fördomar om bisexualitet

Som jag tidigare nämnt skrev jag min kandidatavhandling om bisexualitet. Under arbetet med den gjorde jag djupdykningar i en mängd facklitteratur, men också mer informella och oseriösa diskussioner och debatter om ämnet. Både då, och vid olika tillfällen tidigare i livet, har jag reagerat på att det finns några bifobiska kommentarer och fördomar som är rätt ofta förekommande när diskussionen kretsar kring bisexualitet och jag tänkte bemöta några av dem.

”Bisexuella finns egentligen inte”

Det stämmer inte. Bisexuella är högst existerande. Ett problem för bisexuella är att bisexualiteten i princip blir osynlig så fort personen ifråga är i en monogam relation, eftersom utomstående då ser personen som antingen hetero- eller homosexuell beroende på partnerns kön. Den här kommentaren osynliggör bisexualiteten genom att neka dess existens.

”Alla är bisexuella”

Det här är andra sidan av myntet jämfört med den föregående. Att påstå att alla människor är bisexuella är också det att osynliggöra människor som faktiskt identifierar sig som bisexuella, eftersom det tar ifrån dem deras identitet och gör den till något allmänt. Jag skrev mer om det här för någon månad sedan.

”Bisexualitet är en fas” 

Oftast inte. Bisexualitet kan för vissa vara ett steg på vägen till att identifiera sig som exempelvis homosexuell, men majoriteten av dem som identifierar sig som bisexuella kommer troligen också fortsätta att göra det. Om en känner dragning enbart till det egna könet kan det kännas lättare att först komma ut som bisexuell, både för sig själv och för andra, för att sedan efter en tid ta steget till att identifiera sig som homosexuell. Men det är också många som livet ut identifierar sig som bisexuella (livet ut kan förvisso också ses som en fas, om än en ganska lång och beständig sådan). Även den här kommentaren förnekar att bisexualiteten som sådan existerar och förminskar den i stället till ett stadium i vissa människors sexualitet.

”Bisexuella är översexuella/promiskuösa/opålitliga”

Nej. Vissa bisexuella stämmer det såklart in på, precis som på vissa heterosexuella, homosexuella, pansexuella, polysexuella, queers och så vidare. Den här fördomen hänger ofta ihop med följande.

”Bisexuella måste alltid ha flera partners av olika kön, de kan inte vara monogama”

Det finns bisexuella som mycket riktigt gärna har samtidiga (sexuella och/eller romantiska) relationer med personer av olika kön, men det gäller långt ifrån alla. Att en inte är monosexuell (känner attraktion till endast ett kön) betyder inte att en inte skulle kunna vara monogam eller monoamorös (endast ha en sexuell och/eller romantisk relation åt gången).

Annonser

är alla bisexuella?

Svenska Yle skrev förra veckan om en ny forskning som kommit fram till att alla egentligen är mer eller mindre bisexuella, speciellt kvinnor. Eftersom jag inte hunnit undersöka och ta till mig av forskningen ännu tänker jag inte gå in på den alls, utan istället fokusera på det där (ganska vanliga) uttalandet att ”alla är bisexuella”.

Människans sexualitet är oerhört komplex. Att fler än de som identifierar sig som bisexuella kan tänkas ha en bisexuell potential någonstans inne i sig själv, det kan jag gå med på. Vi har en väldigt stark heteronorm i samhället och den torde vara helt tillräckligt för att trycka ner och begrava små stänk av samkönad attraktion under en tid, speciellt om det handlar om en ganska flyktig och kortvarig känsla. Att alla människor egentligen skulle vara bisexuella köper jag däremot inte.

Att hålla på hävda att alla är bisexuella är andra sidan av myntet till fördomen om att bisexualitet inte finns. Båda osynliggör de människor som faktiskt definierar sig som bi, den ena genom att påstå att deras läggning inte existerar och den andra genom att göra den till något allmängiltigt. Samtidigt är ett hävdande att alla är bisexuella orättvist mot monosexuella personer (=individer som bara känner attraktion till ett kön, alltså homo- och heterosexuella) eftersom det påstår att deras självupplevda läggning inte är på riktigt. Genom att gå runt och säga att monosexuella personer egentligen är bisexuella kör en totalt över deras sexuella identitet.

