att göra en utrensning

Jag har tidigare reflekterat kring att många av de inlägg som är publicerade i början av den här bloggens existens inte längre är något jag kan stå för och att jag rent ut sagt skäms för vissa av dem. Tidigare har jag ändå alltid bestämt mig för att låta dem finnas kvar och låta andra få ta del av hur mitt tänkande och skrivande har förändrats under de sju år som gått sedan bloggen såg dagens ljus. I och med de senaste årens aktiva rensningar på andra områden i mitt liv, mest bland fysiska prylar, men också i olika digitala förvaringsställen och sociala medier, har det dock börjat kännas alltmer rätt att också rensa i bloggens arkiv. Den här bloggen har genom åren gett mig väldigt mycket, och jag har periodvis skrivit hit nästan varje tanke jag fått, såväl stor som liten. Idag framstår mycket av det här mest som ett brus som distraherar en från det mer väsentliga innehållet. Därför har jag nu raderat en stor del av bruset. Och det känns bra. Riktigt bra.

Annonser

dammen har brustit, vad händer nu?

Efter #metoo och #dammenbrister, vad kan vi rent konkret göra för att skapa ett bättre samhälle?

Sluta se åt andra hållet om du ser trakasserier eller övergrepp. Säg till. Många av vittnesmålen visar att det finns människor som sett vad som hänt, men valt att ignorera det. Sluta ignorera, agera.

Lär barn från tidig ålder att ingen får röra dem om de inte själva vill, men att de inte heller får röra någon annan mot deras vilja. Det är också viktigt att komma ihåg att inte tvinga barn att kramas med välmenande släktingar och bekanta. Vill barnet inte kramas bör det respekteras, oberoende hur gärna fammo vill ha en kram. Lär dem att alltid berätta åt en trygg vuxen om någon tar på dem på ett otrevligt sätt eller gör något åt dem som de inte gillar. För att de ska kunna berätta är det dessutom viktigt att ge dem ord för sina kroppsdelar, också könsorganen, för det är väldigt svårt att prata om något en inte har ett ord för. (Resurser för hur en kan prata med barn om kropp, sexualitet och gränser hittas bland annat hos Befolkningsförbundet här och här, samt hos Rädda Barnen.)

Våga vara en killjoy och säga nej till sexistiska skämt. Sexistiska skämt kan verka harmlösa men bidrar till att legitimera trakasserier och våld. Våga därför förstöra stämningen när det behövs.

Avfärda inte bråk eller oönskade närmanden mellan barn med kommentarer i stil med ”hen bara bråkar för att hen tycker om dig”. Dels rättfärdigar den här kommentaren beteendet och lär barnen att de kan komma undan med det, dels lär den dem att det kan vara kärlek att bli slagen, knuffad eller dragen i håret, vilket är en farlig grund att bygga sin förståelse av kärlek på. Kärlek börjar inte med bråk, utan med respekt.

Prata med unga om sex, att säga nej, att säga ja, och att respektera andras vilja och gränser. Låt dem förstå att de kan komma och berätta om något otrevligt eller hemskt händer dem. Våga också fråga om det är något som verkar vara fel.

Tro på och stötta den som berättar för dig om sexuella trakasserier eller övergrepp hen utsatts för. Vifta inte bort det med att ”hen var full och menade säkert inget illa” eller ”ta det som en komplimang”. Det är otroligt viktigt att bli trodd och tagen på allvar när en vågar berätta om trakasserier och övergrepp.

Var en förebild. Gå själv inte över gränsen, acceptera nej första gången det kommer, ta inte på någon utan hens lov (en person som sover kan inte ge sitt lov, ta därför aldrig på någon som sover), låt bli att dra kränkande eller sexistiska skämt, lyssna och ta till dig när du får höra att du gått över gränsen, ha respekt för andra människor och deras gränser.

Sprid #dammenbrister, samt andra upprop och vittnesmål, se till att människor tar del av dem och hjälp till att öppna deras ögon för hur vanligt förekommande sexuella trakasserier och övergrepp är, och hur viktigt det är att de får ett slut.

Har du fler förslag på vad en kan göra? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

#dammenbrister

Bild: Lina Raunio

Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar. Därför vill vi blottlägga de trakasserier och övergrepp som sker. Ankdammen är liten och många av våra partners, kollegor, pappor, bröder, söner, släktingar, vänner, bekanta, chefer, lärare och anställda är bästa broder med varandra. I en liten social enhet är det svårt att våga säga ifrån då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen.

