova våldsbrott eller dylikt, typ skämt om pedofili, våldtäkt eller misshandel. Dock är det nog ändå så att huruvida ett skämt är okej eller inte beror väldigt mycket på kontext, ton och vilket sätt man skämtar på, allt är inte svartvitt.

Jag tycker också att gränsen för vad som är okej att skämta om beror väldigt mycket på vem man skämtar med, ifall det är personer man känner eller om det handlar om främlingar. Befinner man sig i ett sällskap där alla känner varandra bra, vet varandras värderingar och så vidare, då tror jag också att det är mer okej att skämta om ”förbjudna” ämnen. Befinner man sig å andra sidan i en grupp med helt eller halvt okända personer anser jag nog att man bör vara lite försiktig med vad man skämtar om, för att inte trampa någon ordentligt på tårna.

Var gränsen i allmänhet går vågar jag dock inte uttala mig om, hurdana skämt som är okej varierar så otroligt mycket från person till person.

Så, borde man ta i beaktande att någon kan ta illa upp av ens skämt? Jag tycker absolut att man ska ta i beaktande att någon kan bli illa berörd och börja må dåligt av det man skojar om, istället för att bara skämta på och kanske trampa någon rejält på tårna. Det är kanske lättare för en själv att bete sig likadant mot alla och sedan be om ursäkt ifall någon tar illa upp, men måste man alltid ta den lättaste vägen till och med om det skadar andra?

Ta som exempel skämt som rör ämnet våldtäkt. För en person som tidigare i livet blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan dylika skämt vara riktiga triggers, vilka kan leda till allt från obehagskänslor till ordentliga ångestattacker. Väger då faktiskt ens egen ”rätt” att få skämta om vad man vill tyngre än en annan persons psykiska välmående?

Det är såklart omöjligt att veta vad olika personer tar illa upp av och hurdana skämt som får en viss person att må dåligt. Dock tycker jag att man kanske kan tänka över en eller två gånger om det skämt man tänker dra innehåller sådana faktorer som lätt kan göra att någon tar illa upp (till exempel skämt om våld, mörkhyade, HBTQ-personer eller människor med funktionsnedsättningar) och isåfall kanske skippa det helt.