homo- och heterosexuella och den könsneutrala äktenskapslagen

Jag vill inte vara en party pooper och sprida skugga över glädjen efter riksdagens beslut i fredags, men en grej bara…

När vi nu ändå diskuterar jämlikhet och en könsneutral äktenskapslag som inte skulle diskriminera någon på grund av sexualitet, kunde vi väl komma överens om att undvika termerna ”homosexuella” och ”heterosexuella” i just det här sammanhanget (as in t.ex.: ”homosexuella borde få gifta sig på samma villkor som heterosexuella”). Att göra den här indelningen blir nämligen återigen ett osynliggörande av andra sexuella läggningar (till exempel bi- och pansexualitet) som de facto också berörs av en lagändring. Alla som är i ett förhållande med någon av samma kön är ju faktiskt inte homosexuella och alla som är tillsammans med någon av annat kön är inte heterosexuella. Så använd hellre termerna samkönade och olikkönade par, istället för att stämpla på någon en identitet hen kanske inte alls känner sig bekväm med. Tack.

Annonser

det där med mänskliga rättigheter och äktenskap

Det här är på gång: Räsänen förklarade igår i en intervju (kan höras här på finska) sitt motstånd mot en könsneutral äktenskapslag med att denna inte går hand i hand med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta eftersom deklarationen enligt Räsänens tolkning (enligt henne också den enda rätta tolkningen) säger att äktenskapet är mellan en man och en kvinna.

Nåja, artikel 16, som gäller äktenskap börjar så här (i översättningen från 2000-talet): ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.”

Vi kan ju först och främst konstatera att det ingenstans står att män och kvinnor uttryckligen måste ingå äktenskap med varandra eller att rättigheten endast skulle gälla män och kvinnor som ämnar gifta sig just med någon av annat kön. Sedan kan vi visserligen konstatera att det 1948 när deklarationen antogs antagligen underförstått syftade till kvinnor som gifte sig med män och vice versa. Därefter konstaterar vi att det inte längre står 1948 i vår kalender. Efter det här kan vi konstatera att vi alltid kommer att tolka saker olika eftersom vi kommer från olika bakgrund, har olika värderingar och förstår världen på olika sätt. Och eftersom motstridiga tolkningar verkar kunna debatteras in i evigheten utan att komma till något slut känns det som att vi behöver finna stöd i något annat. Till exempel första artikeln ur just FN:s deklaration om mänskliga rättigheter:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Inte vet jag, men nog känns det ju lite som att det är vår nuvarande äktenskapslagstiftning och inte lagförslaget som går emot det här.

äktenskap och underhållning

Från och med januari får finländska tevetittare njuta av ett underhållningsprogram vid namn ”Ensitreffit alttarilla” (om ni vill läsa mer får ni googla för jag tänker inte länka skiten), där okända personer gifter sig med varandra på första dejten och man sedan får följa deras liv i fem veckor. Alltså what the actual fuck?

Samtidigt som medborgarinitiativet som strävar efter jämlikhet mellan samkönade och olikkönade par i äktenskaps- och adoptionsfrågan debatteras och noga övervägs under bittra hmm:ande ska vi alltså få njuta av underhållning i form av totala främlingar som säger ”ja” till varandra lite sådär på random och sedan ser vad som händer.

Samtidigt som ”Tahdon 2013” möter motstånd bland annat på grund av att ”äktenskapet tappar sin betydelse” om, ve och fasa, homosexuella får börja gifta sig, är äktenskapets betydelse tydligen inte hotat av att totala främlingar gifter sig med varandra i teverutan.

Samtidigt som samkönade par kämpat i åratal för att få samma rätt som olikkönade att ingå äktenskap anser man att det är en toppen-idé att låta två för varandra obekanta människor göra just det och utnyttja just den rätten, bara för underhållningens skull.

Samtidigt som vi som kämpar för en icke-diskriminerande äktenskapslag sitter och håller tummarna tills de blir blå för att lagförslaget ska gå genom, kommer nu det här programmet och pissar oss i ögat.

bi visibility day

I call myself bisexual because I acknowledge that I have in myself the potential to be attracted – romantically and/or sexually – to people of more than one sex, and/or gender, not necessarily at the same time, not necessarily in the same way, and not necessarily to the same degree. 

(citat av Robyn Ochs, citerad av Eisner 2013: 21)

Idag, den 23 september, infaller Bi Visibility Day/Celebrate Bisexuality Day, vilken uppmärksammas för att såväl ge större synlighet åt bisexualiteten som att fira densamma. Bisexuella räknas enligt en färsk amerikansk rapport utgöra lite mer än hälften av alla som definierar sig själva som något annat än heterosexuella, men trots detta är gruppen relativt osynlig både i heterosexuella sammanhang och i mer queera kretsar.

