bi visibility day

I call myself bisexual because I acknowledge that I have in myself the potential to be attracted – romantically and/or sexually – to people of more than one sex, and/or gender, not necessarily at the same time, not necessarily in the same way, and not necessarily to the same degree. 

(citat av Robyn Ochs, citerad av Eisner 2013: 21)

Idag, den 23 september, infaller Bi Visibility Day/Celebrate Bisexuality Day, vilken uppmärksammas för att såväl ge större synlighet åt bisexualiteten som att fira densamma. Bisexuella räknas enligt en färsk amerikansk rapport utgöra lite mer än hälften av alla som definierar sig själva som något annat än heterosexuella, men trots detta är gruppen relativt osynlig både i heterosexuella sammanhang och i mer queera kretsar.

Bisexuella finns inbakade i den ofta använda akronymen HBTQ, men faller precis som transpersoner lite i skymundan när termen används, eftersom den skrämmande ofta blir nästan synonym med H:et, homosexuella. Överlag verkar bisexuella ses som tillhörande samma paket som homosexuella (jag gör mig också skyldig till det här ibland, förlåt) och den bifobi bisexuella drabbas av bakas också den ihop under den mer kända termen homofobi. Detta trots att bisexuellas erfarenheter ofta skiljer sig väldigt mycket från homosexuellas och den fobi de olika grupperna utsätts för är långt ifrån identisk.

Homo- och bifobi ser olika ut och behöver diskuteras som skilda företeelser istället för att klumpas ihop till en enda (termen homofobi är ju redan i sig osynliggörande av den specifika bifobin). Såväl fördomar som bifobiska uttalanden är relativt vanliga, trots att de ofta inte ens känns igen som bifobiska. Många människor är inte alls medvetna om att det finns något sådant som bifobi.

Utöver fördomar och fobiska kommentarer finns det en annan viktig aspekt som bör tas upp gällande bisexualitet. Detta är det faktum att bisexuella är en mer utsatt grupp än såväl hetero- som homosexuella gällande bland annat hälsotillstånd, erfarenheter av våld och självdestruktivt beteende. Detta gäller framförallt unga bisexuella kvinnor.

Det är dags att frågor och diskussioner kring den osynliga bisexualiteten förs upp till ytan och diskuteras på allvar. Vi måste prata om bifobin och varför gruppen bisexuella är så osynlig och marginaliserad. Vi måste problematisera den syn på bisexualitet som är rådande och vi måste fundera på varför just den gruppen mår sämre än hetero- och homosexuella, så vi kan göra något åt saken. Och vi måste börja nu.

Ni kan vänta er fler inlägg om bisexualitet inom närmaste framtiden. Jag är för tillfället mitt uppe i skrivandet av min kandidatavhandling om ämnet och kommer ta upp en del olika frågor till diskussion. 

Annonser

IDAHOT – international day against homophobia and transphobia

Vet inte hur det är med er, men jag har hemskt svårt för homofober. Och nu menar jag verkligen hemskt svårt. Nu kan ni hur mycket ni än vill komma med något om att jag borde vara the bigger person och acceptera deras åsikter eftersom alla har rätt till sina åsikter och att jag annars bara går ner till samma låga nivå och yada yada, men det biter knappast. För låt mig ställa det på det här viset:

En homofob hatar homon (ja det handlar oftast om hat, inte en rädsla), och vad ni menar är att jag om jag hatar* homofoben är nere på samma nivå som denne? Fast.. vänta nu. En homosexuell (eller bisexuell eller queer eller whatever) kan inte bara ändra den delen hos sig själv, det är vem personen är, och det skadar ingen. Homofobens attityd däremot, den kan skada folk, riktigt ordentligt faktiskt. Och den kan förändras. Vilket den borde. Att ha något emot en person på grund av hens läggning och att ha något emot en person på grund av hens attityd mot andra personer (eller en själv), det är två väldigt olika saker. Att hata någon som hatar kan aldrig vara lika illa som att bara hata.

* Vilket jag inte gör. Jag hatar inte.

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’, del 2

Tidigare skrev jag ett inlägg med svar på vanliga kommentarer om homosexualitet. Här kommer nu fortsättningen.

”Det verkar som att det blivit en modefluga att vara homo.”

