#metoo

Mitt Facebook-flöde svämmar över av snarlika statusuppdateringar. Det ser ut som att ett virus tagit över en stor del av mina bekantas Facebook-konton och börjat spamma samma meddelande från alla. Men den här gången är det inget virus, det är människor (främst personer som läses som kvinnor) som med en statusuppdatering visar att också de har erfarenheter av sexuella trakasserier eller övergrepp.

Jag läser statusuppdateringarna och minns en rad med händelser när män och pojkar omkring bestämt sig för att röra min kropp eller göra saker med den utan att först försäkra sig om att det är vad jag vill.

Som när killarna långt fram i bussen då och då tog mig på röven när jag letade efter en ledig plats för hemresan från skolan…

…eller när en random man på krogen lade handen på mitt lår medan han fortsatte att föra en diskussion med sina vänner…

…eller då en gammal klasskamrat plötsligt lade sina händer på mina skinkor och klämde till när vi dansade och hade roligt…

…eller alla de där gångerna mer eller mindre bekanta män under en konversation plötsligt lagt sin arm runt min midja och låtit handen vila någonstans i gränslandet mellan korsrygg och skinkor…

…eller som när den där killen jag inte ens visste namnet på tryckte in sin tunga i min mun mitt under ett samtal.

Jag minns de här händelserna och många fler. Händelser som i sig inte är jättestora, men som tillsammans bildar ett mönster. Ett mönster som när det vävs ihop med erfarenheterna hos mina vänner och bekanta visar hur vanligt det är att personer som läses som kvinnor har upplevt oönskade sexuella närmanden, trakasserier eller övergrepp. Ett mönster som visar hur jävligt vanligt det är att män tror sig ha rätt till kvinnors kroppar och också tar sig den rätten. Det här är inget som händer någon enstaka kvinna då och då. Det här händer hela tiden, överallt omkring oss, och det måste få ett slut. Var och en ska själv få bestämma hur, när, om och av vem en vill bli rörd. Det har ingen annan rätt att avgöra. Ingen.

Annonser

”kvinnor kör visst lika bra som män, förmågan att hantera bilen sitter inte i snoppen”

Det här inlägget kommer inte att handla om huruvida kvinnor eller män kör bättre, vilket ni kanske lurades att tro av rubriken. I stället kommer jag att fundera på något som en längre tid skavt när det kommer till feministiska diskussioner, nämligen tendensen att likställa könsorgan med könstillhörighet.

Då och då när könsroller eller jämställdheten mellan kvinnor och män diskuteras dyker dylika kommentarer som det här inläggets rubrik upp. Kommentarer där det syftas till endera könet genom en benämning av det könsorgan som associeras med just den könstillhörigheten. Det känns också som att de här kommentarerna har blivit vanligare, om det då handlar om att på något sätt avdramatisera orden som beskriver kön (vilket i grund och botten är en bra sak) eller om det bara blivit ett nytt sätt att föra diskussion på låter jag vara osagt, men oberoende orsak är det problematiskt att dra dylika paralleller när en för en feministisk diskussion.

Att automatiskt dra paralleller mellan ett visst könsorgan och en viss könstillhörighet är något som görs hela tiden: ”har du fitta är du kvinna, har du kuk är du man, punkt”. Och för majoriteten stämmer det ju. Men det finns också dem som inte alls passar in i den här normen. Det finns till exempel kvinnor med kuk och män med fitta och det finns ickebinära* som kanske har kuk eller fitta men inte identifierar sig som varken man eller kvinna. Att de här grupperna, som går under paraplybegreppet transpersoner, är en liten minoritet betyder inte att de inte finns. Och eftersom de finns borde de också tas i beaktande, framförallt i den feministiska diskussionen.

Något av det viktigaste med feminismen för mig är att den är inkluderande. Den feministiska ideologi jag tyr mig till och den feministiska kamp jag för inkluderar inte bara kvinnor, utan också andra som kämpar mot olika former av maktstrukturer i vårt samhälle, som sexuella minoriteter, rasifierade**, människor med funktionsnedsättningar, och transpersoner. Om jag i min feministiska kamp skriver eller pratar om jämställdhetsfrågor i termer av könsorgan för att syfta till något av de två kön vi i Finland erkänner, då är min feminism plötsligt inte inkluderande för transpersoner. Om jag uttryckligen likställer en viss typ av könsorgan med en viss juridisk könstillhörighet ignorerar jag och kör över den grupp av människor vars könsorgan och könsidentitet inte följs åt på det sätt majoriteten är van vid. Genom att använda den här typen av uttryck agerar jag cissexistiskt*** och låter återigen transpersoner få höra att de är fel.