Bisexuella finns inbakade i den ofta använda akronymen HBTQ, men faller precis som transpersoner lite i skymundan när termen används, eftersom den skrämmande ofta blir nästan synonym med H:et, homosexuella. Överlag verkar bisexuella ses som tillhörande samma paket som homosexuella (jag gör mig också skyldig till det här ibland, förlåt) och den bifobi bisexuella drabbas av bakas också den ihop under den mer kända termen homofobi. Detta trots att bisexuellas erfarenheter ofta skiljer sig väldigt mycket från homosexuellas och den fobi de olika grupperna utsätts för är långt ifrån identisk.

Homo- och bifobi ser olika ut och behöver diskuteras som skilda företeelser istället för att klumpas ihop till en enda (termen homofobi är ju redan i sig osynliggörande av den specifika bifobin). Såväl fördomar som bifobiska uttalanden är relativt vanliga, trots att de ofta inte ens känns igen som bifobiska. Många människor är inte alls medvetna om att det finns något sådant som bifobi.

Utöver fördomar och fobiska kommentarer finns det en annan viktig aspekt som bör tas upp gällande bisexualitet. Detta är det faktum att bisexuella är en mer utsatt grupp än såväl hetero- som homosexuella gällande bland annat hälsotillstånd, erfarenheter av våld och självdestruktivt beteende. Detta gäller framförallt unga bisexuella kvinnor.

Det är dags att frågor och diskussioner kring den osynliga bisexualiteten förs upp till ytan och diskuteras på allvar. Vi måste prata om bifobin och varför gruppen bisexuella är så osynlig och marginaliserad. Vi måste problematisera den syn på bisexualitet som är rådande och vi måste fundera på varför just den gruppen mår sämre än hetero- och homosexuella, så vi kan göra något åt saken. Och vi måste börja nu.

Ni kan vänta er fler inlägg om bisexualitet inom närmaste framtiden. Jag är för tillfället mitt uppe i skrivandet av min kandidatavhandling om ämnet och kommer ta upp en del olika frågor till diskussion. 

varför vill vissa homo-/bisexuella/queers inte ha en könsneutral äktenskapslag?

När en könsneutral äktenskapslag diskuteras kan man ibland få höra motargument som låter något i stil med ”men det finns ju massa homon som också är emot en könsneutral äktenskapslag!”. Och visst finns det det (en del åtminstone), men orsaken till varför dessa motsätter sig är ofta en annan än för de flesta heteron som sitter och spottar på lagförslaget om en ändrad äktenskapslagstiftning.

Det beror (oftast) på något helt annat än att de tycker äktenskapet ska vara ett kontrakt mellan kvinna och man, att samkönade par skulle vara sämre och mindre värda än olikkönade, eller att dessa av någon annan orsak helt enkelt inte bör ha samma rättigheter som olikkönade par. Istället sitter problemet för de flesta i äktenskapet som institution, vilket genom tiderna har varit (och till viss del fortfarande är) såväl patriarkalt och rasistiskt, som homofobiskt.

Att sträva efter en könsneutral äktenskapslag och möjligheten att som samkönat par få gifta sig kan ses som kontraproduktivt och till och med ett svek mot HBTQ-rörelsen, eftersom man så att säga spelar den heterosexuella majoriteten rakt i händerna genom att efterapa deras livsstil och normer, samt söker acceptans på deras villkor och inte sina egna. Tankegången går ungefär så att samkönade par och personer som inte definierar sig som heterosexuella accepteras endast om, och bara så länge, de lever enligt de normer hetero-majoriteten lagt upp (= det är okej att vara ”annorlunda” så länge man är det på rätt sätt och så långt som möjligt eftersträvar att vara ”lika”). Istället för att se och behandla den traditionella heteronormativa livsstilen som ett ideal upphöjt på en piedestal, eftersöker man istället alternativa sätt att till exempel se på vad en familj är eller vem som kan bo eller skaffa barn tillsammans.

För att öppna upp äktenskapet så att också samkönade par har rätt att gifta sig ändrar egentligen ingenting, det bara utökar vem äktenskapet gäller, men förändrar inte äktenskapet i sig. Man håller fortfarande fast vid samma strukturer, bara inkluderar en ny grupp av människor i dem.

Nu kan jag inte personligen helt hålla med om de här tankarna, för trots att jag anser målet vara eftersträvansvärt känner jag att jag vill gå en annan väg för att nå dit, och därför kan mina resonemang i inlägget också halta lite. Så om någon av er som läser det här känner att det var just ni som beskrevs i rubriken får ni mer än gärna dela med er av era tankar om ämnet! (och ni andra också förstås)

penetrationsnormens avtryck på sex mellan kvinnor

Temat på Schmenus och Fannys bloggutmaning är den här veckan ”Bortom penetrationsnormen”, så nu kör vi.

