update

Här kommer två (tre) HBTQ-relaterade nyheter från den gångna veckan, ifall någon missat dem:

I fredags ordnades i Irland en folkomröstning angående att tillåta samkönade äktenskap. Ja-sidan vann med 62,1% av rösterna och landet blir det första i världen att genom en folkomröstning godkänna samkönade äktenskap!

Stafettkarnevalen gick av stapeln under helgen och några dagar innan blev det rabalder i medierna om Ekenäs högstadieskolas hejarklack som inte skulle få flagga med regnbågsflaggor eftersom det ansågs vara för politiskt. Militärkläder var dock okej. Nåja, beslutet omprövades hur som helst och skolledningen tillät regnbågsflaggorna. Och angående idrott och att visa på och stöda mångfalden inom den har Seta unga startat kampanjen ”Sporta helt homo mycket” (”Urheile ihan homona”), vilken ni kan bekanta er med här.

Annonser

julkalender – lucka 19

Hur ser du på kristendom/religösa samfund och hbtq frågor, borde det vara självklart att kyrkan följer med tiden och blir mer accepterande eller ska vi acceptera läget..? Det skrevs så överraskande (för mig) många kommentarer på vbl när jeppis pride var aktuellt om hur kyrkan ska lämnas ifred av hbtq personer att jag förstod att det inte är så självklart för alla att alla borde rymmas med. Så borde de som tycker så respekteras i sin önskan? Ja, kanske du förstår vad jag är ute efter :)

Jag anser att alla har rätt att vara sig själv, utan att diskrimineras på grund av till exempel en sådan faktor som vem de blir kära i eller sexuellt attraherade av. Jag anser också att alla har rätt att tro på vad de vill och att ingen ska varken påtvingas en tro de inte håller med om eller tvingas avsäga sig en tro de har.

När det gäller de här två sakerna, HBTQ-acceptans och kyrkan, verkar de tyvärr ibland ligga lite på kollisionskurs med varandra. Och ifall jag måste välja tycker jag ändå det är viktigare att en person accepteras i sin sexualitet eller könsidentitet och inte diskrimineras på grund av dessa, än att en kristen (och konservativ) person får ha sin kyrka ifred från personer hen anser lever syndigt. Därför lutar jag nog mer mot att kyrkan kanske borde följa med tiden lite och bli mer accepterande. En väldigt negativ och diskriminerande inställning mot HBTQ-personer drabbar inte bara utomstående ”syndare”, utan också deras egna medlemmar.

Dock tycker jag ändå att kyrkan själv kan få bestämma huruvida man vill viga samkönade par eller inte när den jämlika äktenskapslagen träder i kraft. Eller ännu hellre (vilket var på tapeten nyligen) att kyrkan helt avsäger sig rätten att viga och istället välsignar borgerligt vigda par.

Och slutligen är det kanske värt att poängtera att en konservativ inställning mot HBTQ-personer är något långt ifrån alla religiösa bär på, vilket också har kommit ganska tydligt fram under debatten om nämnda äktenskapslag.

julkalender – lucka 5

Hurra, vilken bra idé! Jag föreslår ett inlägg om att beakta HBTQ-frågor och regnbågsfamiljer i skolan och dina tips kring hur man kunde göra det i praktiken. (Med ”skolan” menar jag alltså lågstadiet/högstadiet, och med ”man” menar jag lärare och annan skolpersonal. Känner att jag formulerade mig lite dåligt i min iver.)

Först och främst skulle jag säga att det är viktigt att själv vara medveten om heteronormen*, ge akt på den och försöka undvika att automatiskt utgå från den. Kanske läsa på lite om hur just heteronormen tar sig uttryck i helt vardagliga situationer och hur man kan motverka den. Heteronormen är väldigt stark i vårt samhälle och vi påverkas allihopa av den, oberoende om vi vill det eller inte. Ju mer medveten man är om den, desto lättare är det också att upptäcka när den smyger sig på och att då försöka styra åt ett annat håll.

Kom ihåg att inte utgå från att alla elever framför dig är cis och hetero. Undvik att framställa HBTQ-personer som ”de andra” eller en odefinierbar grupp någonstans där ute i världen. Gör det inte till ”vi och de” eftersom det enligt statistiken högst antagligen sitter personer som befinner sig under HBTQ-paraplyet i ditt klassrum.

Det är också tror jag viktigt att när man pratar om HBTQ-frågor och liknande, att låta det komma in naturligt utan att göra det till någonting speciellt eller till en stor grej. Ju bigger deal man gör det till, desto bigger deal blir det ju också. Försök att få med representation av HBTQ-personer i undervisningen på ett naturligt sätt, till exempel på någon bild bland andra bilder eller genom icke-normativ läsning.