Att inte ha reflekterat över det här är helt förståeligt. Alla feminister är inte super-pålästa om varenda fråga som ens har lite med feminism att göra och alla har inte super-koll på just transfrågor (jag har det verkligen inte själv heller). Det är helt okej att inte kunna och veta allt. Ingen gör det. Min feminism är ingen elitfeminism där bara de som kan de rätta termerna får ta plats och uttrycka sina åsikter. Min feminism är, som jag skrev tidigare, inkluderande och jag vill att alla ska kunna dela med sig av sina tankar och delta i den feministiska diskussionen. Jag blir så otroligt glad när jag ser hur blogginläggen och debatterna med feministiska undertoner ökar omkring mig och jag hoppas att de fortsätter att göra det. Jag hoppas också att alla reflekterar lite över vem som inkluderas i just er feministiska kamp och kanske i fortsättningen undviker att använda uttryck som likställer könsorgan med könsidentitet om ni kommer fram till att kampen mot förtrycket av transpersoner är en del av er feminism. För genom att använda de där uttrycken är en tyvärr inte en del av kampen, utan en del av förtrycket.

*En ickebinär person identifierar sig själv som något som inte passar in i den binära (tvådelade) uppdelningen av kön i kvinnor och män. Hen kanske känner sig som både kvinna och man, något mittemellan eller ingendera.

**Ordet rasifierad syftar på en person som till exempel på grund av hudfärg tillskrivs en viss rastillhörighet och alla de (stereotypa) egenskaper som förknippas med den.

***Cissexism innebär fördomar mot och/eller diskriminering av transpersoner. En kan bete sig cissexistiskt utan att egentligen mena att göra det.

det där med objektifiering

Eurovision Song Contest gick, som de flesta är medvetna om, av stapeln förra helgen och Sverige tog hem segern med Måns Zelmerlöw och låten ”Heroes”. Eftersom sångaren är vad en enligt rådande utseendeideal (dock inte enligt the dad-bod) kan kalla attraktiv har en del medier valt att lyfta fram och fokusera på just utseendet och han har bland annat fått gå under smeknamnen mums-Måns och mums-mums. Förstås har inte kritiken och gnället, framförallt riktat mot feministerna, låtit vänta på sig. Ifrågasättanden i stil med ”varför är det dåligt när kvinnor objektifieras, men helt okej när detsamma händer män?” har hoppat runt i diverse kommentarsfält och feminister lyfts fram som hycklare*.

Vasabladet publicerade i tisdags (26.5) en krönika skriven av Nina Dahlbäck, i vilken just det här diskuteras. I krönikan ritas en bild upp av en kvinnlig artist som objektifieras på samma sätt som Måns och det funderas kring hur ”kränkt det feministiska ramaskriet skulle varit” om det hänt på riktigt (vilket det för övrigt gör mest hela tiden). Krönikan slutar med de här meningarna som den fantastiskt skarpa bilden nedan visar:

måns

Och alltså, ja, jag fattar ju att det här kan ses som dubbelmoral. Men samtidigt tycker jag krönikan, och inte bara den utan det mesta av den kritik som framförts mot feminister i samband med det här, är hemskt orättvist och enkelspårigt. Det här skulle kunnat vara ett utmärkt tillfälle att lyfta fram och visa på att objektifiering inte bara drabbar kvinnor, utan också kan rikta sig mot män. Det kunde ha varit ett perfekt tillfälle att lyfta fram problemen med objektifiering. Ja, det kunde varit ett toppen tillfälle att nå en större målgrupp för en diskussion om varför objektifiering inte är en höjdare. Istället väljer Dahlbäck och andra kritiker att rikta sig mot feministerna och ge oss en känga för att vi inte blir kränkta och reagerar.