Huruvida (nästan) alla är bisexuella eller inte har egentligen mest med hur en väljer att definiera bisexualitet. Definierar en det som att en person någon gång i sitt liv känt en ynka pytteliten millisekund av attraktion till personer av fler än ett kön är det klart att ganska många kan passa in under definitionen. Väljer en istället att gå efter mer använda definitioner, som till exempel att en person vet att hen har förmåga att känna attraktion (romantisk och/eller sexuell) till fler än ett kön minskar antalet bisexuella antagligen. Väljer en dessutom att ta i beaktande den, när det kommer till sexualitet, oerhört viktiga faktorn hur en definierar sig själv börjar vi vara vid det egentliga antalet bisexuella.

Det är dessutom skillnad på att identifiera sig som bisexuell och att utöva bisexuellt beteende utan att anse sig vara just bisexuell. Många som identifierar sig själva som homo- eller heterosexuella har någon gång känt attraktion till eller haft sexuella upplevelser med ett annat kön än vad som är deras preferens, men det betyder inte att de för den skull identifierar sig som bisexuella. De har förvisso kanske agerat bisexuellt, men känner sig trots det inte bisexuella.

Och det här är lite grejen. Vem som helst kan inte gå runt och säga vilken sexuell läggning en annan person har. Det är bara en själv som kan sätta den etiketten. Om en person säger att hen är bisexuell, då är hen det. Om hen säger att hen inte är det, då är hen inte det. As simple as that. Och just därför är alla inte bisexuella.

homo- och heterosexuella och den könsneutrala äktenskapslagen

Jag vill inte vara en party pooper och sprida skugga över glädjen efter riksdagens beslut i fredags, men en grej bara…

När vi nu ändå diskuterar jämlikhet och en könsneutral äktenskapslag som inte skulle diskriminera någon på grund av sexualitet, kunde vi väl komma överens om att undvika termerna ”homosexuella” och ”heterosexuella” i just det här sammanhanget (as in t.ex.: ”homosexuella borde få gifta sig på samma villkor som heterosexuella”). Att göra den här indelningen blir nämligen återigen ett osynliggörande av andra sexuella läggningar (till exempel bi- och pansexualitet) som de facto också berörs av en lagändring. Alla som är i ett förhållande med någon av samma kön är ju faktiskt inte homosexuella och alla som är tillsammans med någon av annat kön är inte heterosexuella. Så använd hellre termerna samkönade och olikkönade par, istället för att stämpla på någon en identitet hen kanske inte alls känner sig bekväm med. Tack.

bi visibility day

I call myself bisexual because I acknowledge that I have in myself the potential to be attracted – romantically and/or sexually – to people of more than one sex, and/or gender, not necessarily at the same time, not necessarily in the same way, and not necessarily to the same degree. 

(citat av Robyn Ochs, citerad av Eisner 2013: 21)

Idag, den 23 september, infaller Bi Visibility Day/Celebrate Bisexuality Day, vilken uppmärksammas för att såväl ge större synlighet åt bisexualiteten som att fira densamma. Bisexuella räknas enligt en färsk amerikansk rapport utgöra lite mer än hälften av alla som definierar sig själva som något annat än heterosexuella, men trots detta är gruppen relativt osynlig både i heterosexuella sammanhang och i mer queera kretsar.

Bisexuella finns inbakade i den ofta använda akronymen HBTQ, men faller precis som transpersoner lite i skymundan när termen används, eftersom den skrämmande ofta blir nästan synonym med H:et, homosexuella. Överlag verkar bisexuella ses som tillhörande samma paket som homosexuella (jag gör mig också skyldig till det här ibland, förlåt) och den bifobi bisexuella drabbas av bakas också den ihop under den mer kända termen homofobi. Detta trots att bisexuellas erfarenheter ofta skiljer sig väldigt mycket från homosexuellas och den fobi de olika grupperna utsätts för är långt ifrån identisk.

Homo- och bifobi ser olika ut och behöver diskuteras som skilda företeelser istället för att klumpas ihop till en enda (termen homofobi är ju redan i sig osynliggörande av den specifika bifobin). Såväl fördomar som bifobiska uttalanden är relativt vanliga, trots att de ofta inte ens känns igen som bifobiska. Många människor är inte alls medvetna om att det finns något sådant som bifobi.