Jag skulle väl knappast påstå att det blivit en modefluga att vara gay, det är ju inte direkt något man bara en dag bestämmer sig för att vara. Däremot har det blivit lättare än tidigare att vara öppen med sin läggning (för den skull inte sagt att det är lätt). Ju mer accepterande samhället blir och ju fler som vågar vara öppna med sin läggning, desto lättare blir det för dem som fortfarande hänger i garderoben att komma ut. Därför kanske det känns som att det är en ”modefluga” att vara gay, men tror knappast så många hoppar på the gay-train (och allt vad det innebär) bara för att vara lite cool.

”Man kan inte göra homosexualitet till ett ideal! Hur går det om alla blir homosexuella?”

Ingen försöker göra homosexualitet till ett ideal. Snarare till något som inte ens behöver diskuteras. Poängen är inte att försöka få alla människor homosexuella och möjligheten att det skulle bli så är rätt så obefintlig. Att människor som inte är heterosexuella får vara öppna med vem de är, påverkar knappast heterosexuella på ett sådant sätt att de plötsligt en dag vaknar upp och märker att de attraheras av ett annat kön än när de gick och lade sig. En sexuell läggning smittar nämligen inte.

”Barn ska själv få komma på sin läggning när de blir äldre, de behöver ingen homopropaganda som förhärligar den livsstilen.”

SJÄLVKLART ska barnen själv få klura ut sin sexuella läggning och det är just därför icke-heterosexuella personer, reklamer och whatnot måste få synas. Den heterosexuella kärleken syns överallt och kan lätt tas för det enda möjliga ifall inget annat får utrymme. En person som kommer på att hen inte är heterosexuell, men aldrig får se något annat än just det, kommer förmodligen att känna sig jävligt ensam. Att man ser bilder på samkönad kärlek och icke-heterosexuella personer kommer inte att göra någon homosexuell, snarare kommer det att hjälpa den som inte känner sig straight att acceptera sig själv för den hen är och inte försöka tvinga in sig själv i en roll som känns fel.

”Om jag måste acceptera homosexuella, måste väl de acceptera att jag inte gillar dem?”

Det är en hemskt stor skillnad på att acceptera en människa för något hen är och inte kan ändra på, och att acceptera en människa för att hen bara är jävligt trångsynt. Punkt.

”Varför försöker de få gifta sig i kyrkan när de vet vad Bibeln säger om homosexualitet?”

Please, do tell me vad Bibeln säger om homosexualitet! Och svar på frågan om giftermål kan ni läsa här.

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’

De senaste dagarna har jag läst ett antal diskussioner om Jeppis Pride och ett antal andra HBTQ-relaterade teman. Föga förvånande hittas ett stort antal mindre muntra (och mindre originella) kommentarer, av vilka jag i det här inlägget tänkte bemöta några.

Först och främst vill jag ta upp den vanliga missuppfattningen att Pride bara är för homosexuella. När festivalen diskuteras i medier och kommentarsfält framställs den ofta som en homofestival, vilket inte är sant. Pride är en HBTQ-festival, med andra ord en festival för homo- och bisexuella, transpersoner och queers, samt för alla andra som känner sig tillhöra gruppen eller stöder HBTQ-frågor. Nu när det är klargjort tänker jag gå över till kommentarerna, som inte direkt är unika, och praktiskt taget bara berör homosexualitet (därav inläggsrubriken).

”Varför kan homosexuella inte bara leva ut sin sexualitet som vi heterosexuella gör? Varför gör de så stor grej av det?”

Den heterosexuella kärleken är den som visas upp i filmer och medier, den som syns mest överallt, också på gatan. Par där personerna är av olika kön kan visa sin kärlek öppet utan att någon ens höjer på ögonbrynet. Det här är inte möjligt för samkönade par. Ännu i Finland idag, år 2014, kan ett samkönat par som håller varandra i handen eller pussas offentligt få höra glåpord och nedvärderande kommentarer, eller till och med bli misshandlade. Ännu idag kallas samkönade par äckliga, onaturliga och syndiga, och förvägras vissa rättigheter olikkönade par innehar. Det är inte möjligt för icke-heteron att leva ut sin sexualitet som heteron, eftersom det helt enkelt inte är lika accepterat som en heterosexuella läggning. Och så länge den här attityden håller sig kvar kommer allt som är uppenbart icke-heterosexuellt i mångas ögon att vara ”att göra en stor grej av det”, trots att det kanske bara handlar om att ge sin partner en snabb puss när man skiljs åt för dagen eller nämna att man ska på resa med sin flick-/pojkvän när bekanta frågar om ens helgplaner.

”Varför måste homona provocera så mycket och typ hångla offentligt? Förstår de inte att de blir mindre accepterade av det?”