Idag publicerades #dammenbrister, ett finlandssvenskt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp (uppropet kan läsas i sin helhet här). Över 6000 kvinnor (och icke-binära) kräver nolltolerans mot sexuella trakasserier, sexuellt utnyttjande och våld. Över 800 vittnesmål om trakasserier och övergrepp delas för att bryta den tystnadskultur som råder och lyfta fram vad som sker på arbetsplatser, i skolor, på fester, i idrottssammanhang, i föreningslivet och i hemmen.

Nu får det vara nog. Nu har vi slutat tiga.

Mängden vittnesmål visar att det inte handlar om några enstaka händelser då och då, utan att det här händer hela tiden, överallt omkring oss, också i vår ”trygga” lilla ankdamm. Det är dags att det får ett slut. Det är dags att bryta tystnaden och lyfta fram trakasserierna och övergreppen i ljuset. Det är dags att sluta se åt andra hållet. Det är dags att förövare börjar stå till svars för sina handlingar. Det är dags för förändring.

boktips för den unga feministen eller soon-to-be-feministen vol. 4

Det är dags att fortsätta på serien med boktips på lätt feministisk litteratur. De tre tidigare delarna hittas här, här och här. Det fjärde boktipset är Good night stories for rebel girls (2017) av Elena Favilli och Francesca Cavallo (den finns också på svenska och heter då Godnattsagor för rebelltjejer). Trots att den marknadsförs som en bok riktad till barn och unga vågar jag ändå påstå att den är väldigt givande läsning också för vuxna.

Boken beskrivs av det svenska förlaget som ”antitesen till alla prinsessagor” och i den presenterar författarna på ett lättillgängligt sätt, i form av korta sagor, hundra olika kvinnor/tjejer som på något sätt varit eller är betydelsefulla. Bland annat får vi möta Malala Yousafzai, Jane Austen, Rosa Parks, Michelle Obama, Florence Nightingale, Marie Curie, Kate Sheppard, Anna Politkovskaya, Elizabeth I, Wang Zhenyi, Serena Williams och Astrid Lindgren.

Boken är intressant och lärorik, väldigt vacker och fylld av förebilder i form av otroliga kvinnor och tjejer. Självklart är den inte helt oproblematisk, ingenting är. Den är dock tillräckligt fantastisk för att jag ska kunna rekommendera den som gåva till alla barn och/eller vuxna du tänkt ge en present de närmaste åren.

Boken får 4,5 Venus-symboler av 5.

#metoo

Mitt Facebook-flöde svämmar över av snarlika statusuppdateringar. Det ser ut som att ett virus tagit över en stor del av mina bekantas Facebook-konton och börjat spamma samma meddelande från alla. Men den här gången är det inget virus, det är människor (främst personer som läses som kvinnor) som med en statusuppdatering visar att också de har erfarenheter av sexuella trakasserier eller övergrepp.

Jag läser statusuppdateringarna och minns en rad med händelser när män och pojkar omkring bestämt sig för att röra min kropp eller göra saker med den utan att först försäkra sig om att det är vad jag vill.

Som när killarna långt fram i bussen då och då tog mig på röven när jag letade efter en ledig plats för hemresan från skolan…

…eller när en random man på krogen lade handen på mitt lår medan han fortsatte att föra en diskussion med sina vänner…

…eller då en gammal klasskamrat plötsligt lade sina händer på mina skinkor och klämde till när vi dansade och hade roligt…

…eller alla de där gångerna mer eller mindre bekanta män under en konversation plötsligt lagt sin arm runt min midja och låtit handen vila någonstans i gränslandet mellan korsrygg och skinkor…

…eller som när den där killen jag inte ens visste namnet på tryckte in sin tunga i min mun mitt under ett samtal.

Jag minns de här händelserna och många fler. Händelser som i sig inte är jättestora, men som tillsammans bildar ett mönster. Ett mönster som när det vävs ihop med erfarenheterna hos mina vänner och bekanta visar hur vanligt det är att personer som läses som kvinnor har upplevt oönskade sexuella närmanden, trakasserier eller övergrepp. Ett mönster som visar hur jävligt vanligt det är att män tror sig ha rätt till kvinnors kroppar och också tar sig den rätten. Det här är inget som händer någon enstaka kvinna då och då. Det här händer hela tiden, överallt omkring oss, och det måste få ett slut. Var och en ska själv få bestämma hur, när, om och av vem en vill bli rörd. Det har ingen annan rätt att avgöra. Ingen.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition, del 2

Vi är inne i årets nionde månad, så här kommer del 2 av min redovisning av vad jag läst i den finlandssvenska läsutmaningen hittills. Del 1 hittas här.

