fulljouren vid Vasa centralsjukhus

Otaliga gånger under den tid som hittills gått av den sittande regeringens regeringsperiod har jag känt mig besviken, upprörd och stundvis riktigt förbannad. Nu senast har det gällt fulljouren vid Vasa centralsjukhus. Jag har länge tänkt skriva om det här ämnet, men haft väldigt svårt att såväl formulera mina egna tankar som att få någon klarhet i vad som egentligen händer. Nu känns det dock som att det får bära eller brista, så här kommer inlägget.

I regeringens planer på jourreform kommer tolv sjukhus att få ha fortsatt fulljour, medan de resterande i fortsättningen kommer att ha en mer begränsad jour. Vasa centralsjukhus är ett av dem som kommer att tappa sin fulljour om allt går som regeringen vill. Vad det här exakt betyder i praktiken verkar inte helt klart ännu, men det som är klart är åtminstone att vissa typer av sjukdomsfall i framtiden kommer att slussas vidare till Seinäjoki centralsjukhus, eftersom vård inte längre kommer att kunna ges vid VCS. Det största problemet jag ser med det här, är hur det egentligen kommer att gå med svenskspråkiga medborgares rätt till vård på sitt eget modersmål. För det här innebär alltså att en hel del helt svenskspråkiga patienter från Österbotten kommer att slussas iväg till det (i nuläget) enspråkigt finska sjukhuset i Seinäjoki.

Vad gör du när du kommer in till sjukhuset och behöver akut vård, men den specialitet som krävs inte längre finns på det sjukhus där du kan klara dig på ditt eget modersmål, och du därför skickas 100 kilometer inåt landet till ett sjukhus som nästan uteslutande fungerar på finska, ett språk du inte nödvändigtvis ens kan? Att i en så undergiven position som när en är riktigt sjuk vara tvungen att kommunicera på ett språk som inte är ens modersmål, och som en kanske inte alls behärskar, är inte bara jobbigt och skrämmande, utan kan dessutom vara direkt livshotande.

Jag vet hur det är att vara intagen på sjukhus och ha så ont och vara i så dåligt skick att en på allvar inte vet om en kommer att överleva. Jag vet också hur det är vara i just den situationen och mötas av ett helfinskt vårdteam. Att jag i vanliga fall kan kommunicera helt okej på finska spelade i just den situationen ingen roll, för i det skedet var all finska jag någonsin lärt mig som bortblåst ur huvudet och det enda jag klarade av att förmedla på ett sätt vårdpersonalen förstod var att vråla så högt jag kunde när det gjorde som mest ont. Att i den här situationen vara utlämnad till ett vårdteam jag inte kunde kommunicera med kändes både skrämmande och väldigt, väldigt otryggt, oberoende hur kompetent vårdpersonalen än var.

Om jag, som ändå i vanliga fall klarar mig helt bra på finska, kände mig så här i den situationen, hur är det då inte med någon som inte alls kan finska? Hur går det när en åldring, från någon av Österbottens små byar, som aldrig lärt sig säga mer än kiitos, kyllä och ei på det andra inhemska språket ska få vård på finska? Hur går det om någon av mina äldre, rakt igenom svenskspråkiga, släktingar hamnar i ett akut vårdbehov och skickas till Seinäjoki där de tas emot av vårdpersonal som inte kan kommunicera på deras modersmål? Hur ska en kunna förmedla vad som i den situationen kan vara livsviktig information för att kunna få bästa möjliga vård så fort som möjligt, om en inte pratar samma språk som vårdpersonalen? Att knaggla sig fram på ett språk en inte behärskar är upplagt för missförstånd, speciellt när det handlar om något så komplext som ens mående, vilket inte alltid är det enklaste att beskriva ens på sitt eget modersmål. Och när en som patient, trots sin lagstadgade rätt att få vård på sitt eget modersmål, är utlämnad till hemsnickrade finskakunskaper och yvigt kroppsspråk för att göra sig förstådd, då är det mycket som kan gå fel.