Varför måste straighta hångla offentligt så mycket? Varför måste olikkönade par visa upp sin kärlek hela tiden? Varför kan de inte bara hålla sig inom hemmets fyra väggar? För att de är kära. För att de älskar varandra. För att de vill kunna vara öppna med sin kärlek och sig själva. För att det är helt jävla okej. Och exakt därför ska också samkönade par ha samma möjlighet. Det som brukar vara det provocerande med icke-heteron är ofta allt det som ses som ”helt normalt” så länge det handlar om någon som är straight (eller antas vara det). Och att det är provocerande när en icke-hetero eller ett samkönat par gör något, men inte när straighta gör samma sak, det säger nog mer om den som blir provocerad än om dem som står för ”provokationen”.

To be continued.

den dolda homofobin

Eftersom det idag är internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi (IDAHOBIT) passar det bra att ta upp ämnet smyg- homofobi. Ni vet de där kommentarerna som nästan passerar som okej, men ger en obehaglig känsla i magen utan att man riktigt kan sätta fingret på varför.

I dagens Finland håller majoriteten med om att homofobi inte är okej. Tydligt homofobiska åsikter och kommentarer får genast mothugg och accepteras inte. Detta betyder dock inte att samhället är fritt från homofobi, inte alls. Homofobin lever och frodas, och även om de grövsta funderingarna kanske förblir outtalade förekommer det gott om kommentarer och åsikter som på ett mindre uppenbart sätt uttrycker och reproducerar homofobi.

Först ut är när ord som homo eller bög används som skällsord, eller när man på andra sätt visar att homosexualitet skulle vara lite sämre än heterosexualitet. När kommentarer som ”fan vad gay” används i negativ mening förstärker det uppfattningen om homosexualitet som någonting dåligt, också om det sägs ”på skämt” med glimten i ögat. Det här är något jag själv tyvärr gör mig skyldig till då och då och varje gång vill jag bita tungan av mig.

gay

Att ta det som någonting negativt ifall någon tror att man är homosexuell trots att man inte är det, har också det homofobi- varning. Att bli tagen för en annan person ser de flesta bara som ett underhållande misstag, medan det att tas för homosexuell är närmast en förolämpning i mångas ögon. Det här skvallrar om tanken om homosexualitet som någonting dåligt, något man inte vill förknippas med.

Sist men inte minst är de där kommentarerna som är maskerade som någonting positivt, där inte ens den som uttalar dem alltid insett att hen faktiskt besitter en gnutta homofobi. De låter något i stil med ”jag accepterar homosexuella, man kan ju inte göra något åt vem de blir kär i”. Vid första anblicken är kommentarerna är positiva och uppmuntrande, men skrapar man på ytan kan man ana sig till att personen ifråga kanske inte är så bekväm med homosexualitet som hen försöker påvisa. Att man ”inte kan göra något åt” att man blir kär i personer av samma kan antyder att det är någonting som borde vara annorlunda, att det inte är något man skulle välja om man hade möjligheten, att det helt enkelt är det sämre av alternativ.

Det är viktigt att komma ihåg att alla dessa till synes oskyldiga kommentarer upprätthåller en syn på homosexualitet som något lite sämre och så länge den attityden finns kvar lever också homofobin vidare.

jag har inget emot… men…

Ett smidigt sätt att visa upp en falsk fasad av tolerans, samtidigt som man också talar lite sanning, är den där ”jag har inget emot… men…” kommentaren.

”Jag har inget emot utlänningar, men de behöver väl inte komma hit och leva på våra skattepengar. Jag har inget emot religiösa, bara de håller sitt tjat om Gud för sig själva. Jag har inget emot homosexuella, bara de inte stöter på mig. Jag har inget emot muslimer, så länge de hålls i arabländerna.”

Och jag har inget emot idioter, bara de håller käften.

”mitt land ska inte ledas av något homo”

Debatten går het kring vem av Haavisto och Niinistö som borde bli Finlands nästa president. Fokus ligger till stor del på Haavistos sexuella läggning och många är de som inte vill se Finland representeras av en man som lever tillsammans med en annan man. Det debatteras fram och tillbaka kring hur lämplig en homosexuell person är för presidentposten, trots att svaret på frågan borde vara självklart år 2012.

våra kära sannfinländare fortsätter att leverera

En liten fotnot är att 5-15% av befolkningen uppskattas tillhöra någon sexuell minoritet och denna siffra antas vara (och varit) rätt konstant, vilket innebär att enbart i fortsättningskriget kämpade minst 26 000 icke- heterosexuella finländska herrar.