Och för att nu spekulera lite i varför ramaskriet från feministiskt håll ganska långt uteblivit… Att kvinnor objektifieras är vardagsmat. Skådespelare, artister, toppidrottare och till och med politiker förminskas om och om igen till att vara enbart sitt utseende. Vi ser det överallt och det har blivit något av ett standard-sätt kvinnor omtalas i media. Att män objektifieras händer mer sällan. Det sker någon enstaka gång då och då, men är förstås inte mer okej för det. Skillnaden är bara den att objektifieringen av män inte alls rör sig på samma strukturella nivå som den av kvinnor. Inte ens nära. Det finns dessutom en annan viktig faktor som spelar in, vilken jag tycker Alfred Backa lyfter fram väldigt bra i sin nyaste krönika. Läs den.

*Låt mig nu bara säga att jag inte stöder objektifiering, oberoende vem den drabbar, så vi har det avklarat.

internationella kvinnodagen

Det är internationella kvinnodagen idag och dagar som den här är det oerhört spännande, för att inte säga varierande, att vistas på sociala medier. Det är ”grattis på kvinnodagen!” hit och ”fin kvinnodag alla kvinnor!” dit. Bilder på blombuketter och fina presenter kvinnor fått av sina omtänksamma partners. Någon som funderar på att det är bra att det finns en speciell dag att fira alla kvinnor, men att det egentligen vore roligare att få blommor en helt vanlig sketen måndag. Någon annan som höhö:ar och drar sexistiska skämt dagen till ära. En tredje som surar och gnäller över varför det inte finns någon internationell mansdag. En fjärde som tjafsar om att feminismen inte behövs och om vi inte bara kan sluta fira den där kvinnodagen nu redan. En femte som inte bryr sig ett skit om vad det är för dag, men uppenbarligen ändå måste upplysa sina medmänniskor om sin obryddhet. Och mitt bland alla de här varierande känslorna tänkte jag peta in ett eget litet meddelande dagen till ära.

Den här dagen, internationella kvinnodagen, finns inte till för att vi ska ha en dag på året när kvinnor får tulpaner, choklad och vackra spetsunderkläder bara för att de är kvinnor, utan vitsen med dagen är att uppmärksamma ojämställdhet och den situation många kvinnor fortfarande befinner sig i världen över. I grund och botten handlar 8 mars med andra ord om jämställdhet och ett förbättrande av kvinnors situation runt om i vår vida värld.

Nu säger jag ändå inte att en inte får ge vackra blommor och choklad till någon kvinna i sin närhet just idag om en nu vill det, det är väl helt okej, men det är inte det som är pointen med kvinnodagen. Och om en nu råkar få presenter behöver en väl inte skämmas för det, vi kvinnor här uppe i Norden har det förhållandevis bra tack vare tidigare generationer kvinnokämpar, och det är ju helt okej att fira och vara tacksamma över det. Det är nog värt både en och två och tio chokladbitar.

Och medan en nu äter sin choklad, tittar på sina vackra blommor och myser i sin nya fina negligé en fått i present just idag, finns det kanske lite tid att dagen till ära ägna en tanke åt alla de kvinnor som befinner sig någon helt annanstans i världen. Kanske till dem som jobbar och sliter på kakaoplantagen bland starka bekämpningsmedel eller till dem som sitter instängda i den hälsovådliga luften inne i en klädfabrik och syr samma söm om och om igen tolv timmar om dagen sju dagar i veckan för en lön som inte räcker till mat, så att vi ska kunna sitta och mysa med vår smaskiga choklad och snygga present-negligé och vara glada över att kvinnodagen nog ändå är rätt trevlig när den nästan garanterar en bukett fina blommor att vila ögonen på.

julkalender – lucka 18

Vilken bra ide! Jag hade garna velat hoera dina tankar kring feminism i din vardag. Framforallt hade det varit intressant att hoera hur andra (du) hanterar insikten av hur ofeministiska inslag smyger sig in i var vardag utan att vi ibland relfekterar over dem innan det ar forsent. (vet inte om du forstar vad du menar, men fri tolkning funkar bra haha!). Tack!