I grundlagsutskottets utlåtande konstaterades att de svenskspråkigas rätt till vård på sitt eget modersmål måste kunna garanteras för att jourförslaget ska gå vidare, vilket i praktiken innebär att Seinäjoki centralsjukhus åtminstone till viss del borde bli tvåspråkigt. Det låter fint till pappers, men hur det skulle fungera i praktiken är en helt annan sak. Att ett sjukhus, eller för övrigt vilken inrättning som helst, i teorin är tvåspråkigt och garanterar att såväl finsk- som svenskspråkiga ska kunna få betjäning, i det här fallet vård, på sitt eget modersmål är verkligen ingen garanti för att det fungerar i praktiken. Och att få det att fungera i Seinäjoki, som är över 97% finskspråkigt och med ynka 0,2% svenskspråkiga invånare, låter lite för optimistiskt. Jag har en hel del tvivel på att det på ett sjukhus som Seinäjoki centralsjukhus, beläget i ett nästan helfinskt område och med förhållandevis liten andel svenskspråkiga patienter, klarar av att upprätthålla en tillräckligt bra servicenivå på svenska för att en som svenskspråkig patient faktiskt ska kunna prata sitt eget modersmål. Jag vet dessutom av erfarenhet att tvåspråkighet på pappret inte betyder tvåspråkighet i praktiken, och otaliga är de gånger när jag, i vårdsituationer vid det tvåspråkiga universitetssjukhuset jag besökt regelbundet de senaste åren, tvingats byta från svenska till finska för att överhuvudtaget göra mig förstådd. Den fina tvåspråkigheten som finns på pappret kan alltså i praktiken vara så gott som obefintlig.

Och språkfrågan, varför är det just den som är så viktig när det finns också andra aspekter som kunde diskuteras gällande fulljouren vid VCS? Jo, om det börjar tummas på svenskspråkigas rättigheter när det gäller något så livsviktigt som vård, då kommer det tyvärr att vara betydligt lättare att tumma på svenskan också på andra områden. Snart sitter vi kanske där och undrar vad fan det egentligen var som hände när HBL, Kulturfonden och Åbo Akademi plötsligt blev finska.

”ett ritstift i din rumpa” goes ratata?

Jag har en längre tid känt ett sug efter att existera i någon form av gemenskap när det kommer till min blogg, i stället för att sitta ensam på ett wordpress-moln någonstans ute i cyberspace. Därför tänkte jag ta mitt pick och pack till Ratata för att se om den till synes trevliga gemenskapen där har plats för någon fler. Åtminstone för en tid framöver hittar ni mig alltså här: yllestrumpa.ratata.fi.

den återkommande utrensningen

Det verkar vara en grej att under hösten rensa hemma i skåpen och speciellt efter att Marie Kondos bok hittade ut på marknaden här i Finland tycks det ha blivit något av en utrensnings-boom. De senaste månaderna har jag läst en hel del blogginlägg och andra texter som handlat om att rensa ut (garderoben i de flesta fall) och hur skön känsla det är efteråt när det blir luftigt och städat (vilket jag för övrigt kan hålla med om: jo, det är en skön känsla).

En tanke som hela tiden funnits i bakhuvudet när jag klickat mig runt bland olika texter om garderobsrensningar, är att hur bra det än är att rensa ut överflödiga saker för att låta dem komma till användning någon annanstans, så är det ju samtidigt rätt meningslöst om tanken inte också tar sig ett steg längre, till konsumtionsskedet. Hela den där grejen med att regelbundet rensa ut missar enligt mig lite målet om en inte också tänker över sitt konsumtionsbeteende och sina konsumtionsvanor. Det gör ju helt ärligt ingen skillnad om en rensar garderoben i september och sedan märker att den i december plötsligt är lika full igen, och fylls ytterligare vid mellandagsrean när så mycket fina saker säljs så billigt*. Då är en alldeles snart i samma sits igen, med en ny hög av kläder som bara tar plats utan att alls komma till användning eller ens vara omtyckta eller önskade.