Dessutom tror jag det kan vara bra att också komma ihåg att inte alltid låta normen vara det ”normala” utan att någonsin bli ifrågasatt (t.ex. ”hur känner man igen en heterosexuell person?” eller ”hur känns det att vara hetero?” som motvikt till dylika diskussioner som kan dyka upp om t.ex. homosexualitet).

Låt inte kränkande kommentarer där man till exempel använder HBTQ-termer som något nedsättande gå förbi utan att bli ifrågasatta. Om kommentarer i stil med ”jävla bög” kommer upp, bemöt dem och fundera kring varför ordet används på det sätt det görs och varför det inte är en bra idé. Att använda ord som bög och flata som skällsord eller annars i negativ mening ger orden en negativ laddning, vilket såklart speglar av sig på synen på just homosexuella.

Sedan tänker jag lite på problematiken i att alltid dela upp elever enligt kön. Samtidigt som jag kan förstå varför man gör det, är det viktigt att komma ihåg att en sådan situation för en transperson kan bli väldigt jobbig och ångestfylld.

Angående att beakta regnbågsfamiljer kan man framför allt undvika att prata om ”mamma och pappa” som en paketdeal som alltid kommer i just den uppsättningen. Istället kan man kanske prata om ”förälder/föräldrar” eller ”vårdnadshavare”, även om det senare kanske känns lite för svårt när det gäller yngre barn. Att använda andra ord istället för frasen ”mamma och pappa” är ju till fördel inte bara för elever med föräldrar av samma kön, utan också till exempel för dem som har skilda föräldrar eller har mist någon förälder.

Slutligen rekommenderar jag verkligen alla som är lärare, ska bli lärare, jobbar med barn och unga eller bara är intresserade av HBTQ-frågor att gå in på bloggen ”Det öppna klassrummet” och läsa Sannas otroligt viktiga och givande inlägg om bland annat normkritik och HBTQ-främjande arbete i skolor.

*Den norm enligt vilket heterosexualitet är det normala och förväntade.

jeppis pride 2014

Igår kulminerade den två dagar långa Jeppis Pride i en färgglad och festlig parad genom staden. Otroligt många fler än väntat deltog i paraden och glada åskådare var det inte heller brist på. Stämningen var på topp när alla färgglada paraddeltagade påhejade av en applåderande publik tågade genom stan och Österbotten visade sig från sin allra bästa sida. En helt underbar parad blev det och jag vill skicka ett stort TACK till alla som deltog, hejade på eller på annat sätt har visat sitt stöd!

Eftersom jag själv deltog i paraden har jag inga bilder på hur den såg ut från åskådarplats, men det har bland annat Maria och Sara (och på instagram finns också en hel del).

pride pride2

Min familj, tillsammans med många andra, visade sitt stöd genom att hänga upp tvätt i regnbågens färger. Här är farmors tvättlina på villan.

pride3

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’, del 2

Tidigare skrev jag ett inlägg med svar på vanliga kommentarer om homosexualitet. Här kommer nu fortsättningen.

”Det verkar som att det blivit en modefluga att vara homo.”

Jag skulle väl knappast påstå att det blivit en modefluga att vara gay, det är ju inte direkt något man bara en dag bestämmer sig för att vara. Däremot har det blivit lättare än tidigare att vara öppen med sin läggning (för den skull inte sagt att det är lätt). Ju mer accepterande samhället blir och ju fler som vågar vara öppna med sin läggning, desto lättare blir det för dem som fortfarande hänger i garderoben att komma ut. Därför kanske det känns som att det är en ”modefluga” att vara gay, men tror knappast så många hoppar på the gay-train (och allt vad det innebär) bara för att vara lite cool.

”Man kan inte göra homosexualitet till ett ideal! Hur går det om alla blir homosexuella?”

Ingen försöker göra homosexualitet till ett ideal. Snarare till något som inte ens behöver diskuteras. Poängen är inte att försöka få alla människor homosexuella och möjligheten att det skulle bli så är rätt så obefintlig. Att människor som inte är heterosexuella får vara öppna med vem de är, påverkar knappast heterosexuella på ett sådant sätt att de plötsligt en dag vaknar upp och märker att de attraheras av ett annat kön än när de gick och lade sig. En sexuell läggning smittar nämligen inte.

”Barn ska själv få komma på sin läggning när de blir äldre, de behöver ingen homopropaganda som förhärligar den livsstilen.”

