10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Det börjar vara dags att avsluta 10xfeminism-listan och sista delen handlar om något så roligt som böcker. Det här inlägget skulle kunna bli nästan hur långt som helst, men jag tänkte försöka begränsa mig lite och bara ge ett fåtal tips på olika typer av böcker som har att göra med feminism (hojta till ifall ni vill ha fler och var förresten inte heller blyga med att ge egna tips i kommentarsfältet).

Först ut är Katarina Wennstams reportageböcker om våldtäkt, ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Har för mig att jag tipsat om de här några gånger tidigare, men de är fortfarande värda att nämna. Jag tror att orsaken till att Wennstams böcker ligger så nära till hands att tipsa om är att just de här två var några av de första böcker jag läste med ett genomgående feministiskt tema. Det var de här som introducerade mig till feminismen och jag antar att jag har lite motsvarande relation till dem som många har till antologin ”Fittstim”, vilken jag läste först betydligt senare i mitt feministiska uppvaknande och inte alls känner lika starkt för.

”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg är en feministisk klassiker från 1977. Världen romanen beskriver är ett matriarkat och Brantenberg har jonglerat med såväl könsroller som ord hon använder berättelsen igenom. Berättelsen är intressant och underhållande, och trots att språket i början kan kännas nästan överdrivet och förvirrande kommer en snabbt in i det. Om ni inte är bekanta med den här har ni en spännande läsupplevelse framför er!

Sista tipset får bli ”Sexjournalen”, en antologi om sex, sammanställd av Karolina Hansson och Elina Pahnke. Antologin innehåller 40 olika texter där unga kvinnor delar med sig av eller filosoferar kring olika erfarenheter och frågor som rör sex. Texterna är ocensurerade och ärliga, och ger en betydligt bredare bild av unga kvinnors sexualitet än vad vi vanligen får ta del av.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilderDen viktigaste feministiska frågan för mig är… och Så syns feminismen i min vardag.

Annonser

9. Så syns feminismen i min vardag

Den här frågan har jag delvis besvarat i förra årets julkalender, men för er som inte var med på den tiden eller av någon orsak inte orkar klicka på länken kan vi väl ta en recap (med lite tillägg).

Först och främst är feminismen ett genomgående tema i mina studier. Jag studerar genusvetenskap där feminismen förstås är det självklara rättesnöret och röda tråden. De flesta av mina vänner är feminister (de som inte är försöker jag omvända) och feministiska frågor dyker därför ofta helt naturligt upp som diskussionsämne när vi umgås.

Jag försöker leva så långt det går efter mina värderingar, vilket också innebär att säga emot emellanåt. Numera väljer jag dock mina fighter ute bland folk ganska noga, för jag orkar inte käftas om varenda liten grej som sticker mig i ögonen och det är för övrigt inte bra för ens välmående (åtminstone inte för mitt) att vara på krigsstigen för ofta. Hemma framför datorn är jag alldeles tillräckligt ofta på krigsstigen när jag ute på det stora vida internätet snubblar över både det ena och det andra som krockar med mina värderingar. Ger mig dock även här ganska sällan in i diskussioner, för vi vet ju alla hur givande det är att pennfäktas med Anonym, vars starkaste argument går ut på att feminister fått för lite kuk.

Övriga sätt feminismen syns i min vardag är bland annat i mitt sociala flöde där jag skapat en mysig liten feministisk bubbla med bloggar och instagram-konton jag följer. Feminismen syns också på mina ben. Jag rakar endast benen när håret börjar ge obehag rent fysiskt (exempelvis genom att fastna i långkalsonger eller strumpor). Detta beslut har gjorts dels av ren och skär lathet och dels som ett aktivt feministiskt val. I det här fallet skulle jag dock våga påstå att också latheten kan ses som ett feministisk val med tanke på hur stark norm det finns om kvinnan som en hårfri varelse och att lathet i sig inte nödvändigtvis gör att en faktiskt låter bli att ta bort kroppsbehåringen. Men det här kan vi diskutera en annan gång.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder och Den viktigaste feministiska frågan för mig är….

