hur en depression förföljer en inom vården

Psykisk ohälsa och vården är på tapeten igen i och med Spotlight-avsnittet ”Blöd så får du hjälp” (vilket kan ses här i tre veckor ännu). Avsnittet handlar om hur mentalvården sviker unga med psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är så oerhört viktigt att diskutera fick avsnittet (och dagens händelser) mig tillräckligt motiverad för att ta upp något jag tänkt på en lång tid, nämligen bemötandet inom vården efter en period av psykisk ohälsa.

För fyra år sedan var jag ordentligt deprimerad. Jag var sjukskriven över ett halvår och låg mest hemma i sängen och stirrade in i väggen. Jag hade täta kontakter med sjukvården om såväl mediciner som terapi. På det stora hela är jag inte missnöjd med den vård och det bemötande jag fick, men jag minns ett antal möten med vården som var allt annat än gemytliga och vissa av dem rent ut sagt förjävliga. Sakta men säkert kom jag åtminstone ur min depression, något vården inte verkar ha gjort. Perioden jag var deprimerad är något som numera förföljer mig i alla kontakter jag har med sjukvården.

På läkarmottagningen möts jag av hummanden och frågor om hur min depression riktigt började, hur jag tyckte de antidepressiva läkemedlen hjälpte mig och om jag har övervägt att börja med medicinen igen. Det spelar ingen roll varför jag besöker mottagningen, det här är något av en standardgenomgång.

Efter läkarbesöken brukar journalanteckningen börja med frasen ”23-årig kvinna med depressionsbakgrund”, oberoende vad mitt ärende har varit.

Mina magproblem jag sökte hjälp för ifjol avfärdades som psykosomatiska och jag uppmanades äta antidepressiva för att de skulle bli bättre. Magproblemen visade sig vara den kroniska sjukdomen endometrios.

Idag besökte jag akuten på hälsovårdscentralen eftersom min armbåge inte fungerat att sträcka ut på över en vecka. När jag kallades in till läkaren tryckte hen ett BDI självskattningsformulär (ganska standard för att bedöma var på depressionsskalan en patient befinner sig, består av 21 frågor graderade från 0 till 3 poäng och tar upp allt från självmordstankar till sexlust) i handen på mig och bad mig fylla i. Läkaren förhörde mig om depressionen jag hade fyra år tidigare, frågade trevande frågor om möjliga förträngda trauman i barndomen och pratade om kopplingen mellan det psykiska och det fysiska välmåendet. Låt mig nu påminna er om att det var en krånglande armbåge jag sökte hjälp för.

Läkarna verkar se den depressiva perioden i mitt liv som en enkel förklaring till andra problem. Den blir en orsak de kan peka på när de inte är tillräckligt intresserade för att söka efter en annan. Den blir till en genväg, en nödlösning när de kollat blodbilden och CRP och inte hittat något avvikande. Den blir en diagnos de redan ställt innan jag kommit innanför dörren.

Jag vill absolut inte avskräcka någon som mår dåligt från att söka hjälp. Verkligen inte. Snälla, sök hjälp om du inte mår bra, istället för att låta allt gå för långt så att det till sist bara finns ett enda slutgiltigt alternativ kvar. Det finns (trots allt) hjälp att få, även om den ibland tyvärr sitter väldigt långt inne. Undvik inte att ta kontakt med vården på grund av det bemötande någon annan fått, du kan komma till någon som inget hellre vill än att hjälpa dig.

Vad jag däremot vill är att försöka få en ändring. Jag vill att människor som lidit av psykisk ohälsa ska kunna lämna det bakom sig och inte behöva bära det som ett ok i framtida kontakter med sjukvården. Jag vill att läkare ska sluta se tidigare psykisk ohälsa som en genväg till ställd (hittepå-)diagnos. Jag vill att man ska bemötas för det problem man söker hjälp för och inte ett man sökte för flera år tidigare. Jag vill att alla ska öppna ögonen för hur det faktiskt kan se ut, trots att det absolut inte borde.

Annonser

3 reaktioner till “hur en depression förföljer en inom vården

  1. Åh så ledsamt. Att det faktiskt funkar så här. Sen att de också är så snabba att skriva ut lyckopiller utan att ens fundera ut varför människan behöver det. Att se till orsaken hellre än att tränga undan alla symptom och problem. Jag hoppas att önskar att det inte skall vara så tabu i framtiden att faktiskt säga ”JAG ÄR SLUT!”. Att gå in i väggen och vara utmattad, utbränd och deppad är så vanligt. Så varför gömmer folk istället sina symptom och mår sämre av att inte våga vara ärliga med att de faktiskt har gått över sin personliga gräns för länge sen, och inte orkar mer just nu? Och sjukvården skyller allt på humöret när det kan finnas bakomliggande orsaker till att en människa är trött? I feel you! Jag var ju ”deprimerad” och hade hjärnspöken och blev erbjuden lyckopiller när jag var mycket ung, innan de märkte det var sköldkörteln som knappt fungerade. Åh så mycket jag skriver och många frågor. Haha.
    Hoppas att du fick hjälp med armbågen!

    1. det är sjukt att det kan fungera på det här viset.
      sjukvården verkar lägga betydligt större fokus på symptomlindring (i form av mediciner, speciellt antidepressiva som tydligen verkar ”fungera” på det mesta?) än att faktiskt hitta orsaken till problemen, vilket i och för sig är förståeligt med tanke på alla nedskärningar (vilka ju i sin tur är helt sjukt idiotiska..).
      jag hoppas precis som du att psykisk ohälsa i framtiden inte ska vara så tabu. och här måste jag faktiskt säga att jag tycker det går åt rätt håll! jämfört med för kanske fem år sedan tycker jag att man pratar mycket mer om psykisk ohälsa idag och det verkar också vara lite mindre tabu att till exempel säga att man är/har varit deprimerad eller att man regelbundet har psykologkontakt. förhoppningsvis är psykisk ohälsa i framtiden inget konstigare eller mer tabu än fysiska sjukdomar (och de fysiska sjukdomar som idag också är ganska tabu är förhoppningsvis inte det längre heller).
      jag kan tänka mig att ett ganska stort problem med hela det här med att skylla problem på att man skulle vara deprimerad är att depression och nedstämdhet i sig kan vara symptom på ganska många olika fysiska sjukdomar, och att det kan vara svårt att veta var man ska börja nysta, så det är helt enkelt lättast att bara skriva ut de där antidepressiva och hålla tummarna för att det går över. vilken tur att de upptäckte att det var just sköldkörtelproblem du hade så du förhoppningsvis fick hjälp för det!
      armbågen har jag ännu inte fått hjälp med tyvärr, men ska göra ett nytt försök här inkommande vecka, så det är bara att hålla tummarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s