SJÄLVKLART ska barnen själv få klura ut sin sexuella läggning och det är just därför icke-heterosexuella personer, reklamer och whatnot måste få synas. Den heterosexuella kärleken syns överallt och kan lätt tas för det enda möjliga ifall inget annat får utrymme. En person som kommer på att hen inte är heterosexuell, men aldrig får se något annat än just det, kommer förmodligen att känna sig jävligt ensam. Att man ser bilder på samkönad kärlek och icke-heterosexuella personer kommer inte att göra någon homosexuell, snarare kommer det att hjälpa den som inte känner sig straight att acceptera sig själv för den hen är och inte försöka tvinga in sig själv i en roll som känns fel.

”Om jag måste acceptera homosexuella, måste väl de acceptera att jag inte gillar dem?”

Det är en hemskt stor skillnad på att acceptera en människa för något hen är och inte kan ändra på, och att acceptera en människa för att hen bara är jävligt trångsynt. Punkt.

”Varför försöker de få gifta sig i kyrkan när de vet vad Bibeln säger om homosexualitet?”

Please, do tell me vad Bibeln säger om homosexualitet! Och svar på frågan om giftermål kan ni läsa här.

svar på kommentarer om ‘homosexualitet’

De senaste dagarna har jag läst ett antal diskussioner om Jeppis Pride och ett antal andra HBTQ-relaterade teman. Föga förvånande hittas ett stort antal mindre muntra (och mindre originella) kommentarer, av vilka jag i det här inlägget tänkte bemöta några.

Först och främst vill jag ta upp den vanliga missuppfattningen att Pride bara är för homosexuella. När festivalen diskuteras i medier och kommentarsfält framställs den ofta som en homofestival, vilket inte är sant. Pride är en HBTQ-festival, med andra ord en festival för homo- och bisexuella, transpersoner och queers, samt för alla andra som känner sig tillhöra gruppen eller stöder HBTQ-frågor. Nu när det är klargjort tänker jag gå över till kommentarerna, som inte direkt är unika, och praktiskt taget bara berör homosexualitet (därav inläggsrubriken).

”Varför kan homosexuella inte bara leva ut sin sexualitet som vi heterosexuella gör? Varför gör de så stor grej av det?”

Den heterosexuella kärleken är den som visas upp i filmer och medier, den som syns mest överallt, också på gatan. Par där personerna är av olika kön kan visa sin kärlek öppet utan att någon ens höjer på ögonbrynet. Det här är inte möjligt för samkönade par. Ännu i Finland idag, år 2014, kan ett samkönat par som håller varandra i handen eller pussas offentligt få höra glåpord och nedvärderande kommentarer, eller till och med bli misshandlade. Ännu idag kallas samkönade par äckliga, onaturliga och syndiga, och förvägras vissa rättigheter olikkönade par innehar. Det är inte möjligt för icke-heteron att leva ut sin sexualitet som heteron, eftersom det helt enkelt inte är lika accepterat som en heterosexuella läggning. Och så länge den här attityden håller sig kvar kommer allt som är uppenbart icke-heterosexuellt i mångas ögon att vara ”att göra en stor grej av det”, trots att det kanske bara handlar om att ge sin partner en snabb puss när man skiljs åt för dagen eller nämna att man ska på resa med sin flick-/pojkvän när bekanta frågar om ens helgplaner.

”Varför måste homona provocera så mycket och typ hångla offentligt? Förstår de inte att de blir mindre accepterade av det?”

Varför måste straighta hångla offentligt så mycket? Varför måste olikkönade par visa upp sin kärlek hela tiden? Varför kan de inte bara hålla sig inom hemmets fyra väggar? För att de är kära. För att de älskar varandra. För att de vill kunna vara öppna med sin kärlek och sig själva. För att det är helt jävla okej. Och exakt därför ska också samkönade par ha samma möjlighet. Det som brukar vara det provocerande med icke-heteron är ofta allt det som ses som ”helt normalt” så länge det handlar om någon som är straight (eller antas vara det). Och att det är provocerande när en icke-hetero eller ett samkönat par gör något, men inte när straighta gör samma sak, det säger nog mer om den som blir provocerad än om dem som står för ”provokationen”.

To be continued.

gillar du pride?

Isåfall blir det här året ett kanonår. Det ordnas nämligen inte mindre än sex Pride-festivaler runt om i Finland under 2014!

Det börjar redan nu i slutet av januari med Lahti Pride och fortsätter i februari med Arctic Pride i Rovaniemi. Ifall du inte är så lockad av vinterfestivaler kan du vänta till början av juni när Pirkanmaan Pride ordnas i Tammerfors. I slutet av samma månad är Helsingfors the place to be med landets största pride-festival. En månad senare är det att styra kosan till Österbotten och Jeppis Pride och om du absolut inte kan få nog kommer en festival att ordnas också på Åland någon gång under sommaren!

pride

Bilden är från Helsinki Pride 2013.