vi måste prata om det här

I Linns blogg pågår en diskussion om utbrändhet på grund av studier och jag rekommenderar verkligen dem som inte redan läst den att kika in.

Utmattningssyndrom och depressioner (samt andra psykiska problem) är fortfarande sjukt stigmatiserade, trots att så många har erfarenheter av någondera (ungefär 13% av alla högskolestuderande är utbrända). Trots att de är så vanliga går många omkring utan att söka hjälp förrän det är absolut nödvändigt (och i värsta fall inte ens då). Man är rädd för att ses som en svagare människa om man visar sig sårbar, vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma.

Med tanke på hur otroligt viktigt jag anser det här ämnet vara att ta upp och diskutera, tänker jag dela med mig av något som kanske kan ge en gnutta förståelse åt någon som inte haft oturen att drabbas.

Förra hösten flyttade jag för att påbörja mina studier. Stressen över att hitta bostad och fixa allt gällande flytten, plus ett sommarjobb med alldeles för mycket ansvar, lade grunden för ett år jag gärna skulle varit utan.

Redan första studieveckan introducerades jag till studenthälsan och det besöket blev ett av många. Utan vidare förvarning klarade jag plötsligt knappt av att äta, mådde konstant illa och kunde inte sova ordentligt. Jag missade största delen av introduktionen till studierna och precis all introduktion till livet utanför universitetet. Medan andra festade nätterna i ända och hade världens krabbis på föreläsningarna låg jag i sängen och funderade över ifall jag borde ringa ambulansen eller inte. I takt med att det fysiska illamåendet fortsatte började jag även psykiskt må sämre och sämre.

Trots otaliga somatiska undersökningar hittades inget annat fysiskt fel än en liten magkatarr, troligen orsakad av stress, diagnosen löd således depression med grova psykosomatiska symptom.

Vardagen var milt sagt a pain in the ass med illamående och kraftig yrsel, min enda sysselsättning vissa dagar var att ligga i sängen och stirra i taket. Kring jul hade det i perioder börjat bli en aning bättre, men dessa följdes alltid av längre bakslag. Till vårterminen planerade jag in ett minimalt antal kurser och tackade dessutom nej till ett sommarjobbserbjudande, allt för att ge mig själv tid och utrymme att bli bättre.

När sommaren närmade sig började jag småningom känna mig lite bättre, men detta följdes av ett radikalt bakslag som resulterade i tätare kontakt med sjukvården. Under sommarens gång började jag steg för steg ta tillbaka mitt liv.

Jag har inte längre yrsel och illamående dagligen, jag kan göra något annat än stirra i taket på min fritid och framförallt har jag fått tillbaka viljan att göra något av mitt liv. Jag är långt ifrån i toppskick och vissa dagar är ännu helvetiska, men det går framåt och det är jag väldigt glad över. Det har varit ett rent helvete, men jag är starkare nu än för ett år sedan och vet att jag tar mig igenom det här. Det måste bara få ta sin tid.

Annonser

11 reaktioner till “vi måste prata om det här

  1. Jag är glad att nån fler än jag ”vågar” outa sig om sin utbrändhet. Hoppas bara att du får trevligare kommentarer än vad jag fick på min blogg. Min blogg är numera ”nerlagd” pga folks okunnighet, dumhet och idioti, mest för alla dumheter folk kläckte ur sig som kommentarer. Kanske mest mitt eget fel som outade mig för mycket och för att jag tog åt mig av alla kommentarer.
    Jag gillar din blogg, läser den dagligen, och är lite ledsen och besviken om du inte har skrivit nåt nytt. :)
    Ha en bra dag!
    Ps. Du ser bekant ut, men jag kan inte komma på varför. Och inte hittar jag några ledtrådar om vem du är och varifrån du är heller. ;)

    1. inlägget genomgick en del redigeringar innan det kändes klart att publicera, just för att jag inte skulle outa mig för mycket eller publicera något jag senare önskade att jag inte gjort.
      vad roligt att höra (läsa) att du tycker om min blogg! det är meningen att man inte ska få reda på allt om mig och varifrån jag kommer, det kanske förklarar varför du inte hittar några letrådar ;)

  2. Usch o fy! Provat på det där själv oxå, tyvärr. Fick du nån form av medicin eller vilade du bara bort sjukdomen?

  3. Oj, tråkigt att höra. Men roligt du mår bättre! ”Krya på dig!” låter så klichéartat och banalt, men jag hoppas ändå du gör det.

    Du kunde kanske redigera bort din epostadress där i svaret överst om du inte vill vara för publik?

  4. Hela din historia känns mycket bekant, liknar mitt första studieår. Fruktansvärda attacker av illamående, yrsel, hjärtklappning, kallsvettningar samt känslan av att falla. Som ingen nånsin hittade en fysiskt fel på. Dock var det aldrig någon som förstod att det kunde ha med stressen att göra, jag fick aldrig se en psykolog vilket jag tror att jag hade behövt. Jag trodde seriöst själv också att det var något allvarligt fysiskt fel på mig, var rädd för det och fick därmed ännu mera stress, suck… Sen till våren tog jag på mig ännu mera, avklarade 40sp på två månader = var väldigt nedstämd hela sommaren och hade svårt att ens ta mig upp ur sängen. Andra året var också rätt jobbigt, satt fortfarande fast i kölvågorna efter första året. Speciellt vintern kändes svår. Men nu fattade jag åtminstone att ta det lite lugnare.
    Nu tredje året så känner jag mig mer eller mindre återhämtad. Fast istället har jag snarare stress över hur lite jag studerar, haha.

    1. vad konstigt att du inte blev hänvisad till en psykolog, enligt mina erfarenheter har de ofta varit rätt snabba med att skicka en vidare. stressa inte över hur lite du studerar, det är bättre att ta det i en takt ens kropp klarar av än att stressa för att bli klar, och gå in i väggen på köpet!

  5. Jag känner också igen mig i det här. Första studieåret klarade jag ännu bra, men det andra året var hemskt. Tappade totalt förmågan att sova efter jul och fick börja äta mediciner för det. Vet inte om det var medicinen eller själva stressen som sen orsakade illamående och svindel hela våren. Jag träffade psykologen med ett par veckors mellanrum den våren och har från och med den sommaren tagit det ganska lugnt.

    Nu under femte studieåret har jag igen någonslags vettig takt på gång, men är rädd för att ramla ner i stressträsket igen. Jag har ändå hittat en bra halvpsykologkompis som med halvårs mellanrum lyssnar igenom mina studieplaner och tvingar mig att göra en prioritetslista för alla kurser. Tanken är att jag ska veta vad jag lämnar bort först om det blir för stressigt.

    Det tröstar på något sätt att andra varit med om liknande. Tack för att du vågar berätta om det du gått igenom.

    1. mediciner är lite djävulska eftersom man i många fall inte kan veta om olika symptom orsakas av det man tar medicinerna mot eller av själva medicinerna. håller med om att det tröstar att läsa/höra om andra som varit med om samma sak, man känner sig mindre ensam. tack själv, för att du delade med dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s