Jag försöker att leva så långt som möjligt efter mina värderingar, vilket förstås inkluderar ett feministiskt förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Men trots att mina studier har feministisk inriktning, majoriteten av mina vänner är feminister och jag försöker integrera feminismen i min vardag så mycket det bara går, lever jag ändå inte i en bubbla där icke-feministiska inslag aldrig dyker upp. Jag har sociala kontakter med människor som inte definierar sig som feminister, jag rör mig ute i verkligheten där det finns gott om antifeminism och jag är själv långt ifrån perfekt.

Oberoende hur mycket jag själv anstränger mig för att leva efter min feministiska regelbok är det ett faktum att andra inte kommer att göra det, dessutom klarar jag själv högst antagligen inte heller av att göra det till hundra procent 24/7. Därför är det bara att acceptera att icke-feministiska inslag kommer att smyga sig in både här och där, och på något sätt försöka hantera dem när de kommer.

Jag går inte under om jag märker att jag själv har agerat icke-feministiskt, dock försöker jag tänka över hur/varför det blev så och vad jag borde gjort istället, för att det inte ska upprepas om jag hamnar i en liknande situation igen. Är det någon annan som agerat väldigt icke-feministiskt tar jag antingen upp det med personen ifråga (speciellt om det är någon jag känner bra) och försöka förklara varför hens agerande var problematiskt, eller så lever jag helt enkelt med det och går vidare.

Ingen är perfekt och det är väldigt svårt att leva ett liv som på precis alla plan till 100% följer en feministisk ideologi. Det är bara att acceptera, annars kommer man att gå under.

julkalender – lucka 7

Åsikter , orsaker och tankar om varför vi oftast ser män som hjälten och huvudkaraktär i filmer medan kvinnor antingen behöver hjälp eller är hjältens sidekick? Vad krävs för att vi ska få fler flimer med starka kvinnliga karaktärer?

Enligt hur frågan är ställd gissar jag att den kanske syftar mer på filmer inom typ action-genren än romantiska komedier, så jag håller mig mot det hållet i mitt svar.

Vi lever i ett samhälle där mannen fortfarande är norm. Underhållning där majoriteten av karaktärerna är kvinnliga kodas som underhållning för kvinnor, eftersom en man inte kan förväntas kunna identifiera sig med en kvinnlig karaktär. Underhållning där majoriteten av karaktärerna är män å andra sidan, gör inte i sig att underhållningen kodas som manlig, eftersom kvinnor förväntas kunna identifiera sig med också manliga karaktärer (det råder en uppfattning om det kvinnliga som lite sämre än det manliga, att som man ta del av det generellt kvinnliga blir med andra ord att gå ett steg neråt i hierarkin, medan det motsatta för en kvinna blir ett steg uppåt).

I action-inriktade filmer besitter hjälten ofta egenskaper i stil med stark, modig och våghalsig, vilket alla är generellt manligt kodade. I vårt samhälle har vi en tanke om mannen som den aktiva, den som handlar, medan kvinnan är den mer passiva. Utöver det här lever det fortfarande kvar en uppfattning om mannen som kvinnans beskyddare (även om den mer och mer som tur håller på att luckras upp). Mannen är den starka, den stadiga klippan kvinnan kan luta sig mot när det blåser upp till storm, för att använda en riktig klyscha. Med de här uppfattningarna om kön i åtanke är det föga förvånande att det oftast är mannen som innehar hjälterollen, medan kvinnan antingen hänger efter, lite i bakgrunden, eller är helt hjälplös och behöver räddas.

Jag önskar att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att se betydligt fler filmer med starka kvinnliga huvudkaraktärer, också inom action-genren. För att det ska bli verklighet tror jag att vi dels behöver komma ifrån de stereotypa uppfattningarna om kön och dels behöver se mer kvinnor styra och ställa i filmbranschen. Men jag tror vi är på väg.

det där med tjejiga tjejer…

Igår skrev Mican på bloggen Moralfjant ett inlägg om att vi måste sluta se ner på tjejiga tjejer och jag känner igen mig på flera ställen i texten. Det här är också ett ämne jag funderat mycket över på sista tiden och försökt ordna mina tankar kring.