Jag är helt medveten om att det där med att ändra sitt konsumtionsbeteende verkligen inte är a piece of cake**. Det är betydligt lättare sagt än gjort och jag kan ju inte heller påstå att min egen konsumtion är helt hållbar eller genomtänkt alla gånger, men jag jobbar på det. Att en ändrar sitt konsumtionsbeteende och undviker att impuls- och slentrianshoppa kläder, innebär ju i sin tur inte heller att en aldrig mer kommer att behöva rensa garderoben. Med tiden lär både ens kropp och ens klädstil förändras, och då är det ju såklart bättre att låta de oönskade kläderna få ett nytt liv hos någon som har nytta av dem***, än att låta dem fortsätta bo längst bak i ens egen garderob. Att konsumera hållbart och genomtänkt betyder ju inte heller att en måste gå med samma plagg år ut och år in, och aldrig köpa något nytt, utan snarare att en tänker igenom sina eventuella inköp noggrannare.

Alltså, vad jag egentligen vill säga är att regelbundna garderobsrensningar är helt vettigt. Jag tycker det är smart att inte låta ens garderob bli överbelamrad med kläder en inte längre använder eller tycker om. Dock tycker jag det är ännu mer smart att reflektera lite över sin egen konsumtion och hur en egentligen handlar kläder (samma sak gäller förstås allt annat också). Om ens garderob, trots upprepade utrensningar, hela tiden är överfull, och dessutom av kläder en inte har lust att använda, då är det kanske dags att fråga sig själv hur det kommer sig och vad en kan göra åt det. Det säger ju sig själv att det inte kan vara hållbart (varken för ens egen plånbok eller för miljön) att köpa nya kläder som på rullande band och kassera knappt använda plagg till förmån för de nya, som alldeles snart får backa för att ge plats för nästa nya plagg.

*Jag fattar att pointen med en garderobsrensning för många kan vara just det att en ska få plats med nya kläder.

**Är också helt medveten om att alla inte är villiga att ändra sitt konsumtionsbeteende.

***Söndriga, smutsiga eller hemskt urtvättade kläder kan lämnas in till återvinning, hellre än att dumpas vid ett loppis där de på grund av sitt skick och icke-existerande andrahandsvärde inte är önskade.

PS. Maria skrev förresten tidigare i höst ett bra inlägg om varför en borde minska på antalet kläder.

Transgender Awareness Month

Den 20 november uppmärksammas Transgender Day of Remembrance för att lyfta fram det våld som drabbar transpersoner och minnas transpersoner som blivit mördade i hatbrott under året. För att uppmärksamma transfrågor ordnas under november även Transgender Awareness Month och Transgender Awareness Week på olika håll i världen. Här i Finland ordnas den här veckan (14-20 november) Trans Helsinki, där transfrågor lyfts genom seminarier och föreläsningar, och olika träffar ordnas specifikt för transpersoner och deras anhöriga.

I stället för att skriva desto mer om ämnet tänker jag ge er ett tips på en läsvärd bok, nämligen I mitt namn : en bok om att vara trans (2016) av Moa-Lina Olbers Croall. Boken är skriven för ungdomar som funderar över sin könsidentitet, men passar också bra åt anhöriga och bekanta till transpersoner, skolpersonal eller vem som helst som vill få lite bättre förståelse för vad trans* egentligen är. Boken introducerar trans* som begrepp och förklarar vad det innebär på ett lättförståeligt och tydligt sätt. Den innehåller också bok- och filmtips, samt en ordlista med transrelaterade begrepp. Det kanske viktigaste i boken är ändå alla de berättelser där (främst unga) transpersoner själva får komma till tals och berätta om sina egna erfarenheter och tankar. Läs den.

presidentvalet

Såå, idag vaknade jag (och många andra) till nyheten att Donald Trump blivit vald till USA:s nästa president och det kändes ju helt ärligt ganska skrämmande. Jag kan eventuellt ha något mer att skriva om det här i ett senare skede, men måste nog samla mina tankar lite först. Ni kan läsa Ellens inlägg så länge.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 2

Det är dags för boktips nummer två för den unga feministen. Första boktipset i serien var Feminism pågår och nästa ut är Ja jag har mens, hurså? (2015) av Clara Henry. Det här är en bok som riktar sig till livmoderbärare i tonåren, men den kan även passa för (lite) yngre såväl som äldre läsare. Den kan dessutom vara riktigt bra och lärorik att läsa också för personer utan livmoder.

