om att skära bort sin ångest

Nu gott folk ska vi diskutera något så tabu som självskadebeteenden.

För det första bör kanske påpekas att det är en viss skillnad mellan begreppen ”självskadebeteende” och ”självdestruktivitet”. Det förstnämnda handlar om att medvetet skada sig själv fysiskt. Det senare är ett samlingsnamn som, förutom självskadebeteenden, även innefattar olika former av missbruk, samt en sådan livsstil som leder till att man skadas eller utnyttjas.

Självskadebeteenden bottnar för det mesta i mental ohälsa och är ett sätt att hantera ångest, inte, till skillnad från vad många tror, ett lamt försök att ta sitt liv. Det kan handla om att orka hantera den ångest man känner eller att så att säga byta den psykiska smärtan mot en fysisk åtminstone för en liten stund. I andra fall kan det vara ett sätt att straffa sig själv eller försöka återfå kontrollen över sitt liv.

När man talar om självskadebeteenden vandrar tankarna för många iväg till svartklädda tonårsflickor med sönderskurna armar. Beteendet förekommer emellertid hos både kvinnor och män, i olika åldrar, dock främst i tonåren. Att skära sig är bara ett sätt bland många, vilka jag av obvious reasons inte tänker räkna upp.

Att skada sig själv är beroendeframkallande, precis som alkohol eller nikotin, vilket gör det svårt att på egen hand ta sig ur det. Risken finns även att det förvärras och på sikt kan det vara direkt livshotande. Samtidigt är det även smittsamt, en person med ångest kan relativt lätt ta efter ett självskadebeteende om h*n kommer i kontakt med det. Detta är orsaken till att det kan vara en urusel idé att sammanföra två personer med ångest och destruktiva tendenser (samt till att jag tvekade om att skriva det här inlägget).

Man råkar tyvärr emellanåt på kommentarer i stil med att den som skadar sig själv inte egentligen mår dåligt, utan bara vill ha uppmärksamhet. Det bör kanske påpekas att det i ytterst få fall, även om de säkerligen finns, är uppmärksamhetssökande som är den underliggande orsaken till beteendet. Och man bör aldrig avfärda det som uppmärksamhetstörst, inte heller som en fas ”man växer ur”. Psykiska problem och sjukdomar är precis lika allvarliga som fysiska åkommor, och det kan ofta behövas professionell hjälp för att komma ur det.

”Men om h*n mår så dåligt, varför söker h*n då inte hjälp?”

Jo, för att det kan vara ett väldigt stort och tungt steg. För att mental ohälsa är något man ska hålla tyst om medan man låtsas att livet leker. För att till och med sjukvårdspersonal kan ha svårt att ta psykiska problem på allvar. För att det är så förbannat svårt att ryta till och stå på sig när man mår som själva fan.

Som slutkläm kunde det passa med tips på vad man kan göra när man märker att någon mår dåligt. Tyvärr har jag inga, men snälla, titta inte åt ett annat håll när du ser någon som uppenbarligen inte mår bra. Gör vad du kan. Det kan vara just vad som behövs.

Annonser

7 reaktioner till “om att skära bort sin ångest

  1. Vad glad jag blir att någon tar upp det här! Det talas om alltför sällan och alltför många har ingen aning om vad det innebär att vara självskadare och varför man gör sig själv illa. Har många gånger tänkt skriva om det själv, men jag vet inte.. har väl inte känt mig riktigt redo för det. Men ditt inlägg gav mig en liten push så tids nog ska jag också uppmärksamma det här!

    1. det är väldigt synd att vissa ämnen, som det här, ses som så tabu att det hålls helt tyst om dem. speciellt eftersom det är just ett sådant ämne som vore väldigt viktigt att diskutera.

  2. Hatar verkligen när folk säger det där att ”de gör det bara för uppmärksamhet”. Om man är beredd att skada sig själv genom att exempelvis då skära sönder sin kropp MÅR MAN UPPENBARLIGEN INTE BRA.
    En annan sak jag hatar är att folk, till och med vuxna som ”ska veta bättre”, ser ner på människor med självskadebeteende. De (haha, jag har inte alls varit en av dem, näää då :P) är ju uppenbarligen ”sjuka” (jag menar sjuka som att de mår psykiskt dåligt, inte sjuka som ”du är ju helt sjuk i huvudet!”) och sjuka människor ska man ta hand om.
    Folk hånar inte cancerpatienter så varför håna människor med depressioner och psykisk ohälsa?

    Och ja, det är helt awesome att du skriver om detta på ett så bra sätt. <3

    1. sjukdomar som till exempel cancer verkar vara betydligt lättare att förstå än psykiska sjukdomar, cancer är något konkret medan psykisk ohälsa är rätt så intetsägande, det går inte riktigt att sätta fingret på. men oberoende ifall man förstår det eller inte är det fel att se ner på någon som skadar sig själv, i värsta fall leder det till ökat eller ännu mer destruktivt självskadande.

      och tack så mycket!

  3. Bra skrivet!
    Dessutom:

    Precis som andra sätt att dämpa ångest (t.ex alkohol, sex, droger, adrenalinrusher…)
    Så höjs och sänks intensiteten på det självdestruktiva betéendet (oftast!) beroende på hur pass mycket balans individen behöver i livet.

    Alltså: en person som utför självdestruktiva handlingar p.g.a ångestkommer inte heller att avsluta dessa handlingar utan hjälp eller en konkret lösning relaterat till själva PROBLEMET. Det kan röra sej om problem som för de flesta är helt ovidkommande eller motsatsen: helt övermäktiga och ohanterbara. Därför kan man inte generalisera och se en tonårings kärleksbekymmer som mindre viktigt än t.ex en våldtäkt.

    Det är dessutom mycket farligt att som anhörig ta tag i saken och leka psykolog, även om man vet (tror att man vet?) källan till problemet. Risken finns att man förvärrar situationen eller dras in i en egen depression.
    Alternativet som lämnar blir då att försöka få professionell hjälp med kartläggning på problemet och försöka lösa detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s