8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Det här är som att välja vilken chips-sort som är ens favorit. Det går ju inte att bara välja en. Några feministiska frågor som ligger mig nära om hjärtat är sexuellt våld, köns- och sexuella minoriteters rättigheter och jämlikhet, samt kvinnors rätt till sina egna kroppar (exempelvis när det kommer till att bestämma hur de ska se ut eller vad de ska göra med dem), dock inte sagt att jag tycker just dessa frågor är viktigare än andra.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…Det svåraste med att vara feminist tycker jag är… och Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder.

7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder

Jag har alltid haft svårt för det där att specifikt peka ut och namnge förebilder, så det här inlägget blir inte så givande. Ni får en: Lisa Simpson.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…, De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är… och Det svåraste med att vara feminist tycker jag är….

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

Först och främst kan jag väl säga att jag nog inte tycker det är så hemskt svårt att vara feminist. Inte egentligen. Fördomar som riktar sig mot mig för att jag är feminist kan jag oftast leva med (förstås beror det ju på hur de tar sig uttryck). Att se problem och orättvisor i samhället när andra missar dem eller inte förstår vad som är problematiskt kan vara jobbigt emellanåt, speciellt de gånger det känns som att en behöver peka ut dem och det i sin tur leder till småjobbiga diskussioner eller blir stämningsdödare, men det är också överkomligt.

Det som känns svårast för mig med att vara feminist är att det verkar finnas en förväntan och uppfattning från andra människor att en ska behöva stå på barrikaderna 100% av tiden och alltid ta varenda debatt för att kunna anses vara feminist på riktigt. Det här fenomenet uppträder egentligen ganska ofta när en på något sätt avviker från en normativ samhällssyn (till exempel om en är vegetarian/vegan eller kanske mer miljömedveten än genomsnittet) och är lika frustrerande oberoende vad det gäller.*

Trots att jag kallar mig feminist och försöker leva mitt liv så långt det går efter just en sådan livsfilosofi står jag inte på barrikaderna 24/7. Jag lever inte alltid helt 100 procentigt efter mina värderingar. Jag felar, fuckar upp och får helt fittit leidon** på genusfrågor ibland. Och det är helt okej. Till och med för en feminist. Faktiskt.

*Peppe skrev förresten för en tid sedan lite om fenomenet att bli shamead för att inte göra tillräckligt när en åtminstone gör någonting. Jag berörde det också delvis i julkalendern i december, där jag skrev om hur jag hanterar att icke-feministiska inslag smyger sig in i min vardag utan att jag menar det och om diskriminerande och kränkande skämt, samt hur en kan hantera sig själv om en skrattar med och inte alltid orkar ta debatten.

**För den som inte är så insatt i österbottniska dialekter kan vi väl för enkelhetens skull översätta frasen ”att ha fittit leidon på något” till en kraftfullare version av ”att vara fan så trött på något”.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…., Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den… och De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är….

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

”Feminismen behövs inte längre, vi är redan jämställda”

Här i Finland har vi lyckan att kunna kalla oss relativt jämställda, speciellt i jämförelse med många andra länder. Kvinnor och män är enligt lagen jämställda och diskriminering på grund av kön är inte ok. Det betyder ju tyvärr inte att det i praktiken faktiskt ser ut så och att alla orättvisor är eliminerade, allra minst när en ser till andra faktorer än just kön.

Feminism innebär för mig inte bara att se till kvinnors jämlikhet med män, utan också att försöka förbättra bland annat sexuella, etniska eller könsminoriteters rättigheter och situation, och på dessa plan är vi inte alls speciellt jämlika (till exempel har vi i Finland fortfarande kvar ett tvång på att transsexuella som juridiskt vill byta kön måste vara sterila, vilket är en grov kränkning av transsexuellas rättigheter).

Det är ju också så att det faktum att vi här uppe i Norden idag är relativt jämställda inte innebär att det är så det ser ut i resten av världen också. Och fastän det nu vore så att vi här i just den här delen av världen skulle vara etthundra procent jämställda, betyder det då att en kan ignorera resten av världen och komma med påståenden om att feminismen inte längre behövs? Är vi så egoistiska att vi bara ser till vår egen lilla bubbla? (Spoiler: Oftast, ja.)