Utöver fördomar och fobiska kommentarer finns det en annan viktig aspekt som bör tas upp gällande bisexualitet. Detta är det faktum att bisexuella är en mer utsatt grupp än såväl hetero- som homosexuella gällande bland annat hälsotillstånd, erfarenheter av våld och självdestruktivt beteende. Detta gäller framförallt unga bisexuella kvinnor.

Det är dags att frågor och diskussioner kring den osynliga bisexualiteten förs upp till ytan och diskuteras på allvar. Vi måste prata om bifobin och varför gruppen bisexuella är så osynlig och marginaliserad. Vi måste problematisera den syn på bisexualitet som är rådande och vi måste fundera på varför just den gruppen mår sämre än hetero- och homosexuella, så vi kan göra något åt saken. Och vi måste börja nu.

Ni kan vänta er fler inlägg om bisexualitet inom närmaste framtiden. Jag är för tillfället mitt uppe i skrivandet av min kandidatavhandling om ämnet och kommer ta upp en del olika frågor till diskussion. 

varför vill vissa homo-/bisexuella/queers inte ha en könsneutral äktenskapslag?

När en könsneutral äktenskapslag diskuteras kan man ibland få höra motargument som låter något i stil med ”men det finns ju massa homon som också är emot en könsneutral äktenskapslag!”. Och visst finns det det (en del åtminstone), men orsaken till varför dessa motsätter sig är ofta en annan än för de flesta heteron som sitter och spottar på lagförslaget om en ändrad äktenskapslagstiftning.

Det beror (oftast) på något helt annat än att de tycker äktenskapet ska vara ett kontrakt mellan kvinna och man, att samkönade par skulle vara sämre och mindre värda än olikkönade, eller att dessa av någon annan orsak helt enkelt inte bör ha samma rättigheter som olikkönade par. Istället sitter problemet för de flesta i äktenskapet som institution, vilket genom tiderna har varit (och till viss del fortfarande är) såväl patriarkalt och rasistiskt, som homofobiskt.

Att sträva efter en könsneutral äktenskapslag och möjligheten att som samkönat par få gifta sig kan ses som kontraproduktivt och till och med ett svek mot HBTQ-rörelsen, eftersom man så att säga spelar den heterosexuella majoriteten rakt i händerna genom att efterapa deras livsstil och normer, samt söker acceptans på deras villkor och inte sina egna. Tankegången går ungefär så att samkönade par och personer som inte definierar sig som heterosexuella accepteras endast om, och bara så länge, de lever enligt de normer hetero-majoriteten lagt upp (= det är okej att vara ”annorlunda” så länge man är det på rätt sätt och så långt som möjligt eftersträvar att vara ”lika”). Istället för att se och behandla den traditionella heteronormativa livsstilen som ett ideal upphöjt på en piedestal, eftersöker man istället alternativa sätt att till exempel se på vad en familj är eller vem som kan bo eller skaffa barn tillsammans.

För att öppna upp äktenskapet så att också samkönade par har rätt att gifta sig ändrar egentligen ingenting, det bara utökar vem äktenskapet gäller, men förändrar inte äktenskapet i sig. Man håller fortfarande fast vid samma strukturer, bara inkluderar en ny grupp av människor i dem.

Nu kan jag inte personligen helt hålla med om de här tankarna, för trots att jag anser målet vara eftersträvansvärt känner jag att jag vill gå en annan väg för att nå dit, och därför kan mina resonemang i inlägget också halta lite. Så om någon av er som läser det här känner att det var just ni som beskrevs i rubriken får ni mer än gärna dela med er av era tankar om ämnet! (och ni andra också förstås)

den könsneutrala äktenskapslagen

Riksdagens lagutskott röstade tidigare idag emot Tahdon 2013, medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag. Ännu finns dock hopp för en lagändring när riksdagen röstar om saken i höst, och jag hoppas verkligen att politikerna då tar sitt förnuft till fånga och röstar för jämlikhet istället för diskriminering.

I mina ögon är en könsneutral äktenskapslag något som borde vara en självklarhet och inget man behöver debattera eller fundera över. Att någon som vill dela sitt liv med en person av samma kön inte har samma juridiska rättigheter som sitt syskon, sin granne eller sin bästa vän, som delar livet med en person av motsatt kön, det är för mig helt obegripligt. Att ens kön i förhållande till ens partners dikterar huruvida man ens är lämpad att bli prövad som adoptivförälder eller inte övergår också det mitt förstånd. Hur vi idag kan rymma GPS, kamera, våra vänner och all världens webbsidor i en liten förpackning på 140 gram, men inte erkänna att kärleken är densamma oberoende vilka kön de som är kära råkar ha, det är vansinne.