Penetration verkar vara en regel etsad i sten när det gäller sex mellan en kvinna och en man. Petting och oralsex i all ära, men har kuken aldrig sett insidan av fittan har man helt enkelt inte knullat på riktigt, lyder den allmänna uppfattningen. Man talar om förspelet och själva Akten, där det senare är synonymt med penetration och det tidigare innefattar allt som händer innan.

Man kunde tro att penetrationsnormen skulle vara ett minne blott när man plockar bort kuken ur ekvationen, men icke. Också när det gäller synen på sex mellan två kvinnor hänger sig penetrationsnormen envist kvar. Många har hemskt svårt att överhuvudtaget se att två kvinnor skulle kunna ha sex med varandra, eftersom ingen av dem har kuk. Inte bara en eller två gånger har jag hört personer uttrycka åsikter som direkt speglar penetrationsnormen, om lesbiska. Som att det två kvinnor gör i sängen bara är en form av förspel, men att man nästan (men bara nästan) kan kalla det sex om det sker penetration med dildo eller strap- on, eller som att en lesbisk kvinna inte blir av med oskulden förrän hon knullar en man.

Den som klarar av att använda sin hjärna lite borde inse att det två kvinnor gör i sängen är sex precis lika mycket som det en kvinna och en man, eller två män håller på med, oberoende om det används dildon eller inte. Likaså borde man förstå att en lesbisk kvinna blir av med oskulden första gången hon knullar (eller helt enkelt när hon själv anser att hon inte är oskuld längre), precis som vem som helst, oberoende om hennes sexpartner har kuk eller inte.

Sex kan vara alltifrån hångel och lite smek, till penetration med en groteskt stor dubbeldildo. Det finns ingenting sådant som Riktigt sex, bara en oändlig mängd sätt att göra det skönt och kanske uppnå orgasm. Så kan vi nu snälla sluta stirra oss blinda på penetration, sluta bestämma vad som är Riktigt sex och sluta se lesbiska kvinnors sexliv som ett never ending foreplay väntande på en kuk?

det där med att problematisera en sexuell läggning…

Hörni alla straighta läsare, hur känns det egentligen att vara hetero? Jag menar, hur känns det egentligen?

När insåg du att du kan få romantiska känslor för och känner sexuell attraktion till det motsatta könet? Kom det som en chock? När var första gången du vågade erkänna för dig själv att du nog faktiskt är straight? Kändes det jobbigt eller var det lätt att acceptera? Är du helt säker på att det inte bara är en fas du går igenom? Hur kändes det att komma ut egentligen? Reagerade någon negativt när du berättade? Ja, hur berättar du egentligen åt nya och gamla bekantskaper att du är straight? Eller du kanske fortfarande är en skåp- hetero som fasar för det där att berätta för familj och vänner att du faktiskt är straight? Skäms du över din läggning? Är det inte jobbigt att vara norm? Skulle du fortfarande vara hetero om du själv fick välja? Helt ärligt alltså?

Känns din sexualitet som a bigger deal än för fem minuter sedan?

I en alternativ verklighet kanske det vore just din sexualitet som dagligen ifrågasattes och problematiserades.

hur kan du vara säker på att du är gay?

Kan man vid 14 vara helt säker på att man är straight då? Kan jag som 21- åring vara säker på min sexualitet? Kan en 50- åring vara säker på sin sexualitet? Kan man någonsin vara 100% säker? Och är sexualitet faktiskt något som är konstant genom hela livet?

(Inspirationen verkade otroligt nog hitta hit i samband med att jag efterlyste den, men ni får ändå gärna tipsa om saker ni skulle vilja se här.)

kan tjejer och killar vara ”bara” vänner?

Huruvida tjejer och killar kan vara ”bara” vänner brukar komma upp till diskussion med jämna mellanrum. Medan vissa högt bedyrar ett det är klart att personer av olika kön kan vara BARA kompisar, är andra helt övertygade om att det alltid finns (eller funnits) attraktion eller intresse för något mer åtminstone från ett håll. Hela diskussionen är rätt intressant, för vad händer egentligen med den ifall man för en liten stund stiger ut ur den heteronormativa bubblan?

”it’s just a phase” is just a phrase

Tonåringar som skriver till typ frågespalter och oroar sig för att de kanske är homosexuella får oftast som svar att det i tonåren är väldigt vanligt att man är förvirrad och experimenterar med sin sexualitet, men att detta brukar vara en fas (som går över). Underförstått att de senare i livet, som vuxna, kommer att tillhöra de normala. De heterosexuella alltså.