”Men män förtrycks ju också!”

Visst, men enligt min verklighetsuppfattning är män generellt överordnade och har bättre villkor än kvinnor. Att det generellt ser ut så betyder inte att män på vissa punkter inte kan ha det sämre än kvinnor (till exempel berör den allmänna värnplikten i Finland endast män och män har också högre självmordsfrekvens än kvinnor), däremot betyder det att ”mansförtrycket” inte direkt rör sig på samma nivåer som ”kvinnoförtrycket”… Är för övrigt inte helt bekväm med att tala i termer av just kvinnoförtryck (eller mansförtryck för den delen) när jag diskuterar dagens Finland.

”…Inte alla män!”

Nä, och det har jag aldrig påstått heller. Sällan när den här kommentaren poppar upp handlar diskussionen om män som individer, utan om män som grupp, om strukturer. Och vi måste kunna diskutera strukturer utan att varenda jävel som tillhör den aktuella gruppen (i det här fallet då män) tar åt sig personligen och börjar tjafsa emot att problemet ens existerar för att just de själva inte är sådana.

Typ sånt.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig…Jag började kalla mig feminist när jag var…. och Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den….

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Jag minns att jag på ett läger någon gång i tidiga tonåren hade en ledare med orakade armhålor och ben, samt pösiga kläder och lite radikala åsikter på det. Den här ledaren fick ensam stå som bild för feminismen i några år innan jag ens ifrågasatte min uppfattning.

Det talades inte alls lika mycket om feminism då när jag var tonåring som det gör nu (eller är det bara i min egen lilla bubbla feminism och jämställdhetsfrågor regelbundet tas upp för diskussion?). Jag tror jag inte riktigt fattade vad det innebar att vara feminist. Och inte verkade det ju som någonting jag borde vilja vara heller, baserat på den väldigt begränsade bild jag hade av feminister. Håriga och med formlösa kläder, raka motsatsen till hur media berättade för mig att jag borde se ut.

Med tiden, när jag blev äldre, mognare och mer påläst insåg jag att min uppfattning om det där som kallades feminism kanske var lite felaktig och att jag nog egentligen höll med om ganska mycket av de där tankarna som verkade gå under termen. Dessutom verkade det ju som att det där med kroppsbehåring nog inte var en riktigt så betydande del av att vara feminist som jag fått för mig.

Tidigare inlägg ur 10xfeminism-listan finns här: Det här är feminism för mig…Det här är feminism inte för mig… och Jag började kalla mig feminist när jag var….

2. Det här är feminism inte för mig…

Feminism är för mig inte att skapa ett matriarkat, där kvinnorna sitter i toppen och tittar ner på de underordnade männen. Inte heller är det manshat (eller hat rent generellt). Eller att bara se kvinnor och män. Eller att bara se till faktorn kön i sin analys för den delen.

För övrigt är det betydligt lättare att säga vad som inte är feminism när en råkar på praktexempel på just det…

PS. Jag kände att det kunde vara dags att fortsätta på den där 10x feminism-listan nu sisådär tio och en halv månader efter att jag började. Första inlägget, om vad feminism är för mig, hittas här.

1. Det här är feminism för mig…

I våras skulle jag ”för att hålla liv i mitt bloggande” göra en serie med tio inlägg på temat feminism. Bättre sent än aldrig kommer nu det första inlägget om vad feminism är för mig. Det här inlägget har varit förvånansvärt svårt att skriva, trots att just den här frågan är något jag regelbundet måste ta ställning till inom mina studier.

Den klassiska definitionen av feminism är en medvetenhet om att gruppen kvinnor generellt är underordnade gruppen män, samt en vilja att förändra det förhållandet. Utöver det är feminism för mig också att uppmärksamma och motarbeta maktstrukturer, inte bara gällande kön utan också till exempel klass, etnicitet, ålder och sexualitet. Det är en önskan om att människor ska få vara sig själva och inte definieras eller dömas utifrån någon enstaka faktor av alla de delar som tillsammans gör deras person.