Och till er som är lättade över lagutskottets beslut och anser det vara bra gjort av politikerna: Ni inser väl att det här också påverkar människor ni känner och tycker om? Ni förstår väl att personer som älskar någon av samma kön finns i er närhet, att det inte bara handlar om några enstaka ansiktslösa individer någonstans långt långt borta? Och ni fattar väl att ni genom att uttalat stöda en fortsatt diskriminering av homo- och bisexuella faktiskt kränker och sårar dessa människor något otroligt?

IDAHOT – international day against homophobia and transphobia

Vet inte hur det är med er, men jag har hemskt svårt för homofober. Och nu menar jag verkligen hemskt svårt. Nu kan ni hur mycket ni än vill komma med något om att jag borde vara the bigger person och acceptera deras åsikter eftersom alla har rätt till sina åsikter och att jag annars bara går ner till samma låga nivå och yada yada, men det biter knappast. För låt mig ställa det på det här viset:

En homofob hatar homon (ja det handlar oftast om hat, inte en rädsla), och vad ni menar är att jag om jag hatar* homofoben är nere på samma nivå som denne? Fast.. vänta nu. En homosexuell (eller bisexuell eller queer eller whatever) kan inte bara ändra den delen hos sig själv, det är vem personen är, och det skadar ingen. Homofobens attityd däremot, den kan skada folk, riktigt ordentligt faktiskt. Och den kan förändras. Vilket den borde. Att ha något emot en person på grund av hens läggning och att ha något emot en person på grund av hens attityd mot andra personer (eller en själv), det är två väldigt olika saker. Att hata någon som hatar kan aldrig vara lika illa som att bara hata.

* Vilket jag inte gör. Jag hatar inte.

varför ”jag har pojkvän” är en dålig ursäkt och varför en flickvän inte är ett hinder för kuken

Maggie tipsade om en text som tar upp varför ”jag har pojkvän” är en skitdålig ursäkt att som kvinna använda sig av när män raggar på en. Jag drog mig till minnes ett halvfärdigt inlägg jag har på samma tema och vad passar väl bättre än att publicera det nu, när ämnet redan är uppe.

Ni som brukar hänga ute i nattlivet då och då har antagligen stött på det här fenomenet: En man raggar på en kvinna och fortsätter envist trots att hon upprepade gånger säger nej, att hon inte är intresserad och ber honom gå därifrån. Det som slutligen får honom att faktiskt lämna henne ifred är när hon (oberoende om det är sant eller inte) säger ”jag har pojkvän/fästman/make”. Mannen slutar, eftersom han respekterar den andra mannen tillräckligt mycket för att inte ragga på dennes flickvän. Kvinnans nekande är alltså inte godtagbart förrän det kommer fram att hon är upptagen och att han inkräktar på en annan mans ”revir”. Först då duger hennes nej, och inte av respekt till henne och hennes ovilja, utan till hennes (manliga) partner.

Jag har själv använt den här ursäkten fler gånger än jag kan minnas, trots att det inte varit sant. Bara för att få vara ifred. Slippa ha någon som hänger efter en och tjatar och tjatar och försöker och försöker tills det totalt har förstört ens kväll och man inget hellre vill än gå hem och stänga dörren bakom sig och aldrig mer se en man. Det är en ack så enkel ursäkt att ta till, men ack så problematisk.

Genom att avvisa en raggande man med ursäkten att man redan har en (manlig) partner, gör man sig själv och andra kvinnor en riktigt stor björntjänst, oavsett om det är sant eller inte. Det antyder nämligen att ens eget nej inte är värt något. Att ens egen vilja eller ovilja inte betyder ett skit. Att den enda vars vilja är värd att respektera är den man som påstås finns med i bilden. Genom att använda frasen ”jag har pojkvän” lyfter man bort all makt och självbestämmanderätt från sig själv och flyttar över den på en man (som kanske inte ens finns). Så kvinnor, om ni bara orkar: Sluta använda ursäkten att ni har en pojkvän som orsak till varför ni inte vill*. Håll i minnet att det att ni inte vill borde vara helt tillräckligt för att mannen ifråga ska acceptera ert nej.

