armpits for august

Den här månaden infaller den kvinnliga motsvarigheten till Movember, Armpits for August, när kvinnor låter håret i armhålorna växa fritt för att uppmärksamma PCOS (Polycystiskt ovariesyndrom), den vanligaste hormonrubbningen bland kvinnor i fertil ålder. PCOS innebär att man har små cystor på äggstockarna och att ens kropp producerar överdrivet mycket manligt könshormon, vilket leder till oregelbundna ägglossningar som i sin tur kan göra det svårare att bli gravid.

På grund av överproduktionen av manligt könshormon kan man också få väldigt kraftig kroppsbehåring, något som inte passar in på hur kvinnor idag förväntas se ut. Med uppmaningen att under en månad låta håret i armhålorna växa fritt vill Armpits for August (förutom att uppmärksamma PCOS) alltså utmana normen för hur en kvinna ska se ut och försöka få bort en del av den skam som idag verkar hänga ihop med synlig kroppsbehåring. Och vet ni, det vill jag också.

Annonser

getingmidjan

Cessi har bloggat om en skyltdocka med smalare midja än Barbie och jag känner ett enormt behov av att ta reda på vem tusan som tyckte det här var en bra idé.

”nothing tastes as good as skinny feels”

HanaPee har skrivit ett tänkvärt inlägg om den här bilden och jag har också några tankar jag vill dela med mig av.

För en som alltid fått höra att hen är för smal, haft komplex för icke- existerande former och angstat över spinkiga armar och ben är den här bilden a punch in the face. Jag mår rent ut sagt illa av den. Det är ett vidrigt sätt att romantisera och uppmuntra till ett sjukt ohälsosamt ideal.

Samtidigt anser jag det inte vara fel att tycka precis så som står på bilden. Att älska sin, i det här fallet, smala kropp och vara glad över att man har just den kroppsform man har, det är ju bara positivt! Att trivas i och tycka att ens egen kropp är något vackert, det önskar jag att alla skulle göra, oberoende storlek.

Magert kan vara hur jävla vackert som helst, men att uppmuntra till det och framställa det som vägen till lycka, det är fult.

how to do när modellen är flera storlekar mindre än plagget?

Jag undrar om det var i en baksmälla från helvetet Ellos kläckte den här idén…

Hittade det brillianta exemplet på problemlösning hos Biffen.

no shave november starts now

Någon som antar utmaningen?

(Tänkte för egen del åtminstone låta benhåren växa fritt. Nästa år är jag hardcore och odlar mustasch.)

baksidan av myntet

Lite intressant är att det, trots rådande ideal (eller kanske just på grund av dem?), verkar vara lite tabu att som smal gilla och visa upp sin kropp. Tycker du om din kropp är det samma sak som att du skryter om den, dessutom uppmuntrar du till ”det dåliga idealet”. Var tyst och skyl dig.

du duger fortfarande inte

Vid sällsynta tillfällen brukar jag bläddra genom Veckorevyn vid biblioteket, på jakt efter något att blogga om (tjejtidningar är en förvånansvärt bra inspirationskälla). I maj- numret råkade jag på något så intressant som att man i tidningen, ”för att inte framhäva ett osunt skönhetsideal”, retuscherar modellerna större. What the fuck?

Tanken att inte framhäva size zero idealet är helt vettig. Och modellerna, som ofta är smalare än vad som är hälsosamt, retuscheras i de flesta fall ännu smalare, så jag fattar varifrån Veckorevyns idé kommer. Men det gör det inte till en bra idé, för trots att det är gjort i all välmening skriker det fortfarande ”du duger inte”.

Vettigare vore att satsa på egna modeller i olika former och storlekar, och låta catwalk- bilderna vara oredigerade.

jag skulle inte tveka en sekund ifall jag hade möjlighet att ta kål på utseendehysterin

Det här känns bara alltför snedvridet. Hon laddar upp en bild av sig själv i bikini på Facebook och får på några timmar 46 000 likes och 2000 kommentarer. Detta för att hon ”vågar” ladda upp en bild av sin egen kropp, trots att den inte ryms inom ramarna för Idealet (med stort I). Jag vill bara lägga mig ner och dö, för (för att använda hennes egna ord) ”…att visa sina semesterbilder är väl inget man ska ”vara modig nog att våga”? Det är helt sinnessjukt att man ska behöva TA MOD till sig över en sådan sak.”.

sluta exkludera smala personer!

Mammaformer.se är en hyllning till kvinnokroppar som burit på barn och varje dag laddas en ny mammabild upp. Tyvärr brukar bloggar av det här slaget få utstå en hel del kritik och den här är inget undantag.

”Folk har klagat över att de fått komplex av att besöka sidan och menat att smala mammor borde söka uppmärksamhet/bekräftelse i andra forum, alternativt söka vård inom psykiatrin för sin dåliga självbild.”

Pointen med bloggen är att visa upp alla de olikheter som finns mellan kvinnokroppar som burit på ett eller flera barn. Det är alltså meningen att alla möjliga storlekar och former av kroppar ska visas upp. Inte bara de som fått bristningar och hängbröst, eller har stora ärr efter kejsarsnitt, utan också de som inte ändrats desto mer. Att påstå att smala mammor inte borde få visa upp sina kroppar på sidan är absurt.

Och nu vet jag ju inte hur dessa personer definierar en smal kropp, men det borde kanske poängteras att så gott som alla på bloggen är nöjda med sina kroppar, så vem som borde ”söka vård inom psykiatrin för sin dåliga självbild” är lite oklart.

Och till sist, let’s face the fact att det är väldigt sällan ens egen och omvärldens syn på ens kropp stämmer överens.

anti-idealet

Kvinnoidealet som regerat senaste årtionden är inte det bästa och har därför kritiserats en del. Unga (och äldre) kvinnor får ångest över att deras höftben inte syns och drabbas av ätstörningar i sin strävan efter att se ut som size zero modellerna som exponeras i media.

Idealet har emellertid gett upphov till ett anti-ideal, där man hyllar mulligare kvinnokroppar och istället rackar ner på smala kvinnor. Visst är det bra att det finns dem som talar för en sundare kroppsform och försöker höja självförtroendet på alla dem som går runt och önskar sig trådsmala, trots att de är hur vackra som helst. Men gör det inte på bekostnad av smala kvinnor.

Det finns de som är naturligt smala eller blivit det av någon sjukdom, vilka kanske är allt annat än glada åt sin kroppsform, utan mer än gärna skulle ha mer fett eller muskler. Varje gång någon fäller en kommentar om att former och mulliga kvinnor är så mycket attraktivare än benrangel, pissar h*n någon annan i ögat. Det är precis lika sårande som att säga att smala kvinnor är attraktivare än mulligare, skillnaden är bara den att smal är ett eftersträvat ideal och då är det väl självklart att man älskar sin smala kropp, eller hur?