Boken handlar som namnet antyder om mens. Teman den tar upp är bland annat mensdebuten, mensrelaterade ord, myter, fakta, skydd, PMS, mensvärk och endometrios, menshistoria och -tabun, mens och feminism, kropp och kroppsbehåring, sex och mens, samt mensrelaterade lifehacks. Stora plus med boken är att den inte stärker tvåkönsnormen, vilket tyvärr ofta är fallet när mens diskuteras, och att den tar upp och förklarar vad sjukdomen endometrios är, något jag saknat i många andra informerande böcker och texter om mens.

Boken är skriven med rätt mycket attityd och en del svordomar här och där. Språket ligger väldigt nära talspråk och texten är luftig och lättsam med mycket humor. Det känns väldigt tydligt att målgruppen är tonåringar, men som jag redan nämnde tvivlar jag inte på att också läsare i andra åldrar kan få ut något av boken.

Den här boken är mensaktivism i en rosa förpackning och får betyget 4 av 5 menskoppar.

könsneutrala toaletter

Både Vasabladet och Åbo Underrättelser har idag skrivit om att Socialdemokratiska studeranden vid Åbo Akademi lämnat in en motion till studentkårsfullmäktige om att göra toaletterna vid universitetet könsneutrala. Föga oväntat har en del negativa kommentarer ramlat in på artiklarna och jag tänkte fundera lite kring några av de teman som kom upp.

En grej som för många kvinnor verkar avskräcka med könsneutrala toaletter är det att herrtoaletterna ofta kan vara rätt grisiga med piss lite överallt. Låt oss nu snabbt fundera över pissandets anatomi: Det finns många olika sätt att pissa på, till exempel kan en stå om en har utrustningen (antingen medfött eller köpt i butiken) för det, en kan sitta, eller så kan en träna benmusklerna och huka sig ner över toaletten. Ett av de här alternativen är klart mindre grisigt än de andra: att sitta. Efter vad jag förstått är det i större utsträckning personer utan snopp som använder sig av det här alternativet och eftersom dessa individer generellt använder damtoaletten kan en tänka sig att just damtoaletterna är mindre grisiga och nerpissade än herrtoaletterna.

Det kan alltså ligga något i att herrtoaletterna är grisigare, men eftersom jag ytterst sällan använder offentliga herrtoaletter vet jag inte det här med säkerhet. En sak jag däremot vet är att offentliga damtoaletter de senaste åren också börjat bli rätt grisiga. När vi pausar på vårt vanliga ställe på resorna mellan studiestaden och födelseorten är jag ibland tvungen att svänga i dörren till både ett och två och tre bås för att det kanske är piss över hela kransen, toaletten är stockad av en pappershärva och några bajskorvar eller det simmar runt en använd tampong nere i wc-byttans vatten och kransen är prydd av blodstänk. Så helt fast i anatomin är det där med att grisa ner vessan nog inte. Jag kan dock ändå förstå att det kan vara grisigare på en toalett där många står och pissar, för kanske är trycket i blåsan lägre eller högre än väntat, kanske får en plötsligt en yrselattack och stänker bredvid, kanske tittar en på en fluga och glömmer att sikta eller kanske skvätter en bara runt lite på rent jävelskap för att en kan. Hur som helst, kan vi väl ändå vara överens om att grisiga och nerpissade toaletter är ganska äckliga oberoende vem som ställt till det.