Det om varför ”jag har en pojkvän” är en problematisk ursäkt. Nu en snabbkoll på varför ”jag har en flickvän” inte fungerar på samma sätt.

Precis som att vårt samhälle utgår från mannen som norm, utgår det också från en väldigt heteronormativ syn på kärlek. Kvinnor i medier framställs generellt som 1) heterosexuella (i viss mån heteroflexibla**), och ifall de inte redan är upptagna: 2) suktande efter en man. Om de kvinnor som mot förmodan placerar sig själva utanför den heterosexuella ramen, och definierar sig som lesbiska***, verkar det finnas en uppfattning att de bara inte hittat rätt man ännu och att de innerst inne saknar en man, och framför allt en kuk, i sina liv (det här viskar till exempel synen på lesbiskt sex som något annat än Riktigt sex om).

Genom att förklara sitt ointresse med att man har flickvän eller är lesbisk (oberoende om det är sant eller inte) har man tydliggjort att det inte finns någon man med i bilden, och trots att det också ganska tydligt borde framgå att det inte heller finns intresse att få in en man i bilden är det här något många män (medvetet?) missar. Istället verkar de tolka det som att det finns en plats att fylla för just dem****. Istället för ett tydligt avvisande tas frasen som en utmaning.

* Jag är helt medveten om att det i vissa fall är så att en partner är enda orsaken att man tackar nej, det behöver ni inte påpeka.

** Heteroflexibel innebär att man har ett litet intresse för det egna könet, men att man nästan uteslutande kommer att falla för någon av motsatt kön. Det är med andra ord en definition som befinner sig någonstans mellan hetero- och bisexuell. 

*** Nej, det är inte bara kvinnor som definierar sig som just lesbiska som placerar sig utanför den heterosexuella ramen.

**** Det här, och hur det påverkar kvinnor som är intresserade av andra kvinnor, är något vi behöver diskutera. 

avsaknaden av bisexualitet

För en tid sedan skrev jag om Halberstams bok ”Gaga feminism : sex, gender, and the end of normal” och här kommer nu lite kritik av boken. Halberstam säger sig önska att vi kommer på nya sätt att se på kön, sexualitet, intimitet, familj och så vidare. Han vill öppna upp normerna om bland annat kön och sexualitet, för att ge plats åt något helt nytt. Boken har otroligt många bra poänger och jag kan både förstå och hålla med om det mesta.

Något jag däremot inte är nöjd med är hur han aldrig erkänner bisexualitet (eller överhuvudtaget en sexuell identitet som rör sig någonstans mellan kategorierna hetero och homo). Trots sin önskan om att öppna upp och hitta nya sätt att se kön och sexualitet är han förvånansvärt låst i en väldigt svartvit syn på just sexualitet. Bland annat skriver han om straighta kvinnor som blivit tillsammans med andra kvinnor och sedan gått tillbaka från sin lesbiska fas till att vara straighta igen.

Att tänka på det här sättet, att en person antingen är gay eller straight beroende på vilket kön hens partner för tillfället har och att läggningen ändrar när könet på partnern gör det, är förvånansvärt vanligt. Det här osynliggör helt läggningar som bi- och pansexualitet, och antyder istället att det bara finns två olika – hetero och homo – och att man antingen är det ena eller det andra, varken mer eller mindre.

Det här tankesättet är något som verkligen späder på fördomar och ovetande om bisexualitet, och gör det betydligt mer problematiskt för bisexuella att både ta och få sin läggningen tagen på allvar. Och det är för mig helt obegripligt hur en genusforskare som Halberstam helt ignorerar att erkänna alla de människor som känner dragning till fler än ett kön åt gången och inte en dag identifierar sig som homo och en annan som hetero, beroende på (sex)partnern de för tillfället råkar ha.

#fuckyouputin

putin

Hej Putin, på torsdag kommer jag försöka ”påtvinga mitt synsätt på andra länder” (speciellt på det land du sitter och styr) och jag tänker verkligen inte be om ursäkt för det. Anser det nämligen vara helt åt helvete fel att stifta lagar om vem man får och inte får visa världen att man älskar.