Ja, det här med tjejighet hörni. Att vara fnittrig, sminka sig, gilla kläder, bry sig mycket om sitt (och andras) utseende, gilla ytliga samtalsämnen och allt annat som generellt ses som väldigt tjejigt; det är ju inte dåligt. Inte på riktigt. Det är bara så vi lärt oss, att det skulle vara lite sämre, oseriösare och mindre värt än något traditionellt manligt (sport, skruva med bilen, teknik överlag…).

Att som kvinna ha typiskt manliga egenskaper eller intressen, betraktas därför också som lite häftigare, lite bättre. En kvinna som håller på med motorcyklar istället för hästar kan få höra att hon är coolare än andra tjejer, en kvinna som inte tycker om att skvallra om halvbekanta kan få höra att hon är skönare att umgås med än andra tjejer. (Samtidigt får det ju inte vara för mycket, absolut inte. En kvinna som har kort hår, aldrig bär smink eller rakar sig, använder kläder riktade till män, jobbar i verkstad och snusar, hon är ju faktiskt ganska okvinnlig, och inte på ett bra sätt. Lagom ska det vara.)

Själv är jag kanske inte den man traditionellt skulle kalla en tjejig tjej och jag har inte heller velat vara det. Jag har oftast inte ens velat förknippas med tjejighet överhuvudtaget och har betraktat det som något dåligt. Så länge jag kan minnas har jag också tagit det som en komplimang när någon påpekat att jag inte ser ut/beter mig som en typisk tjej, för det har jag tolkat som att jag är lite bättre än någon av alla de där fnittriga tjejerna med pastelliga kläder och mycket smink.

Alltså varför? Om jag, som uttalad feminist, håller på nedvärderar kvinnlighet och håller fast vid att det är sämre än manlighet har jag ju, precis som Mican också konstaterar om sig själv i sitt inlägg, internaliserat och givit uttryck för ett kvinnohat. Samtidigt har jag ju också legitimerat att andra gör samma sak och indirekt att andra ser mig som lite sämre än random man som nu råkar stå bredvid mig. Jag har upprätthållit och reproducerat en tanke om att kvinnor och det kvinnliga alltid är lite sämre än män och det manliga, precis det jag egentligen jobbar emot. Jag har kort sagt skitit där jag äter.

gaga feminism

”What if we gendered people according to their behavior? What if gender shifted over the course of a lifetime […] What if some males are ladies, some ladies are butch, some butches are women, some women are gay, some gays are feminine, some femmes are straight, and some straight people don’t know what the hell is going on?” (Halberstam 2012: 8)

Tar för tillfället en läskurs där boken ”Gaga feminism : sex, gender, and the end of normal” av J. Jack Halberstam ingår som kurslitteratur. Boken är helt fantastisk. Det är ordporr rakt igenom. Om ni har lite tid över och är intresserade av kön, sexualitet och normer: Läs den!

”Here and now, our reality is being rescripted, reshot, reimagined, and if you don’t go gaga soon, you may wake up and find that you have missed the future and become the past.” (Halberstam 2012: 29)

internationella kvinnodagen

Om internationella kvinnodagen, som inföll igår, känner jag ungefär så här, som Sofia B. Karlsson skriver:

Och så kommer den här dagen
när grattis ger en klump i magen

När firande av kvinnor för att det är just det de är
når bortom mitt förstånds yttersta sfär

SÄG GRATTIS när kvinnor och män har lika lön
När möjligheter i livet inte beror på kön

När könsuppdelning inte längre är relevant
När det finns mer än pojke/flicka/gubbe/tant

När det är okej för män att vara svaga och gråta
Och inte förväntas vara dominanta och kåta

När kärlek får se olika ut i alla länder
När den heteronormativa vinden vänder

När kvinnors kroppar inte bedöms och kontrolleras
och bör ansas, klippas, förfinas, retuscheras

När kvotering av vita cismän inte fortsätter av bara farten
När kvinnors hemarbete inte utgör lejonparten

När rädda män slutar näthata kvinnor som tar plats
och försöker vingklippa de som vågar ta sats

SÄG GRATTIS när dessa saker är ur världen
Men under tiden, låt oss fira alla som är med på den feministiska färden!

Och om alla män som tjafsar om varför det inte finns någon internationell mansdag (vilket det för övrigt finns, den 19 november) känner jag lite så här, som Lina Neidestam så fint illustrerat.