Ett annat argument mot könsneutrala toaletter är trygghetsfaktorn. Några som kommenterat artiklarna skrev om det där med trygghet och att det inte skulle vara lika tryggt för kvinnor om också män befann sig i samma toalettutrymmen*. Det här kan jag fullständigt förstå och också hålla med om. I en värld där kvinnor i så stor utsträckning utsätts för sexuella trakasserier och sexualbrott av män, är det tyvärr ett faktum att könsneutrala toaletter med bås kan göra toalettbesöken otryggare. Dock kan även könsspecifika toaletter med bås, där det är öppet både nedanför och ovanför båsväggar och -dörrar, för många kännas väldigt otrygga och obehagliga.

Slutligen då, vad är alltså vitsen med könsneutrala toaletter? Några av de negativa kommentarerna till artiklarna illustrerar faktiskt poängen med könsneutrala toaletter ganska bra, trots att de som skrivit dem kanske inte insett det själva. Kommentarer i stil med att ”en man på damtoaletten verkligen inte är välkommen och blir utschasad” är ett rätt bra exempel på problemet med strikt könsuppdelade toalettutrymmen. Om det endast finns toaletter specifikt för kvinnor och för män, då är en tvungen att välja endera om toalettbehovet är akut. För exempelvis en transperson som av andra läses som ett annat kön än hen själv identifierar sig med, men också för transpersoner som passerar som det kön de identifierar sig med, kan det här bli riktigt problematiskt. En transkvinna med maskulina ansiktsdrag kanske tolkas som man av andra toalettbesökare och blir därför med hårda ord utschasad från damtoaletten. En transman som sitter och kissar kanske blir ifrågasatt och hånad av andra toalettbesökare på herrtoaletten när de märker att han inte använder pissoaren. En icke-binär transperson med androgynt utseende kanske blir stoppad från att använda någondera toalett överhuvudtaget, för att andra användare inte kan könsbestämma hen. Tyvärr kan transpersoners problem vid toalettbesök handla om långt värre saker än att bli utschasad, ifrågasatt eller stoppad (trots att dessa saker i sig redan är otäcka), det kan rent ut sagt vara (livs)farligt för en transperson att använda könade offentliga toaletter. Och just därför är könsneutrala toaletter inte alls en så dum idé.

*För att nu bara poängtera det uppenbara visar de här kommentarerna på en manssyn som feminister ofta blir anklagade för att ha, nämligen att vilken man som helst kan vara en förövare/våldtäktsman/snuskgubbe. Men det här är en annan diskussion.

reseblogg för en dag

Jag har rest väldigt lite i mitt liv, men bockade i förra veckan av ett nytt land på listan över besökta länder, när jag och sambon var på en drygt två dagar lång visit i Tallinn. Eftersom jag fotar rätt mycket både i tid och otid tänkte jag tillfälligt förvandla den här bloggen till en reseblogg och dela med mig av några bilder från grannlandet.

Under resan promenerade vi (såklart) runt i Gamla stan, där vi tittade på gränder och katter…

tallinn_3  tallinn_8 tallinn_4tallinn_6

…gjorde en spontan utflykt till Estlands högsta byggnad, Tallinns TV-torn, och fascinerades av utsikten från terrassen 170 meter ovanför marken…

tallinn_2

…gick på en rätt skrämmande rundtur i fängelset Patarei…

tallinn_1tallinn_7

…traskade omkring lite på Linnahall…

tallinn_10

…och beundrade solnedgångar. Förstås.

tallinn_5

raining blood

Den senaste veckan har den finlandssvenska bloggvärlden fullkomligt exploderat av inlägg om mens tack vare x3m:s temavecka x3mens och Menskligts blogglista. Bland annat har Nanó, EllenLina, Victoria, Linnea, AndreaCajsaCarolaElisabethSara och Isabelle delat med sig av sina tankar kring ämnet (tipsa gärna i kommentarsfältet om ni har fler mensiga inlägg och texter på lager). Jag tycker så klart det är superbra att mens lyfts fram och pratas om, och kan väl inte vara sämre än att jag slänger upp ett inlägg på temat jag också.

Jag har tidigare tagit upp mens-relaterade ämnen flera gånger här på bloggen. Bland annat har jag skrivit om mens som människorätts- och jämställdhetsfråga och hur tacksam jag är över att vara en mensande individ i just Finland, skillnaden mellan mensvärk och endometrios, menskoppar och menskoppar som läcker. I dag tänkte jag skriva lite mer personliga mens-relaterade tankar, löst baserade på Menskligts blogglista.