 

I maj var månadens utmaning att läsa poesi publicerat efter år 2002 och ur bibliotekets samlingar grävde jag fram Nina Hemmingssons Det var jag som kom hem till dig (2012), vilken helt klart hör till de mer intressanta diktsamlingar jag kommit i kontakt med. Jag är dock ganska ovan att läsa poesi och känner att jag borde läsa mer för att lära mig ta till mig texter i diktform.

I juni var det dags för en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag valde att läsa Maria Turtschaninoffs Maresi (2014), vilken mycket riktigt inte innehöll några drakar. Boken var lite annorlunda än jag väntat mig, men tillräckligt bra och intressant för att jag skulle plocka med mig också Naondel från bibliotekshyllan.

 

I juli gällde det att gräva fram en rysk klassiker på över 500 sidor. Jag letade med ljus och lykta efter en bok som dels skulle uppfylla de här kriterierna och dels ha någon slags feministisk vinkling (och gärna vara skriven av en kvinna), dock utan framgång. Slutligen bestämde jag mig för att tumma på sidantalet och läsa Alexandra Kollontajs klassiska novellsamling Arbetsbiens kärlek (1925). Jag har läst väldigt lite rysk litteratur (och överlag rätt lite äldre skönlitteratur) och det här var en ganska annorlunda läsupplevelse jämfört med vad jag är van vid. Dock måste jag väl erkänna att jag inte läst den till slut (ännu åtminstone). Livet är för kort för att hinna läsa alla bra böcker som finns, så när en bok inte längre känns motiverande har jag för vana att avsluta läsningen och börja med någon mer inspirerande (om det handlar om nöjesläsning vill säga).

I augusti var utmaningen att läsa en bok som en inte vill att andra ska se en läsa. Det här var den svåraste utmaningen hittills, eftersom jag för det mesta inte känner något behov av att dölja för människor vad jag läser. Slutligen konstaterade jag ändå att det som kanske passar bäst in på den här månadens utmaning är en bok som går emot vad jag själv tror och tycker om världen, alltså en bok som sticker ut helt ur mitt försök att ge läsutmaningen en feministisk touch. Därför bestämde jag mig för Pär Ströms Mansförtryck och kvinnovälde (2007). Boken ifrågasätter feminismen och den feministiska debatten, ofta på ett inte helt smidigt eller välunderbyggt sätt. Jag tycker det är hälsosamt att regelbundet läsa och konfronteras med åsikter och tankar som går emot ens egna, och tvingas stiga ut ur den egna bubblan för en stund, vilket den här boken verkligen tvingade mig att göra. Boken fick mig dock att fundera på motargument till olika antifeministiska påståenden som presenterades och fila lite mer på vissa andra av mina funderingar,  så sist och slutligen gav läsningen ändå en hel del, trots att boken i sig inte är något jag skulle rekommendera.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag emellanåt lägger upp bilder på och tankar om böcker jag läser.

vad är feminism? 

För några år sedan fyllde jag i listan 10x feminism och svarade där på frågan vad feminism är för mig. Eftersom vi alla förändras vartefter åren går kommer här en lista över vad feminism är för mig i dag, tre år senare.

Feminism är…

…en tro på att alla människor är lika mycket värda, oberoende våra olikheter.

…att förstå att olika förtryck och maktstrukturer är sammanlänkade, snarare än fristående från varandra, och vara medveten om att dessa på en mängd olika sätt kan påverka människors liv.

…att stå upp för sig själv, men också för andra grupper eller individer som trycks ner, diskrimineras eller körs över.

…att ifrågasätta.

…att vara lite besvärlig, eller jävligt besvärlig, när det behövs.

…att ibland ta ett steg tillbaka, ge plats, lyssna och försöka förstå.

…att kunna erkänna när en har fel eller be om ursäkt när en sagt något klantigt (inte om, utan när, för det kommer att hända).

…att våga tro på en bättre framtid.

hej igen

Det har varit mycket på gång i mitt liv de senaste månaderna och bloggen har inte varit direkt högprioriterad. Nu börjar det dock lugna ner sig lite och den tid jag de senaste månaderna lagt på feministisk metodologi och flyttande kan jag nu istället lägga på att läsa alla de spännande böcker jag släpar hem från jobbet, träffa vänner och bekanta, fota solnedgångar, och kanske blogga lite.