Jag fick min första mens för tolv-tretton år sedan och jag hade redan gått runt och väntat på den en tid när den äntligen kom. Flera av mina kompisar hade fått mens och jag kände att hela den där grejen med att blöda med jämna mellanrum, det var något ganska spännande och vuxet över det. Därav längtan efter min första mens. När den väl kom hade den sällskap av ett konstigt magont jag varken kände igen, eller kunde beskriva, och jag blev rätt förvånad över blodfläcken trots att jag fattade vad det var. Men mest blev jag nöjd. Nu tillhörde jag också dem som hade fått sin mens.

Jag har aldrig (vad jag kan minnas åtminstone) varit blyg för att prata om mens och har också kunnat prata om den med de flesta i min omgivning. Jag är glad att mens inte varit något hysch-hysch-ämne, varken hemma eller i min närmaste bekantskapskrets, utan att det varit ett helt naturligt samtalsämne bland andra. I sällskap av kompisarna var mensen, speciellt i tonåren, ett återkommande samtalsämne och jag minns att jag en gång pysslade ihop en mensbok med information åt en kompis som just fått sin första mens. Boken var förstås röd.

De flesta andra av mina mensrelaterade minnen har tyvärr att göra med smärta och obehag, eftersom det i princip är vad som kännetecknat mens för mig genom åren. Jag och mensen har aldrig varit bästa vänner och i dag har jag tack vare endometrios-behandling ingen mens, vilket jag är väldigt glad och tacksam över.

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft mycket mensvärk, vilket för några år sedan konstaterades vara sjukdomen endometrios. De första dagarna av mensen har jag kunnat ha en bedövande smärta som sträckt sig från magen och korsryggen upp till axlarna och ner till knäna. Otaliga gånger har jag också svimmat och/eller spytt av hur ont det gjort. Det här trodde jag ändå länge var helt ”normalt”, för det jag fick höra från olika håll var att ”det gör ont att ha mens”. Det gör mig ledsen att tänka på att också många andra kanske går runt och tror att deras hemska smärtor vid mens är ”normala”. Smärta och smärttolerans är visserligen något väldigt subjektivt och det kan vara svårt att veta vad som är ”normalt” eller inte. Mens kan göra ont, speciellt i tonåren, men om smärtorna gör att en inte alls kan leva sitt liv som vanligt är det en bra idé att gå och kolla upp dem. De kan bero på endometrios och det finns (oberoende orsak) hjälp att få.

I en perfekt värld skulle mens inte vara ett problem. Det skulle finnas olika typer av skydd tillgängliga för alla som menstruerar, toaletter och rinnande vatten likaså, bra mediciner och andra hjälpmedel och/eller behandlingar för att lindra problematiska menstruationer skulle finnas att fås för alla dem som behöver och mens skulle inte omgärdas av ett tabu, utan behandlas som vilken annan kroppslig funktion som helst. I dag är vi ännu inte där, men för att göra mensen till ett lite mindre problem kan vi åtminstone prata om den och låta den ta plats bland allt annat utan att skyfflas till en undanskymd vrå av skam.

PS. Det är bra att komma ihåg att trots att ungefär hälften av jordens befolkning mensar någon gång under sitt liv så är det inte ett faktum att alla kvinnor har mens. Det finns kvinnor som av olika orsaker inte får mens, kanske saknar de livmoder och/eller äggstockar, har sjukdomar som gör att mensen försvinner, eller aldrig kommit till att börja med, eller kanske får de behandling mot någon sjukdom, vilket kan göra att mensen upphör. Att ständigt få höra att mens är något alla kvinnor har, kan för en kvinna som saknar mens vara rätt så jobbigt att höra.

PPS. Mens är förresten inte bara något kvinnor har, det finns också män som mensar. Transmän som inte är under hormonbehandling kan till exempel ha mens.