#fisvläsutmaningen2017 – feminist edition

Som jag nämnt tidigare deltar jag i den finlandssvenska läsutmaningen och har som mål att göra den så feministisk som möjligt. Hittills har det gått bra med feministvinkeln och när nu drygt en tredjedel av året har gått tänkte jag presentera vad jag läst hittills.

 

I januari var utmaningen att läsa en gul bok och jag bestämde mig för den gulaste bok jag hade i min bokhylla, nämligen essäsamlingen Män förklarar saker för mig (2015) av Rebecca Solnit. Boken innehåller nio olika essäer som alla kretsar kring teman som makt, våld och jämställdhet. Den första essän, ”Män förklarar saker för mig”, har blivit något av en feministisk klassiker och bidrog till att uttrycket mansplaining myntades.

I februari skulle det läsas en bok som gör en upphetsad. Jag valde en bok som gjorde mig intellektuellt upphetsad (och förbannad), nämligen Maria Svelands Hatet: en bok om antifeminism (2013). Boken diskuterar antifeminism, samt hat mot kvinnor och feminister, och är tyvärr minst lika aktuell i dag som när den kom ut för fyra år sedan.

 

I mars var det dags att läsa en bok av en levande nobelpristagare och valet föll på Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012) om ryska kvinnor som stred i andra världskriget. Boken kändes emellanåt lite rörig och jag skulle kanske föredragit ett lite annat upplägg, men den var trots det absolut läsvärd. Berättelserna som lyfts fram i boken visar en annan sida av kriget än den som oftast ges plats och den känns som ett väldigt viktigt tillägg till all den krigslitteratur som finns.

April-utmaningen var en inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn och jag valde att läsa om en bok jag redan läst tidigare, trots att det är något jag väldigt sällan gör. Boken jag valde var Märta Tikkanens Män kan inte våldtas (1975), en av de första feministiska böckerna jag läste. Romanen handlar om Tova Randers som blir våldtagen och bestämmer sig för att våldta förövaren och anmäla sig själv till polisen. Boken väckte hetsiga diskussioner när den kom ut på 70-talet och har sedan dess blivit en feministisk klassiker, som fortfarande är väldigt läsvärd.

PS. Om någon är intresserad av att se mer av vad jag läser kan ni kika in på Instagram-kontot @mikabookss där jag (ibland) lägger upp bilder på böcker jag läser, eller så kan ni lusläsa listan som finns längst ner i högra sidospalten här på bloggen.

saker jag tänkt på den senaste månaden

Eftersom jag uppenbarligen har svårigheter med att åstadkomma inlägg som kan publiceras (de hamnar i 90% av fallen halvfärdiga i utkast-mappen och lämnar där för tid och evighet tills de inte är ens närapå aktuella längre), tänkte jag igen slänga ihop ett inlägg med saker som jag tänkt att jag borde blogga om. Here goes:

  • Att valkompasser som skapats för att väljarna ska kunna vaska fram passande kandidater att rösta på i olika val ofta använder sig av rätt svår terminologi, vilket gör testen otillgängliga för dem som inte kan en massa komplicerade ord, för om en inte förstår frågorna är det rätt svårt att svara på dem. Med andra ord kan en väl säga att skaparna av valkompasser som innehåller många krångliga ord och påståenden missat målet en aning.
  • Hur fantastiskt det är med bibliotek och det faktum att så gott som vem som helst kan låna såväl nya som gamla böcker (…och tidningar, filmer, musik, ljudböcker, och på många bibliotek också helt andra saker) utan att behöva betala en cent för det! (För nej, biblioteket ska inte kosta! Det går emot hela tanken och idén om biblioteket som ett utrymme öppet för alla i samhället, för ett utrymme vars tjänster kostar, må vara hur futtigt pris som helst, är inte ett utrymme öppet för alla.)
  • Alla de fantastiska seriealbum jag läst den senaste tiden (självklart lånade från biblioteket) och hur bra det är att lyfta viktiga samhällsfrågor på ett så tillgängligt sätt som genom seriestrippar.
  • Hur förslaget om terminsavgifter på högskolor skulle öka klasskillnaderna något enormt och hur ett samhälle där bara de med pengar har chansen att utbilda sig på högskolenivå är allt annat än ett jämlikt samhälle.
  • Hur bra det är att mitt favorit-mensskydd menskoppen börjat bli så mainstream att också HBL skriver om den.

Vad har ni tänkt på?